I skuggan av katastrofen | Fria Tidningen

Recension


Litteratur
Den förlorade trädgården Författare: Giorgio Bassani Övers. Elisabeth von Törne-Arfwedson Förlag: Modernista

  • Bassanis internationellt mest kända verk är romanen Den förlorade trädgården, som filmatiserades av Vittorio De Sica och vann en Oscar som Bästa icke-engelskspråkiga film 1974.
Fria Tidningen

I skuggan av katastrofen

Starkt om kärlek i krigets skugga, skriver Anna Remmets om Den förlorade trädgården.

Trädgården är något som har kommit att beteckna civilisationens tuktning av det vilda, men också en oas av natur och vildhet mitt i dess hjärta. Den utgör en plats att söka avskildhet i och kan sålunda erbjuda (villkorad) frihet samtidigt som dess tuktade gränser lika gärna kan föra tankarna till fångenskap. Dess blomster har kulturella associationer till fruktsamhet och sensualitet.

Och trädgården i den italienska författaren Giorgio Bassanis (1916-2000) i dag relativt bortglömda, Den förlorade trädgården från 1962 är mycket riktigt en oas för huvudpersonen och hans vänner när de antisemitiska förföljelserna i det fascistiska Italien börjar slå allt hårdare på 30-talet. Det är också där hans drömkvinna, den aristokratiska Micòl Finzi-Contini finns.

Samtidigt blir trädgården på familjen Finzi-Continis ägor alltmer en gyllene bur när de italienska judarnas tillvaro kringskärs alltmer. Originalets titel är egentligen Finzi-Continis trädgård, men det mer sentimentala Den förlorade trädgården ger genast vid handen vad Bassanis roman förmedlar: känslan av att den annalkande katastrofen är oundviklig och att allt redan är för sent.

Ramberättelsen utgörs av berättarjagets minnen från sin samvaro med den aristokratiska familjen Finzi-Contini. När personer med judisk bakgrund slängs ut från tennisklubbarna bjöd familjen in några av dem, däribland huvudpersonen, att spela tennis på sitt gods där han snart utvecklar en ohälsosam besatthet av dottern i familjen, Micòl.

Redan i inledningen står det klart att större delen av familjen kom att sluta sina dagar i koncentrationsläger. Bassani är mycket skicklig på att frammana konturerna av katastrofen som hela tiden skymtar i ögonvrån och obönhörligt kryper närmare trots att den överklass som skildras kanske längre än andra kan hålla den på avstånd och leva i förnekelse.

En särskilt effektiv passage inleds med en skildring av berättarens moders frustration över att hon nu bara kan ha en bjudning för ett tiotal gäster eftersom den icke-judiska serveringspersonalen har slutat men avrundas med en nykter kommentar om att de flesta av gästerna på den trots allt ståtliga tillställningen inom några år skulle vara mördade.

Vad gäller Micòl Finzi-Continis roll känns denna ganska föråldrad och tröttsam. Trots sin intelligens, humor och cynism fungerar hon främst som en drömbild och en symbol för allt det vackra som huvudpersonen ska komma att förlora, precis som trädgården. Samtidigt visar författaren en nykter klarsynthet även i skildringen av huvudpersonens skeva besatthet av henne. Den förlorade trädgården är en vacker bok som förmedlar en lågmäld sorg som smyger sig på läsaren och stannar hos en.

Rekommenderade artiklar

Givande när Bergman skriver om Bergman

Recension

I den självbiografiska Laterna Magica skriver demonregissören Ingmar Bergman om sitt eget liv. ”Underhållande och medryckande”, tycker Anna Remmets.

© 2019 Fria Tidningen