Mätningarna hade länge visat osäkra siffror. Reinfeldt och hans apelsinfärgade kvartett hade räknats ut och det var en månad kvar till valet. I det läget gav statsministern plötsligt frikort till sin politiska motståndare:

”När stora tal, många människor flyr på kort tid, då skapar det spänningar i det svenska samhället. Därför att då kommer väldigt många fler än vad vi egentligen först planerat för. Och det leder till diskussioner hemma i Sverige om vad kostnaden blir för detta, och jag kan redan säga att det kommer bli omfattande kostnader kopplat till de människor som redan kommer och kommer att komma de kommande åren. De är så pass omfattande att det kommer att lägga ytterligare restriktioner för vad som finns utrymme för i offentlig finansiering.”

Vad Reinfeldt sade den 16 augusti var att ja, Jimmie, vi går med på din problembeskrivning, det finns en motsättning mellan välfärd och invandring, du har rätt.

Jag tror att det var ett försök att rädda sig kvar, men det gjorde varken från eller till för opinionen. För Sverigedemokraterna blev det däremot en viktig signal som stärkte självförtroendet och förde upp partiets viktigaste fråga på agendan.

När alliansen på valnatten ska förklara förlusten möter vi fyra partiledare på oväntat gott humör och med en gemensam agenda. Annie Lööf säger arrogant:

– Nu säger vi till Stefan Löfven: lycka till, nu ska du formera en budget och en regering.

Alliansen ska fortsätta enligt plan. Skadeglädjen lyser ur ögonen. Teoretiskt kan de med SD:s stöd fälla Löfven, med nyval och en ännu tydligare vinnare i Åkesson som följd.

Det är inte bara Jimmie Åkesson som blandar gambling och politik. Alliansen kunde förutse resultatet. De ville naturligtvis vinna, men sannolikheten var låg. När man ser vartåt det barkar kan man chansa eller stoppa huvudet i sanden. Reinfeldt tog en stor risk och satsade på att fler skulle gå till M med det anmärkningsvärda utspelet. Det hjälpte inte. Tre av tio M-väljare har gått till SD.

Åtta år med en högerregering och landet är i diket. Rasisterna lurar bakom busken. Över allt tal om ansvar vi brukar höra från Reinfeldt etsar sig nu valnattens bild av en skadeglatt leende allians fast. De har sänkt Sverige genom en medveten politik för ökade klyftor. De har behandlat politik som vilken vara som helst, tömt ord på sin mening och gjort verkligheten till reklamjinglar. De har fråntagit oss tron på politikens möjligheter. De har röjt klart i leklandet Sverige och tänker inte hjälpa till att ställa i ordning.

Reinfeldts omvälvande allians har förändrat både landet och väljarna. Alliansframgången handlade delvis om konsten att översätta komplicerade politiska problem i kraftfulla och lättfattliga slogans: ”utanförskapet”, ”arbetslinjen”. Reinfeldt lyckades förändra svenskarnas perception, skrev om spelreglerna så att vi uppfattar verkligheten annorlunda än den faktiskt är: ”År 2006 inträffade något närmast magiskt kring uppfattningen om arbetslösheten. När arbetslösheten sjönk stadigt från våren 2005 trodde människor att den steg. Och det gjorde den ju: i den allmänna debatten. För det var plötsligt inte längre den vanliga, öppna arbetslösheten som räknades där, utan det mycket större utanförskapet”, skriver Aron Etzler i boken Reinfeldteffekten.

Nu förändras vi igen, i en farligare och mer osäker riktning. Sverige har länge stått emot men är nu etablerad medlem av det ”europeiska klimatet”, i närområdet representerat av Dansk folkeparti (12,3 %), Fremskrittspartiet (16,3%) och Sannfinnländarna (19%). Alliansen är förstås inte ensamt ansvariga för partipolitikens misslyckande, men regeringens språkbruk har definitivt påverkat väljarna och är en viktig nyckel för kommande analyser.

Nu väntar vi på fler böcker som i likhet med Aron Etzlers beskriver och förklarar denna politiska jordbävning och vägen dit. Men först vill jag läsa boken Reintvätt, om hur vi går vidare efter att ha levt så länge i en liberalkonservativ sektmentalitet. Sedan kan språket få börja motsvara verkligheten igen.