Arbetarpoesi med hopp om förändring
”Som barn blev man lovad så mycket; framtiden skulle vara ljus, cheferna skulle vara rättvisa, lönerna rimliga, tempot mänskligt. Det skulle finnas arbetsglädje. Vi skulle jobba hårt men det skulle löna sig.”
Så inleder Jenny Wrangborg, poet och kallskänka, poesiföreställningen Vi är här nu, vilken inleder höstens Ettankvällar på Uppsala stadsteater.
Med sig på scenen har hon musikerna Emelie Askfelt och Ellen Sundh från bandet Stormen. Föreställningen handlar i huvudsak om att arbeta, och utgångspunkten är Jenny Wrangborgs egna upplevelser av att jobba i restaurangbranschen.
Jenny Wrangborg läser sina dikter som är träffsäkra och kraftfulla. De behandlar frågor som angår många, men som känns bortglömda i det moderna Sverige, det är frågor som rör solidaritet, rättigheter på arbetsplatsen, att vara ung och få sina drömmar krossade, den oändliga tröttheten efter långa stressiga arbetspass, dålig arbetsmiljö, osäker inkomst, chefens makt och arbetarens osynlighet.
I Vi är här nu varvas dikterna med korta berättelser om författarens egna erfarenheter från bland annat kök och caféer. Där är övertidsersättning en sällsynthet och man kan förlora jobbet om man ställer krav.
Men styrkan att stå tillsammans är viktig och likaså gemenskapen med arbetskamraterna. Säkert kan många med erfarenhet av servicebranschen känna igen sig.
Musiken förstärker dikterna, men är tyvärr tyst under en stor del av föreställningen. När bandet spelar och Jenny Wrangborg läser till musiken förstärks stämningen, tempot höjs och budskapet blir tydligare. Föreställningen skulle ha blivit ännu bättre om musiken fått ta mer plats.
Den relativt allvarliga kvällen avslutas med en vals i lättsamt tempo. I den representeras arbetarnas revansch. I texten som läses upp listas olika krav som Jenny Wrangborg vill att de rika nu ska uppfylla. Det är deras tur att göra grovjobbet. ”Det är inte farligt att bära tungt, bara man lyfter med knäna” är en ironisk uppmaning till överheten.
För mig är dikternas innehåll mer centrala än någonsin i ett samhälle där man försöker gömma undan arbetaren och där kollektivet får stå tillbaka för individualismen. Striden för en mer human arbetsmarknad är viktig, men få vågar och orkar ta kampen mot orättvisorna. Jenny Wrangborg är en av de få.
