Långsamt och tråkigt

[ingenting] - Ingenting duger

Labrador/Border

Betyg: 3

[ingenting], bandet utan namn, består av ett gäng stockholmare som närmar sig 30-årsstrecket och alla längtar tillbaka till de enkla tonåren. Texterna är oftast väldigt lätta och [ingenting] har uppenbarligen inga ambitioner på att vara svåra förutom gällande bandnamnet. Istället använder man sig av vanliga, enkla ord utan att försvåra någonting i sina barnsligt naiva texter. Det är just där skönheten i bandets musik ligger. Eller det som belackarna uppfattar som så hemskt för visst finns det likheter med Per Gessle, framförallt i en låt som "Här kommer solen".

Det är enkelheten som gör [ingenting] och det är också i låtar som

"Julia", som på ep:n hette "Syster dyster", som bandet visar upp

sig från sin bästa sida. Tyvärr är det inte så majoriteten av låtarna på "Ingenting duger" ser ut. Det handlar om betydligt långsammare och tråkigare låtar.

Ett porträtt av en människa på väg mot avgrunden

Elliott Smith - From a basement on a hill

Domino/Playground

Betyg: 4

Det känns nästan som ödets ironi att samma man som knåpat ihop några av de senare årens vackraste och sprödaste poplåtar tar livet av sig själv på ett så brutalt sätt som att hugga sig själv i bröstet med en kniv även om det inte är helt uppklarat. Det har ju dock alltid legat så mycket under ytan i Elliott Smiths ljuva melodier och texter.

"From a basement on a hill" släpps exakt ett år efter Elliott Smiths död och blir således också ett porträtt av en människa som närmar sig den mörkaste avgrunden. Det märks tydligt i texterna att det här är en man som inte mår särskilt bra men samtidigt lyckas han hålla uppe det hela genom undersköna melodier och ger aldrig helt vika för ångesten som exempelvis Bright Eyes. Att han dessutom lyssnat väldigt mycket på Beatles under inspelningen av dessa, inte sällan, akustiska låtar är också tydligt.

Elliott Smith var onekligen en av de stora och att kunna skriva låtar lika vackra som "A fond farewell", "King's crossing' och inte minst

"Twilight" så nära inpå det totala sammanbrottet kräver en hel del av upphovsmannen. Marknaden svämmar över av ensamma män med gitarr men få kommer någonsin att nå upp i Elliott Smiths klass. Vila i frid.

Tjocka gitarrljud från lundaband

Mellow dramatic avenue - Sun, light the day - Come burn the night away

Kakadua partnership

Betyg: 4

Mellow dramatic avenue kommer från Lund och har albumet "Thin air" bakom sig när de nu släpper "Sun, light the day - Come burn the night away". Bägge skivorna har de gett ut på egen hand via bolaget Kakadua partnership och troligen är det just därför som de ännu inte har nått ut till särskilt många. En bredare publik lär de aldrig nå med tanke på den långsamma och svårmodiga musik som de framför men att de har potential att växa sig till ett relativt stort namn, speciellt i indie-kretsar, betvivlar jag inte.

Det finns likheter i Mellow dramatic avenues sound med Logh, även de ett lundaband. De tjocka gitarrljuden breder ut sig som en varm matta att falla tillbaka på under lyssningarna och även när bandet spretar på sticks det aldrig i öronen och det är få som får till just det soundet, långsamt drivande och värmande på samma sätt som en ensam gatlykta en dimmig decembernatt. Just den där sortens bilder är Mellow dramatic avenue väldigt duktiga på att förmedla. Inte nog med att omslaget föreställer ett par billyktor i mörkret utan hela skivan är uppbygd kring samma ämne och låtarna utspelar sig på olika klockslag under en ångestfylld vinternatt. Hade de misslyckats med att förmedla bilderna hade albumet känts mest som ett pretentiöst magplask men istället kommer Mellow dramatic avenue undan med det med både hedern och den musikaliska visionen i behåll.

"Sun, light the day - Come burn the night away" attraherar troligen många av de som uppskattat Loghs bägge skivor och långsamt dramatisk lo-fi med en sångare vars hesa röst lyfter musiken till riktigt höga höjder. Jag hoppas att Mellow dramatic avenue får sitt stora genombrott snart nu när det även är möjligt för oberoende artister och band.

Hiphopklyschor vi redan fått nog av

Chingy - Powerballin'

Capitol/EMI

Betyg: 2

Hiphop kommer aldrig att dö men den kommersiella hiphopen är dömd att gå under och närmar sig i rasande tempo samma sammanbrott som den glammiga hårdrocken i slutet av 80-talet. Klyschorna haglar värre än någonsin men som motreaktion till radiohiphopen har också underground-akterna blomstrat och de som verkligen har något att säga, som Kanye West och Mos Def, har blivit både hyllade av recensenter och sålt riktigt bra.

Chingy är en av de hiphopartister som bäst lever upp till nidbilden av genren. På omslaget poserar han med guldsmycken, gröna sedlar, nakna tjejer och en lyxig bil. "Powerballin'" är uppföljaren till "Jackpot" som sålde 3 gånger platina i USA och till sin hjälp tar Chingy såväl Janet Jackson, Nate Dogg och Lil' Wayne men stora namn räcker inte. "Powerballin'" är inget annat än en uppvisning av hiphopklyschor som vi redan har fått nog av om än framförd med en viss finess.