Smith skriver starkt om klass och ras | Fria Tidningen

Recension


Litteratur
Swing time
Författare: Zadie Smith
Övers: Niclas Nilsson
Förlag: Albert Bonniers

  • Swing Time är Zadie Smith femte roman.
Fria Tidningen

Smith skriver starkt om klass och ras

Precis som i Zadie Smiths stora genombrott Vita tänder målar hon i Swing time upp ett tvärsnitt av klassamhället, skriver Anna Remmets.

Att jämföra nya skildringar av vänskap mellan kvinnor med Elena Ferrantes hyllade Neapel-svit känns förvisso både fantasilöst och symptomatiskt för en kultur svältfödd på dylika skildringar. Ändå är det oundvikligt att göra den jämförelsen i läsningen av den engelska författaren Zadie Smiths nya roman Swing time.

Också denna roman kretsar kring två flickor ur arbetarklassen som blir vänner som barn. Även här känner berättarjaget stor beundran blandad med en del avundsjuka inför sin väns talanger, i detta fall dans, men precis som hos Ferrante lyckas berättarjaget göra en stor klassresa medan den sällsynt begåvade men mer utsatta vännen lämnas kvar och drabbas av diverse olyckor.

I Swing time finns också den rasistiska dimensionen av klass. Berättarjaget och hennes vän Tracey känner direkt samhörighet när de först träffas och känner igen sitt eget mellanförskap på den andras kropp: båda har en svart och en vit förälder. Men medan huvudpersonens föräldrar är politiskt aktiva och progressiva lever Tracey med en ensamstående kedjerökande mamma medan hennes pappa åker ut och in ur fängelset och Tracey ljuger om att han är på turné med Michael Jackson som bakgrundsdansare.

Precis som i Zadie Smiths stora genombrott Vita tänder från 2000 målar hon i Swing time upp ett tvärsnitt av klassamhället. Hennes blick stannar inte i London utan rör sig ledigt över USA och den afrikanska kontinenten dit huvudpersonen reser som assistent åt en världsstjärna med tydliga likheter med pseudofilantropiska kändisar som Madonna. I händerna på en mer amatörmässig författare skulle den delen av berättelsen kunna bli outhärdligt klyschig, men Smith har förfinat sitt hantverk sedan Vita tänder. Den yvighet och den väl synliga ambitionen att skriva En Stor Roman som präglade debuten har tämjts av slipad berättarteknisk skicklighet.

Tyvärr tar inte historien riktigt fart och Smith lyckas inte fullt ut väcka intresse för sitt persongalleri. Den komplicerade, stundtals elaka och manipulativa men uppenbart såriga Tracey introduceras lovande men bleknar gradvis bort ur berättelsen och ter sig på slutet nästan mer som en dubbelgångare, en skrämmande påminnelse om en annan, vanligare, framtid för någon med huvudpersonens bakgrund.

Men kanske är det meningen. Kanske leder det fel att läsa Swing time som en roman primärt om vänskap. Kanske är Smiths huvudsakliga ärende att skildra en klassresa och låta Tracey förkroppsliga den stora massa för vilken denna resa är en omöjlighet i vårt kapitalistiska och rasistiska samhälle. Dock är det synd att Smith inte samtidigt gjorde henne till en mer fullödig karaktär.

Annons

Rekommenderade artiklar

Den politiska Boye

Recension

Välkommet är att Svedjedal visar den radikala och politiskt intresserade Karin Boye, skriver Anna Remmets om biografin Den nya dagen gryr.

© 2017 Fria Tidningen