Magi på Disneys sjaskiga bakgård | Fria Tidningen

Recension


Film
The Florida Project
Regi: Sean Baker
Medverkande: Brooklynn Prince, Willem Dafoe m fl.

  • Moonee (Brooklynn Prince) tillsammans med mamman Halley (Bria Vinaite), som ofta är lika oansvarig och barnslig som sin sexåriga dotter.
  • Willem Dafoe är Oscarsnominerad för bästa biroll, men spelar en väldigt central karaktär i filmen.
Fria Tidningen

Magi på Disneys sjaskiga bakgård

Oscarsnominerade Willem Dafoe lyfter indiefilmen The Florida Project.

På ett rosa motell med vägglöss, ett stenkast från Disney World, bor sexåriga Moonee med sin mamma Halley. Himlen är ständigt Floridablå och Moonee och hennes vänner leker i den sjaskiga skuggan av nöjesfältet. Barndomens sommar tycks evig när hon och vännerna spottar på bilar, tigger pengar till glass och retar motellets fastighetsskötare Bobby, spelad av Willem Dafoe.

Regissören Sean Baker har tagit barnens perspektiv, och till en början anas vuxenvärldens hot mest i ögonvrån – droger, prostitution, en pedofil som stryker runt, våld.

Det finns drag av en kollektiv historia – Moonee går runt och pekar på alla dörrar och berättar för en ny vän vilka som bor där. Och när strömmen går står gästerna ute i loftgångarna och gapar på Bobby och varandra, alla fångade i samma bild. Men Baker har högre ambitioner än att bara leverera skitig socialrealism med politiska förtecken från det amerikanska samhällets utkant. Han vill även fånga magin i barnens värld.

När jag ser The Florida project påminns jag om Beasts of the Southern Wild, som utspelade sig i den närliggande staten Lousiana. Även där stod en färgstark sexåring i fokus. Men Benh Zeitlins flerfaldigt Oscarsnominerade drama bjöd på mer fantasi än verklighet. Sean Baker förlitar sig istället i så hög grad på skådespelarna att både regi och manus emellanåt verkar ha lagts åt sidan. Filmen har en dokumentär känsla som ger intensitet åt scenerna.

Brooklynn Prince – som spelar Moonee – och de andra barnen, som kommer ifrån området där filmen spelades in, har en otroligt stark närvaro. Man påminns om hur det är att sluka så mycket som möjligt av den där rinniga sommarglassen, eller att springa med skräckblandad förtjusning när man gjort något man inte borde.

Men det dokumentära sökandet efter autenticitet gör också att styrseln ibland går förlorad och att det faktiskt blir lite tråkigt. Det är långt mellan de magiska ögonblicken i vardagen. Det blir oftast bättre när Baker håller stramare i tyglarna. Som när han låter barnen leka i pastellfärgade, övergivna villor. Finanskrisens spökhus, bara ett stenkast från motellet där de fattiga makar ihop sig i små rum. Även om det är Moonee som råkar sätta husen i brand av misstag, ser jag framför mig hur regissören Sean Baker håller i tändstickan med återhållen vrede.

Barnens prestationer i The Florida project är imponerande, men Willem Dafoe är ändå den starkast lysande stjärnan i ensemblen. Han är också navet som filmen kretsar kring, en narrativ motor. Utan honom skulle filmen inte ha tillräcklig struktur, för långa stunder driver den lite vind för våg, precis som karaktärerna.

Fastighetsskötaren Bobbys bekymrade blick är vår blick. Han ger filmen dess mening, låter oss inte komma undan med att förtrollas av barnen. Hans lite kutryggiga, hasande gestalt är katalysatorn för medkänsla med de marginaliserade.

”Jag kan alltid se när vuxna är på väg att börja gråta”, säger Moonee i en scen. Hon skulle kunna peka ut många i publiken när Baker drar åt tumskruvarna och barndomens oskuldsfulla sommar lider mot sitt slut.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2018 Fria Tidningen