The 21st century noise - The 21st century noise

Get off my records/Sound pollution

Betyg: 1

Rock handlar om i bästa fall om attityd och i värsta om plattityd. The 21st century noise med sin riffiga garage-rock behandlar dessvärre det sistnämnda. Det självbetitlade albumet inleder med ett snyggt riff i "Get off my nerves" men när refrängen tar vid smakar det enbart klichérik dieselrock. Garagerock känns inte längre särskilt underhållande och motorcykel-rock har överhuvudtaget aldrig intresserat mig.

The 21st century noise vill så himla gärna vara rock'n'roll men de känns ungefär lika övertygande som om Jessica Simpson skulle spela in ett helt album där hon tolkar Howlin' Wolf. Det här är en barbie-version av MC5. Till och med doften av bensin och läderjacka känns artificiell.

Tom Waits - Real gone

Epitaph/Bonnier amigo

Betyg: 3

Tom Waits är en av de få artister som i sig själv har sin enda möjliga referenspunkt. Tom Waits är Tom Waits och lika lite någon annan som någon annan är Tom Waits. På "Real gone" har han övergivit pianot helt och fortsatt in på det smutsiga spåret och även om det fortfarande återfinns suddiga novelliknande låttexter och beat-romantik är det här smutsigare, rostigare och trasigare än någonsin förut.

I grund och botten ligger nedsvärtad, misshandlad och illa ihoplappad

blues och den framförs av vad som låter som en hel ensemble rörmokare. "Real gone" känns som en naturlig uppföljare till "Mule variations" som sålde i miljontals exemplar och Tom Waits känns skitigare, argare och råare än någonsin men albumet tillhör knappast hans bästa och lämnar en fadd bismak av skådespel efter sig.

Niccokick - Awake from the dead, my dear best friend

Razzia/Bonnier Amigo

Betyg: 4

Under två år har Niccokick genom demos och två ep:s gjort sig till ett av den svenska indierockens största namn och nu släpper de sin första fullängdare som innehåller några av bandets största hits så här långt som "Turn 27" och "Run! Run! Run!". Det är inget nytt under solen och Niccokick levererar, precis som det förväntas av dem, ypperlig indie-rock med Andreas Söderlunds säregna sångstil. Det finns inget annat band i det här landet som kan förvalta arvet efter Archers of loaf på samma exemplariska sätt som just Niccokick.

Båstadbandet har redan blivit till något av en egen institution inom

svensk popmusik på samma sätt som bland annat David & the citizens. Det finns inget annat band här som låter som Niccokick och det har de till stor del att tacka sångaren Andreas Söderlund för. Att gå från ep-formatet till fullängdare är något som inte alla band klarar av men Niccokick har bevisligen en hel kappsäck sprängfylld med bra låtar och gör ingen besviken.

Niccokick tar ännu ett kliv in på den stora arenan med hjälp av både nya hits och några som vi har fått höra tidigare och det är de redo för även om de fortfarande låter som ett band som skulle kunna hålla till i grannens garage. I det större formatet lyckas de behålla 100 procent av sin charm och det är beundransvärt om något.

eMiL Jensen - Kom hem som nån annan

Adrian recordings/Border

Betyg: 4/5

Av eMiL Jensens meritlista att döma förstår man att han är en man som vet hur man hanterar ord. Som flerfaldig svensk- och världsmästare i poetry slam har han gjort sig ett namn och vi ska vara tacksamma att hans musikaliska talang är lika ovanlig som hans förmåga att bringa magi till ord som till synes bara är helt vanliga, hämtade ur SAOL.

eMiL är ingen vemodig kille med akustisk gitarr eller en flanellklädd

countrypoppare utan bara helt och hållet sig själv och i grund och botten en sanslöst begåvad poet. Med sin ljusa, svävande skånska röst sjunger han över toner som är lika förtrollade som hans texter, vare sig de framförs på piano, gitarr, tramporgel eller vibrafon. Namn som Stina Nordenstam, Allan Edwall, The Cure och Leonard Cohen dyker upp som möjliga referenser.

"Var ringer du ifrån, sa jag / Du låter så konstigt / Från en telefonkiosk nånstans, sa hon / Och jag är konstig / Det vet du sen innan" är ungefär så bra som ett par textrader kan bli i år eller någon annanstans i tidsrymden och eMiLs texter rör sig oftast i samma sälla marker. eMiL Jensen bygger upp ett eget musikaliskt universum med smarta, poetiska texter och udda instrument som såg och vibrafon och vi får vara tacksamma att vi får kika in. "Kom hem som nån annan" ligger bra till som årets bästa svenska album.