Recension


Film
Paranoia
Regi Robert Luketic I rollerna Liam Hemsworth, Gary Oldman, Harrison Ford, Amber Heard m fl

  • Omslagspojken Liam Hemsworth (Adam) är porträtterad så att Paranoia känns mer som reklamfilm än ordinär thriller, skriver Martin Holmström.
Fria Tidningen

Paranoia faller på snyggingarna

Regissörens estetiska ideal gör thrillern Paranoia till en störande upplevelse, skriver Martin Holmström.

FILM

I inledningen av Scorceses The departed håller Jack Nicholson en mästerlig monolog om hur irländarna slagit sig fram i USA på 1900-talet och framför sin egen filosofi om makt. Jag får faktiskt gåshud av att lyssna till Nicholsons röst, han har ett fantastiskt uttryck, och när Scorsese låter Rolling Stones Gimme shelter ljuda i bakgrunden har han skapat en av de mest minnesvärda öppningsscenerna till en i övrigt ganska medelmåttig film.

Jag kommer att tänka på den scenen då regissören Robert Luketics nya film Paranoia inleds med en berättarröst av Liam Hemsworth till bilder av Manhattan.

Det är kanske orättvist att jämföra en ung skådespelare med Nicholson, men när Hemsworth rapar upp någon soppa om att den amerikanska drömmen är förlorad kommer jag på mig själv med att sitta och småle. Och då har jag inte sett honom i bild än.

Liam Hemsworth tillhör den nya generation amerikanska skådespelare som är snygg, har en röst man glömmer lätt, kan några miner, och passar perfekt i filmer som är nischade för ungdomar som har blivit för gamla för att ha Kalle Anka på väggen och behöver en ny poster att fylla tomrummet med.

Men jag kanske ska berätta lite om filmen. Adam (Liam Hemsworth) får sparken från Wyatt corporation, men redan dagen efter kontaktas han av företagets vd, spelad av Gary Oldman. För en stor summa pengar får han i uppdrag att spionera på ett konkurrerande företag som drivs av Jock Goddard (Harrison Ford) och som närmar sig lanseringen av en revolutionerande mobiltelefon. En kärlekshistoria smyger sig också in, när Adam förälskar sig i Emma, spelad av Amber Heard (ännu ett ansikte som passar på en plansch i ett tonårsrum).

Det finns några ljuspunkter i den här filmen. Jag gillar skildringen av överklassens slutna rum: tjocka stenmurar, övervakningskameror, beväpnade vakter, bilars glänsande krom. Det är samma slags värld för de ofattbart rika som skildras i Cronenbergs Cosmopolis, och i Paranoia tycks till och med inredningen i husen, stora tv-skärmar eller kristallvaser, bära på ett potentiellt hot.

Mötena mellan de bittra ärkefienderna Wyatt och Goddard är också sevärda, framför allt Oldman är fantastisk som en tedrickande och ålderdomligt korrekt klädd maktmänniska.

I övrigt är Paranoia en konventionell thriller där Adam förstås tagit sig vatten över huvudet och snart är indragen i ett dödligt spel där han är en schackpjäs i maktkampen mellan två hänsynslösa företagsledare.

Utan att säga för mycket mynnar Paranoia givetvis ut i en sensmoral, och återigen blir vi tvungna att lyssna till en monolog signerad Liam Hemsworth. Man kan sammanfatta budskapet ungefär så här: Det är bättre att tillhöra den strävsamma och ärliga övre medelklassen än att tillhöra den amoraliska överklassen.

Måhända. Men regissören Robert Luketic lindar in budskapet i ett estetiskt ideal. Plötsligt befinner sig turturduvorna Adam och Emma på Brooklyn istället för Manhattan, insmetade med brun-utan-sol i ansiktet. Här är det glada miner, och människor omkring dem ser sådär ledigt välklädda ut, som i en reklam för något klädmärke som försöker kombinera lite elegans med en tilltalande prislapp.

Och här måste jag ändå protestera. Jag föredrar överklassens skräddarsydda kostymer, abstrakta konst, sterila lägenheter och Fords och Oldmans strama miner framför skokräm i ansiktet och den käcka, avspända stil som bara människor i reklamfilmer som är för snygga för sitt eget bästa kan krysta fram.

De imponerar inte i sitt uttryck: ”Vi är så snygga, vi är naturliga också, och vi mår förstås bra”. Fingrarna i halsen.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Sektledd Phoenix imponerar

Recension

Paul Thomas Andersons nya film om den karismatiske sektledaren Lancaster Dodd har inte samma driv som Magnolia, men Joaquin Phoenix är fullkomligt lysande som den obalanserade Freddie Quell, skriver Martin Holmström.

Fria Tidningen

Stel och konstlad Cronenberg

Recension

I David Cronenbergs händer blir Don Delillos bok Cosmopolis teatral och ytlig. Filmens estetik lyckas inte mäta sig med skönheten i Delillos språk, skriver Martin Holmström.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu