I Don Delillos roman Cosmopolis, som nu filmatiserats av David Cronenberg, frågar finansmannen och mångmiljardären Eric Packer sin chefsteoretiker hur man kommer att märka när den globala marknadsekonomins epok är över. ”När de långa limousinerna börjar försvinna från Manhattans gator”, lyder svaret.

Cronenberg har tagit fasta på limousinens betydelse och låter kameran smyga i däckhöjd längs kromade navkapslar och vita blankpolerade motorhuvar redan i öppningsscenen, medan säkerhetsvakter står och väntar på att Eric Packer (Robert Pattinson) ska komma ut ur sin 48-rumslägenhet. Eric bestämmer sig för att åka till andra änden av New York för att klippa sig, och filmen utspelar sig nästan uteslutande i limousinen.

Medan yenen oväntat stiger och Eric förlorar en allt större del av sitt imperium pratar han med sina marknadsanalytiker, låter en doktor undersöka prostatan, möter av en slump sin fru som han knappt känner och har sex med två älskarinnor. På den långa färden genom en nästan ogenomtränglig trafik korsar de även ett begravningståg för en död rapstjärna och en manifestation mot globalisering. Limousinen blir nersprejad och på en banks elektroniska skyltar byts börskurserna ut mot texten ”ett spöke går genom världen – kapitalismens spöke”.

Don Delillos litterära stil är säregen. Karaktärerna är abstrakta och vaga och dialogen är inte det minsta trovärdig. Händelseutvecklingen är stundtals mest en skissartad struktur för att ge utrymme åt tankar och idéer. Man kan höra Delillos röst i varenda fras och inre monolog. Språket är inte ett medel för att bära en berättelse, man blir ständigt påmind om att man har en text framför sig, inte en förtrollande fiktion.

Att överföra en så utpräglat litterär stil till film är förstås inte lätt. Cronenberg har löst det genom att låta skådespelarna prata nästan som om de läste innantill i manus. Det är teatralt och konstlat, och med några få undantag saknar replikerna känslomässigt eftertryck. Inte ens när Eric Packer gråter över den döda rapstjärnan bär tårarna spår av något själsliv.

I Cosmopolis framträder en finansmarknad som stirrar sig blind på nanosekundernas värld, och Eric Packers allt mer förvirrade färd mot sin egen undergång är en tydlig symbol för att kapitalismen förlorat sin riktning.

Men en film där karaktärerna bara är en blank yta och dialogen är exakt återgiven från en bok av en postmodern författare blir förstås inte något emotionellt äventyr. Cronenberg lyckas skapa en stiliserad fond där limousinen formar en omslutande bubbla, där omvärlden inte är verkligare än flimret på dataskärmarna. Men tyvärr kan hans estetik inte mäta sig med skönheten i Delillos språk, som väger upp avsaknaden av utmejslade människor av kött och blod. Förlagan är helt enkelt för litterär för att Cosmopolis ska bli en sevärd film.