Att skildra den västerländska kulturen genom främmande ögon är ett effektivt narrativt grepp. Ett färskt exempel på detta är Jonathan Glazers film Under the skin där Scarlett Johanson gör sin kanske bästa roll någonsin med utomjordingen Laura som tagit plats i en död kvinnas kropp. Med kortklippt svart hår, klarrött läppstift och lyxig päls åker hon runt i sin skåpbil för att plocka upp intet ont anande män som efter en förförelseakt förvandlas till föda för de utomjordiska besökarna.

Långsamt börjar Laura fascineras av människorna, vilka inledningsvis har berört henne lika mycket som de surrande insekter hon stöter på i den nya världen. Glazers högst egenartade film utvecklas snart till att bli en avancerad gestaltning av identitetssökande och samhörighet.

Glazer har uppmärksammats för sin metod att under delar av inspelningen i Glasgow smygfilma vanliga människor, vilket skapar en stark dokumentär prägel. I de tysta och betraktande scenerna som visar människor i sina naturliga omgivningar – köpcentra, restauranger och gatuscener – skapar Glazer ett slags unheimlich-känsla där det välbekanta plötsligt känns främmande och hotfullt.

Mest intressant är att det här är en utpräglat feministisk film. Det finns fog för att påstå att den här filmen är så rik på symbolism att den utan tvekan skulle kunna sysselsätta genusstudenter på universitetsnivå en hel termin.

En teoretiker som Julia Kristeva passar som handen i handsken på Under the skin. Själva filmen startar med en ankomst – födelsen (den första kopplingen till Kristevas centrala begrepp abjektion, utstötelsen) då Laura blir till kvinna och genast hamnar i en manlig värld, en patriarkal ordning.

Det kroppsliga är hela tiden närvarande och det är endast med kroppen som Laura kommunicerar. I en scen står hon naken framför en spegel och böjer på sina lemmar i ett försök att närma sig sin egen kropp.

Den lånade, omslutande kroppen kan för övrigt ses som den centrala metaforen över det abjektiva; dess tunna yta är en bräcklig barriär mellan det inre och yttre. Det okontrollerade och hotfulla hotar hela tiden att att bryta fram.

I en annan symboliskt laddad scen möter vi henne i en restaurang. Hon har beställt in en bit chokladtårta. En sked räcker för att hennes kropp ska skälva av konvulsioner. (Enligt Kristeva är vämjelse inför mat abjektionens mest elementära och mest arkaiska form.) Resturangbesökarnas blickar förtydligar att Laura representerar något främmande som hotar den rådande ordningen.

Trots sin i sammanhanget naturliga och kvinnliga uppenbarelse framkallar hon känslor av något främmande och kusligt. Det enda sättet för Laura att bli bekräftad verkar vara att låta sig definieras av alla kåta män som hon raggar upp.

Den intima scenen där hon förstår att hennes kropp bokstavligen inte går att ”sammankoppla” med en människa i den mest intima handlingen, sexakten, leder till att hon flyr. Irrande i skogen stöter hon ihop med en skogsvaktmästare, upprätthållare av ordningen, som brutalt försöker våldta henne.

Hennes försök att freda sig avtar succesivt och långsamt släpper så Laura taget om sig själv för att blotta sitt sanna jag. I förskräckelse stelnar mannen till när Laura klär av sig – i en närmaste Cronenburgsk scen – och gör sig fri från sitt skal; en svart, könlös varelse håller försiktigt i sina händer det lånade yttre skinnet.

Oavsett hur man väljer att närma sig Under the skin är den en stark upplevelse. Möjligtvis tillhör den de där filmerna som delar folk i två läger, men för mig är den, bortsett psykologiska djuptolkningar, både visuellt och konstnärligt utmanande.

Tidigare har Jonathan Glazer gjort filmer som Birth och Sexy beast, men det är först med Under the skin som han verkligen briljerar. För den som blir sugen att se filmen är det dvd som gäller. Den svenska biomarknaden visar sig återigen tvehågsen när det kommer till kvalitet. Ingen distributör vågade ta upp den på repertoaren.