Vi hoppas att utlåtandet bryter det vakuum av tystnad och osynlighet som rått kring Västsaharafrågan i över 40 år och riktar strålkastaren på en region där det råder risk för väpnad konflikt.

Just nu darrar den fred som rått mellan Västsahara och Marocko sedan 1991. New York Times rapporterade nyligen om hur Marocko har skickat beväpnad personal från den nationella polisstyrkan till gränsen mellan Västsahara och Marocko. Den västsahariska befrielserörelsen Polisario svarade med att i sin tur sända beväpnad militärpersonal. Handlingarna strider mot det eldupphör som skrevs under 1991. FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon har uttryckt djup oro över det skärpta läge som just nu råder i området. Är det nu som världen, EU, Sverige bör agera?

Marocko ockuperar två tredjedelar av Västsahara sedan 1975. 160 000 västsaharier bor sedan dess i flyktingläger i Algeriet. Barn har fötts och levt hela sitt liv i lägren. De västsaharier som bor kvar i den ockuperade delen av Västsahara får sina mänskliga rättigheter kränkta dagligen. Västsaharierna har den internationella rätten på sin sida. Över 100 FN-resolutioner slår fast att Västsahara har rätt till självständighet. Internationella domstolen i Haag underkänner Marockos anspråk på Västsahara. Att ett så tydligt exempel på brott mot mänskliga rättigheter ignorerats så länge av omvärlden är uppseendeväckande.

En ny rapport konstaterar dessutom att EU gynnas av att inte lösa Västsaharafrågan. I rapporten, framtagen av Emmaus Stockholm, framgår att EU har för mycket att vinna på att låta konflikten vara. Eller för mycket att förlora på att börja ifrågasätta den. Förutom de ekonomiska handelsavtal mellan EU och Marocko, som EU:s generaladvokat nu alltså ifrågasätter, handlar det även om politiska och strategiska band som EU-länder har till Marocko. Ländernas egenintressen styr på så sätt deras, och därmed EU:s, agerande eller i detta fall passivitet i Västsaharakonflikten.

Samtidigt står det i EU-fördraget att unionen i internationella sammanhang ska verka för ”demokrati, rättsstaten, de mänskliga rättigheternas och grundläggande friheternas universalitet och odelbarhet, respekt för människors värde, jämlikhet och solidaritet samt respekt för principerna i Förenta nationernas stadga och i folkrätten. Och vidare att EU ska ”… verka för en hög grad av samarbete … inte bara för att skydda sina egna intressen utan även för att konsolidera och stödja demokrati, rättsstaten, de mänskliga rättigheterna och folkrätten.”

EU gör inte det idag. Tvärtom. Bilden som framträder ställer EU i dålig dager. Unionen har i decennier inte bara ignorerat Västsaharakonflikten utan även gött den. Och nu har vi, världen, EU, Sverige, en uppblossande konflikt för dörren.

Som medlem i FN:s säkerhetsråd åligger det Sverige att börja reda i den härva av paradoxer som EU:s icke- agerande i Västsaharafrågan hittills har utgjorts av. Sverige bör och kan se till att de fördrag och konventioner gällande säkerhet och mänskliga rättigheter som förbinder alla EU-länder, följs. Inte minst för att avvärja den säkerhetssituation som i skrivande stund råder i Västsahara.

EU-domstolens generaladvokats utlåtande är tydligt och det är en fingervisning om hur den slutgiltiga domen, som väntas i november, kan bli. Klart är att den handel som EU bedriver med Marocko med varor från ockuperade Västsahara är olaglig. Att sälja Västsaharas naturresurser utan att rådfråga västsaharierna strider nämligen mot internationell rätt.

Sverige, agera. Reagera. Protestera mot att som EU-land vara delaktig i illegala avtal. Verkställ riksdagens beslut att erkänna Västsahara. Gör något. För som Martin Luther King sa ”Du är inte bara ansvarig för det du säger, utan även för det du inte säger.”