Skivrecensioner | Fria Tidningen

Recension


Fria.Nu

Skivrecensioner

Alex Regnér (AR) och Fredrik Schützer (FS) recenserar.

Vemod och solsken

Det gamla landet
Det gamla landet
AA/Dotshop.se
Betyg: 4

Det gamla landet har ingen sångare. Det behövs inte heller. Ljudbilden utgörs av gitarr, banjo, melodica, orgel och trummor och det är mer än tillräckligt för att fånga lyssnaren när musiken är så här bra. Det påminner inte sällan om filmmusik och fransmannen Yann Tiersens verk och det är absolut ingenting negativt. Hör bara hur vackert det blir när den plockande banjon ackompanjeras av inget mer än ett sorgset munspel i ett spår som "Solnedgång över Lele". Det är vemod, ensamma män på landsbygden men solen skiner och trots sorgen hittar man gång på gång ett leende i mungipan. Det är inte varje dag som något så pass okonventionellt lyckas beröra så mycket men så är ju Hans Appelquist också en av producenterna bakom Det Gamla Landet med sina oerhört begåvade musiker. (AR)

 

Stark comeback av Håkan

Håkan Hellström
Ett Kolikbarns Bekännelser
Dolores/EMI
Betyg: 3

Håkan Hellström är ett typexempel på en artist som borde förlora på att bli äldre. På debutskivan brände han av 26 års samlade lidelser i tio euforisk-depressiva popkaskader och blev Håkan med hela svenska folket. Klart att inget kan överträffa det. När han nu släpper sin tredje skiva och har fyllt 30 är det med stor hjälp från akustiska snillet Björn Olsson, som agerat producent. Låtarna är lugna, tonen avslappnad, texterna mörkare och mer introspektiva. Klart att det inte kan bli lika bra igen.

Men det är ingen anledning att sluta öronen. Där förra skivan 'Det är så jag säger det' var överspänd och låtsvag är 'Ett kolikbarns bekännelser' gedigen och låtstark. Melodierna är aldrig framkrystade utan har tvärtom ett nästan tidlöst skimmer över sig. 'Brännö serenad' och 'Dom kommer kliva på mig igen' är inte dansgolvspop, men förtjänar definitivt en plats i svenska sångböcker. Allra bäst blir det i hymnen 'Hurricane Gilbert'. Det är 'Nu kan du få mig så lätt' tio år senare, när tonårsångesten övergått i en mognare, tillbakablickande melankoli, och Hellström sjunger med otrolig känsla. 2005 års hittills bästa låt.

Tyvärr tappar skivan luft mot slutet. 'Magasinsgatan' är eufori-Håkan ännu en gång, med skillnaden trötta ben och förlamad rytm. Hellströms strukturlösa, talspråkiga lyrik fungerar bara till hälften, i ena stunden är den känslosam och träffsäker, i den andra bara pratig och intetsägande. Ändå ger jag en applåd åt den här skivan. En stark comeback från killen som var nere men uppe på fem. (FS)

 

Balansgång mellan melodisk glädje och ångestladdning

Logh
A sunset panorama
Bad taste
Betyg: 3

Den 23:e februari kommer att vara en bra dag för svensk musik. Då släpper nämligen lundabandet Logh sitt efterlängtade tredje album med titeln "A sunset panorama" och det lär inte göra någon besviken.

Bandet hävdar att albumet är ljusare och gladare än tidigare men alla som har varit med om "Everytime a bell rings an angel loses it's wings" och "The raging sun" kommer att känna igen sig. Visst låter de ljuset skina genom lite tydligare än på sina tidigare och det är välbehövligt. En smärre nackdel med tidigare skivor har varit just att de varit lite väl nattsvarta.

Det handlar inte om något nytt band eller något nytt förhållningssätt till världen men det finns ett harmoniskt ljus och trygg värme i spår som "A sunset knife fight" som lyfter låtarna till högre divisioner. Gitarrerna väller fram i samma massiva, mörka men samtidigt ganska sega mullrande som tidigare och det är i de små nyanserna som skillnaderna återfinns. Som drivet i "Destinymanifesto". En melodi som i sig är glad men genom Loghs arrangemang draperas i mörkare färger. En balansgång mellan melodisk glädje och ångestladdning som få band hanterar bättre. Tyvärr blir användandet av till exempel xylofon lite väl mycket och många melodier håller inte samma klass som bandets tidigare men jag betvivlar inte för en sekund på att "A sunset panorama" kommer att fortsätta växa, och möjligtvis även komma ikapp "The raging sun". (AR)

 

Bra, men annorlunda

Low
Great destroyer
Rough trade/Border
Betyg: 3

Sadcore-legendarerna Low är tillbaka med sitt sjunde album. Tillsammans med producenten Dave Fridmann (Flaming Lips, Mercury Rev) har de utvecklat ett alldeles nytt sound. Low är ljusår ifrån där de var när de gjorde fantastiska låtar som "Sunflower". Drömska, melankoliska och oerhört långsamma stycken var det som gällde då och som var deras epitet men det är som bortblåst nu. Low har blivit ett rockband. De som väntar sig ett nytt "Things we lost in the fire" kommer att skrämmas halvt ihjäl av inledande "Monkey" med sina tunga gitarrer, dånande domedagstrummor och aggressiva stämning. De mest konservativa lär fördöma Low för den här utvecklingen men med spår som "Monkey", "Silver rider" och "Cue the strings" är det svårt att bli förbannad. Det är fortfarande mycket bra, bara väldigt annorlunda jämfört med tidigare. (AR)

 

Bra debut med klassisk postrock

September Malevolence
Tomorrow we'll wonder where this generation gets it's priorities from
Tenderversion/Border
Betyg: 3

När det gäller göteborgarna i September Malevolence är det inte särskilt svårt att hitta referenser. Bandet skapar postrock av det klassiska snittet med monotona gitarrmattor och massiva utbrott som för tankarna till akter som Mogwai och Explosions in the sky. Det finns även mer avskalade partier med akustisk gitarr och inslag av sång som förgyller. Några av bandmedlemmarnas förflutna i hardcore-band gör sig exempelvis påminda efter crescendot i "Distance/Closure" där samma ord skriks ut i bakgrunden och bidrar till att berika helhetsintrycket. Tyvärr finns det sömnigare partier då September Malevolence inte lyckas hålla intresset uppe men överlag är det mycket bra presterat på bandets debut. (AR)

 

Mysigt men ibland lättvindigt

Denison Witmer
The river bends... and flows into the sea
Tooth & Nail/Bad Taste
Betyg: 3

Philadelphia-sonen Denison Witmer tillhör den skara av singer/songwriters som fortfarande inte skäms över att kalla sina låttexter för dagbokstexter. På "The river bends..." som ursprungligen släpptes för nästan ett år sedan i hemlandet men först nu fått svensk distribution spelar han för första gången tillsammans med en full sättning. På de övriga fyra albumen har han i huvudsak nöjt sig med att ensam spela på sin akustiska gitarr men backad av ett kompband öppnas nya dimensioner. I sina mer avskalade stunder närmar Witmer sig Elliott Smith och i de mer grandiosa känns namn som Counting Crows inte alltför avlägsna. Det är mysigt men ibland en aning för lättvindigt. (AR)

Rekommenderade artiklar

Skivrecensioner

Recension

Alex Regnér (AR) och Anna Miklos (AM) recenserar.

Fria.Nu

Skivrecensioner

Recension

Alex Regnér (AR), Anna Miklos (AM) och Fredrik Schützer (FS) recenserar.

Fria.Nu

Skivrecensioner

Recension

Alex Regnér (AR) och Anna Miklos (AM) recenserar.

Fria.Nu

Skivrecensioner

Recension

Alex Regnér (AR), Anna Miklos (AM) och Fredrik Schützer (FS) recenserar.

Fria.Nu

Skivor

Recension

Alex Regnér (AR), Anna Miklos (AM) och Fredrik Schützer (FS) recenserar.

Fria.Nu

© 2020 Fria Tidningen