Skivrecensioner | Fria Tidningen

Recension


Fria.Nu

Skivrecensioner

Alex Regnér (AR) och Anna Miklos (AM) recenserar.

Debut som gör något eget av sina influenser

Ambulance LTD
Ambulance LTD
TVT Records/Playground
Betyg: 3

Ambulance LTD är ett nytt, hippt rockband från New York och det känns inte lite så förutsägbart, om än knappast obefogat, att de jämförs med akter som My Bloody Valentine och Velvet Underground. Det är ett band som inte verkar ha helt lätt för att bestämma sig för hur de egentligen ska låta utan blandar friskt med alla sina popmusikaliskt korrekta influenser, allt från Beatles och Kinks till redan nämnda My Bloody Valentine. Inte sällan låter resultatet som ett mindre bittert Black Rebel Motorcycle Club men till skillnad från många andra hippa New York-band gör de något eget av influenserna och även om intrycket känns splittrat innehåller bandets fullängdsdebut en hel arsenal av välsnickrade rocklåtar med både själ, attityd och melodier värdiga några av influensernas. (AR)

 

Electronica med P3-appeal som håller tills nästa trend tar över

Lo-fi-fnk
...and the JFG?
La vida Locash/Dotshop.se
Betyg: 3

För bara något år sedan var The Knife det allra hetaste av alla elektroniska akter i Sverige. Nu kan turen mycket väl ha kommit till Malmöpågarna Leo Drougge och August Hellsing som utgör Lo-fi-fnk, ett band som redan har spelat på stora festivaler som Hultsfred och Propaganda sedan starten 2001. Där The Knife var aviga och navelskådande är Lo-fi-fnk istället nästan överdrivet självsäkra och utåtriktade. Det är dans, dans och åter dans som gäller och musiken består till största delen av nintendo-liknande electronica-ljud men bandet har rötter i såväl r´n´b som i postpunk. Helt klart så hippt något kan bli 2005.

Det knorrande synthljudet som påminner om Postal Service i 'Unighted' är oerhört svårt att motstå, som så många andra melodier och ljud på '...and the JFG' och är det något duon har så är det P3-appeal. De har redan blivit flitigt spelade på radiokanalen och än mer lär det bli framöver tills hela deras grej har blivit hopplöst ute och det är just det som är det negativa med Lo-fi-fnk, tillsammans med urusla 'Music owns our body'. De är så förskräckligt hippa och kitschiga att de riskerar att ersättas av nästa trend, just vilken minut som helst. Fram tills dess lär de dock få fart på vilket dansgolv som helst. (AR)

 

Nästan bra nog för att byta favoritårstid

Blandade artister
Matinée Winter Warmer 
Matinée Recordings/Border
Betyg: 3

Fjärde delen i skivbolaget Matinées årstidsserie, 'Matinée Winter Warmer', får mig nästan att kapitulera och byta favoritårstid. Men bara nästan. Mest övertygande är mina Matinéefavoriter Pipas. Sångerskan Lupe Nuñez-Fernandez har en av de finaste rösterna jag hört, den rymmer både sötma och bitterhet. The Liberty Ships 'Photograph' drar upp tempot till en lagom snabbhet och Lovejoy saktar ner det igen med den kanske finaste Lovejoylåten någonsin. Även amerikanska The Fairways bjuder på pop, kanske inte till brädden fylld med vinterstämning, dock en låt som i stil med resten gör skivan intressant nog att spela året runt.

I klass med de andra skivorna i serien håller 'Winter Warmer' en jämn och rätt hög kvalitet. Hade jag bara besparats avslutande Melodie Groups version av 'Jingle Bells', fruktansvärd nog utan falsksjungande barnkör, hade trean varit lite mer välförtjänt. (AM)

 

Gubbrock som passar på vuxenkalas

Erasure
Nightbird
Mute/EMI
Betyg: 2

Gubbrock är ofta synonymt med rundmagade män som spelar någon slags countrybluesrock och John Fogerty är urprototypen för en modern gubbrockare. Erasure är beviset på att gubbrock inte nödvändigtvis behöver ha stojiga refränger eller ens gitarrer, de lyckas göra gubbrock med hjälp av synthar och datorer och det är väl beundransvärt om något. 'Nightbird' är Erasures första album på sju år och Vince Clark och Andy Bell minns säkerligen det glada 80-talet och de framgångarna bandet hade under decenniet. Någon ny dansgolvsvältare är det verkligen inte tal om. 'Nightbird' kommer snarare att varvas tillsammans med Phil Collins och Bryan Adams på på vuxenkalas. Det är stabilt men inte mycket mer underhållande än rektoskopi. (AR)

 

 

Vill vara Kent men låter som Martin

Nina Rochelle
Mörkertal
Diesel/EMI
Betyg: 1

Nina Rochelle är ett gäng gossar med Martin Svensson i ledning som troligen hörde Kents 'Blåjeans' och tänkte 'Wow, det är så bra. Vi måste låta precis likadant'. De låter inte precis likadant men de försöker. De vill så gärna vara Kent att det gör ont när man upptäcker att de låter mer som 'Yeah yeah, wow wow'-Martin vars största avtryck i svensk musikkultur måste vara den där abnorma vårtan på kinden.

I titelspåret drar Nina Rochelle på ordentligt och har antagligen försökt hitta en hybrid mellan Thåström och redan nämnda Kent. Det låter mest som något av de där sunkiga banden som alltid dök upp på Birdnests Definitivt 50 spänn-samlingar. När '(Happy) Jag hatar att de e så' från det förra albumet spelades på tv lockade det fram ett gapskratt, den här gången tycker man mest synd om Nina Rochelle. (AR)

Rekommenderade artiklar

Skivrecensioner

Recension

Alex Regnér (AR) och Fredrik Schützer (FS) recenserar.

Fria.Nu

Skivrecensioner

Recension

Alex Regnér (AR), Anna Miklos (AM) och Fredrik Schützer (FS) recenserar.

Fria.Nu

Skivrecensioner

Recension

Alex Regnér (AR) och Anna Miklos (AM) recenserar.

Fria.Nu

Skivrecensioner

Recension

Alex Regnér (AR), Anna Miklos (AM) och Fredrik Schützer (FS) recenserar.

Fria.Nu

Skivor

Recension

Alex Regnér (AR), Anna Miklos (AM) och Fredrik Schützer (FS) recenserar.

Fria.Nu

© 2020 Fria Tidningen