Om femininitet respektive maskulinitet som konstruktioner handlar docenten i genusvetenskap Ulrika Dahls Skamgrepp liksom Tidskrift för litteraturvetenskaps senaste nummer (2013:3-4).

I TFL diskuteras konstruktionen av maskulinitet i vitt skilda texter: så kallade ”pojkböcker”, August Strindbergs Giftas, transmannen Andreas Bruce memoarer och i det som problematiskt benämns som ”förortsskildringar” av de samtida Johannes Anyuru, Andrzej Tichy och Hassan Loo Sattarvandi.

TFL har alltså ett omfattande anspråk på en övergripande undersökning av maskulinitetens gestaltningar, men få texter lyckas gå på djupet eller erbjuda nya perspektiv. Att Strindberg i Giftas (och andra verk) skriver fram ett manligt, skapande geni och en martyr som ställs mot den slappa, inskränkta och utsugande femininiteten är knappast en nyhet för någon och artikeln om Anyuru, Tichy och Sattarvandi som utgår från en tes om en gemensam tematik hos dessa i egenskap av skildrare av ”utanförskap” missar, genom att dra en rak linje mellan Ebba Gröns skildringar av ”förorten” och enbart fokusera på klass, det intersektionella perspektiv som skulle kunna beskriva erfarenheten av att vara en rasifierad man i ett rasistiskt samhälle.

”Om jag ej får gå med byxsor kan jag inte lefva” av Inger Littberger Caisou-Rousseau om transmannen Andreas Bruce som levde på 1800-talet är en av tidskriftens mer gripande läsningar. Littberger Caisou-Rousseau visar hur Bruce å ena sidan tar makten över sin egen livsberättelse genom att i memoarform skriva fram den och hur han å andra sidan lever under pressen ”bevisa” sin maskulinitet för omvärlden, så även i memoarerna.

Om begreppet ”maskulinitet” inom kritiska maskulinitetsstudier som de i TFL ses som ett sätt att reproducera patriarkal makt och positionera sig mot det Andra – det feminina – så blir det feminina med nödvändighet ett uttryck för förtryck och underordning. Det radikalfeministiska projektet har därför länge inneburit att dekonstruera denna femininitet och därmed sluta reproducera underordning.

För queerfeministen Ulrika Dahl är kön och dess genusuttryck självklart konstruktioner, men till skillnad från tidiga radikalfeminister är hon av åsikten att femininiteten, just i egenskap av sin marginaliserade, negativt kodade, position i patriarkatet har en starkt subversiv potential. Dessutom ifrågasätter hon det heteronormativa antagandet att uttryck för femininitet nödvändigtvis måste orientera sig mot och förhålla sig till den heterosexuella cismannen.

Ett femme-inistiskt förhållningssätt innebär för Dahl att dekonstruera den ”naturliga” kvinnligheten genom att en feminin estetik dras till sitt yttersta och därmed bli så ”överdriven” att den, som hon säger, imploderar och blir parodisk. Men femme-estetiken som Dahl beskriver den består inte bara av subversiv parodi eller pastisch: det handlar också om att kunna se motstånd i stället för svaghet i feminint kodade uttryck och att vara inkluderande gentemot alla kroppar som, liksom den ”överdrivet” feminina femmekroppen bryter mot den heteronormativa, vita, femininiteten.

Medan texterna i TFL handlar om subjekt som alla i någon bemärkelse, från Strindberg till Andreas Bruce, vill skriva fram manlighet som något essentiellt och positionera det mot det negativa, essentiellt feminina, vill alltså Dahl skriva fram och med sin kropp performativt göra en femininitet som är uppenbart konstruerad men positivt kodad.

Ulrika Dahls essäer har en utpräglad intersektionell analys och hon framhåller en feminism som upplåter utrymme åt alla de röster som vanligtvis inte hörs i mainstreamfeministisk debatt, såsom sexarbetarnas. I sin diskussion om våldtäkt kommer hon tematiskt nära en av TFL:s bästa texter, ”'Män kan inte våldtas'?” av Kristina Fjelkestam.

Både Fjelkestam och Dahl ifrågasätter den (heteronormativa) diskurs kring våldtäkt som tillskriver mannen förmågan att med sin penis ”skövla” kvinnans innersta väsen och ”förstöra hennes liv”. Går vi med på den premissen menar de att vi förblir fast i en essentialistisk, heteronormativ syn på mäns och kvinnors sexualitet.

Utan att banalisera det övergrepp det innebär att bli våldtagen menar Dahl att vi måste börja använda en ny diskurs som inte beskriver våldtäkt som det värsta en kvinna kan råka ut för och därmed tillskriver männen makten att utsätta henne för detta värsta, och stänga in henne i vad Dahl kallar en ”rädslans geografi” där hon är rädd för att röra sig ensam ute på natten och ständigt tittar sig över axeln. Fjelkestam beskriver samma diskurs och hur det är den, och inte de fysiska aspekterna, som får poliserna i Märta Tikkanens klassiker Män kan inte våldtas från 1975 att vägra att gå med på att protagonisten har begått ett övergrepp trots att hennes offer, en man, ligger naken, bunden och piskad på sängen och hon själv har ringt och anmält sitt brott.

I ”'Män kan inte våldtas'?” får Fjelkestam, trots det betydligt mer begränsade utrymmet, till en nästan lika rik och mångbottnad analys som de Dahl bjuder på i sina långa essäer. Det är här TFL:s maskulinitetsstudium fungerar som allra bäst.

Vad gäller Dahl är jag inte ense om att Katrine Kielos bok Våldtäkt och romantik och andra (radikal)feministiska utsagor om våldtäkt som hon polemiserar mot är så essentialistiska och cementerande som hon tycks anse. Men även om somligt hos Dahl skaver så är hennes essäsamling en av de mest tankeväckande, radikala, intelligenta och samtidigt överskådliga böcker som har skrivits i Sverige om feminism på länge.