Den 15 maj ska nya förutsättningar för försvaret stakas ut. Riksdagens försvarsberedning skulle redan i mars ha presenterat sina slutsatser men fick hastigt uppskov. Försvarsministern inväntar för egen del inte rapporten ­­­– hon lovar 70 nya JAS Gripen och annan upprustning.

Uppståndelsen har en förhistoria som i långa stycken är okänd för allmänheten. Några år kring millennieskiftet avvecklades hela det invasionsförsvar som skulle säkra Sveriges neutralitet vid en väpnad konflikt i Europa. I stället fick vi små förband av yrkessoldater för krig i utlandet under USA:s och Natos befäl.

Omställningen leddes av ett amerikanskt konsultföretag med mångårig erfarenhet av att göra pengar på fantasifulla projekt för Pentagon och dess spionorgan.

En jätte i det fördolda

Hösten 2013 annonserar företaget Leidos i USA efter en språkvetare med svenska som specialitet. Den sökande ska vara säkerhetsklassad, ha militär bakgrund eller erfarenhet av underrättelseverksamhet och kryptologi samt kunna kommunicera effektivt på ”target language”, målspråket. Leidos arbetar enligt annonsen för USA:s försvarsdepartement, dess underrättelseorgan och det nyinrättade Department of Homeland Security. (1) En ordinär jobbannons från en underleverantör i det säkerhetsindustriella komplex som omfattar 854 000 privatanställda i USA. (2)

Men företaget har också en närmare anknytning till det svenska målområdet. Dess konsulter har under annat varumärke varit verksamma på plats. De var ledsagare då det svenska neutralitetsförsvaret skickades till skroten inför millennieskiftet.

Leidos är en avläggare av Science Applications International Corporation, SAIC, en jätte i säkerhetsindustrin med tiotusentals anställda. Koncernen är en av CIA:s och signalspaningsmyndigheten NSA:s största kontraktörer, och dess personal ingår i den ”kill chain” som kontrollerar de fjärrstyrda drönarnas attacker mot mål i Asien och Afrika. (3) I offentligheten håller sig bolaget undan. Det vill vara ett ”stealth company”, ett företag som verkar i det tysta. (4) Men ibland låter det ändå tala om sig. Det har ett meritlista fylld av skandaler.

Prototyp för det nya försvaret

Sommaren 2004 var 1 600 övervakningskameror plötsligt på plats i Aten för OS. De hade infraröd kapacitet och var försedda med känsliga mikrofoner. De skulle registrera allt som rörde sig i staden och avlyssna människors samtal. Via en övervakningsenhet i en stor ballong skulle information databehandlas och matchas med insamlade data från en massövervakning av landets e-post, webbtrafik och telekommunikationer. Från 22 160 säkerhetsvakter, 12 patrullbåtar, 4 000 fordon och 9 helikoptrar skulle sedan ljud och bilder förmedlas till ett centralt högkvarter och dess mobila kommandoenheter för reaktioner i realtid på misstänkta indikationer. (5)

13 år tidigare hade USA:s krigsmakt med överlägsna informations- och kommandovägar krossat Saddam Husseins arméer. Nu skulle samma koncept, förfinat med det senaste i high tech, skydda de olympiska spelen i Aten mot terrorister. (6) Ledare för företagskonsortiet som ansvarade för säkerheten var SAIC.

Projektet slutade i storstilat fiasko. De 800 operatörerna i högkvarteret satt med ett datasystem som kraschade, och för det mesta inte ens behagade visa sig på skärmarna. Myndigheterna fick kalla in 70 000 soldater för att ta över säkerheten. (7)

Inbäddat i USA:s politiska ledning

Trots skandaler och kritik fortsätter orderna att strömma in till SAIC. Före detta ministrar, befälhavare och chefer inom underrättelseorganen sitter i företagsledningen och styrelsen, och en rad ledande politiker och befattningshavare kommer direkt från ledande poster i bolaget. (8) ”SAIC har visat sig besitta en enastående förmåga att frodas i alla tänkbara politiska klimat”, skrev Vanity Fair 2007. ”Företaget är den osynliga handen bakom en stor del av den nationella säkerhetsstaten – den sektor inom det offentliga som har obegränsade tillgångar och som tillförsäkras fortsatt tillväxt varje gång en politiker yttrar ordet terrorism.” (9)

I tegelkomplexet på Lidingövägen 24 i Stockholm, där den svenska försvarsledningen huserar, är SAIC ett välkänt varumärke.

Neutraliteten på väg ut

Politikerna målar gärna bilden att vi har något som kan kallas försvar, och försvarsutgifterna uppgår årligen till omkring 40 miljarder kronor. ”Men i princip”, skriver Wilhelm Agrell i sin bok Fredens illusioner, ”är hela den organisation, den planläggning och det kunnande som en gång handlade om att försvara landet borta”. (10) Plötsligt var det försvar som inom 78 timmar kunde mobilisera över 600 000 man försvunnet. Värnplikten var avskaffad, de flesta förbanden upplösta, förråden ute i skogarna jämnade med marken och vapen och pansarvagnar skickade till skroten. Konsulterna från SAIC vet hur det gick till. De var med från början.

Det hände stora saker i Europa vid 1900-talets utgång. Sovjetunionen och dess intressesfär föll sönder och Nato tog sig nya uppgifter. Alliansen skulle inte bara förbereda försvar mot angrepp utan även organisera offensiva, så kallade fredsfrämjande operationer i ett vidare geografiskt område. På Balkan tog sig USA och dess förbundna rätten att gå till krig utan sanktion från FN:s säkerhetsråd. Sverige hade gått med i EU 1995 med löften om att alliansfriheten skulle bestå, men regering och riksdag var redan på väg att mönstra ut den gamla utrikes- och säkerhetspolitiken. (11)

Neutralitetsförsvarets doktriner och strukturer stämde illa med de nya perspektiven, och många förband och vapensystem ansågs vara tekniskt föråldrade. Krigsmakten måste ställas om. Men hur? Det var frågan när Högkvarteret, som försvarsledningen nu hette, vände sig till den amerikanska expertisen.

SAIC får ett uppdrag

Hösten 1996 hade Krigsvetenskapsakademin i Stockholm celebert besök. William Owens, som varit chef för sjätte flottan under Operation Desert Storm 1991 och nyss lämnat posten som USA:s vice överbefälhavare, talade om den revolution inom det militära som det nya så kallade nätverkssamhället fört med sig:

”Jag föreställer mig att vi om 3-5 år kan se ett slagfält stort som Irak eller Nordkorea i realtid 24 timmar om dygnet och i alla väder. Vi kommer inte bara att se hela slagfältet utan också att förstå vad det är vi ser.” (12)

Svenska officerare i publiken såg nya utsikter öppna sig. Tack vare utvecklingen i Europa hade tänkbara militära hot för tillfället avklingat. Det tycktes finnas ett strategiskt andrum för Sverige att avveckla det gamla invasionsförsvaret och bygga sig ett nytt, ”nätverksbaserat” försvar. Den pensionerade amiralen företrädde ett privat företag med sakkunskap på området. Han var vice verkställande direktör för SAIC.

SAIC fick i uppdrag att dra upp riktlinjer för Sveriges nya försvar. ”Vi ville veta om ett högteknologiskt övervakningssystem gick att bygga upp i Sverige”, förklarade generallöjtnant Johan Kihl från Högkvarteret senare. ”Hade jag inte träffat Bill Owens vet man inte vad som hade hänt.” (13)

Ballonger och smarta puckar

Amerikanerna försågs med väldiga mängder information om det svenska försvaret, genomförde flera miljoner simuleringar och utvecklade ett system som testades i tre scenarier: krig, fred och konflikt. I september 1998 redovisade SAIC sina slutsatser: systemet skulle fungera. Överbefälhavare Owe Wiktorin gav sin välsignelse och Johan Kihl och en kollega for över till försvarsdepartementet med en bunt overheadbilder. ”Mycket intressant”, sade försvarsminister Björn von Sydow (S). ”Gå vidare ... med detta.”

Några alternativ till det föreslagna nätverksbaserade försvaret var aldrig uppe till diskussion. Entusiasterna i Högkvarteret angav riktningen, vägledda av expertisen från USA. Försvarspolitikerna följde efter. (14) Det gällde att få ”total kontroll på vad som händer”, förklarade Johan Kihl i en intervju om det nya försvaret. Ballonger förankrade sex kilometer upp i luften skulle med spaningsinstrument övervaka området kring Östersjön. Förarlösa plan skulle följa misstänkta mål, ”smarta puckar” med GPS och mobilsändare spridas ut över terrängen, och alla underrättelser i realtid bearbetas och förmedlas till centrala ledningsenheter för beslut om riktade, precisa vapeninsatser. (15) Det var samma koncept som vid OS i Aten åtta år senare.

Tvivlen hopar sig

Försvarsministern besökte flera gånger Högkvarterets experimentverkstad, och riksdagsmän och partiledare kunde i färgglada powerpoint-presentationer följa konsulternas arbete. (16)

– Det nätverksbaserade försvaret var på allas läppar när jag började i försvarsutskottet, berättar folkpartisten Allan Widman. Vi fick föreläsningar om hur det skulle medge operativ ledning från högsta nivå ner till enskild soldat.

Försvarsledningen engagerade också fristående organisationer i arbetet. Svenska Freds deltog i övningar där svensk militär i samverkan med kollegor från Natoländer prövade de nya koncepten. UD och Försvarsdepartementet betalade. Men erfarna militärer tvivlade. År 2002 ordnade Högkvarteret en första demonstration av det nya tekniska systemet. Kritikerna talade om avancerade prylar utan operativ nytta. Försvarsdepartementet var missbelåtet, en oberoende granskning av projektet gav oroande resultat (17), och från Statskontoret kom stark kritik. ”Vi såg inte att man kunde påvisa någon nytta för försvaret”, förklarade en tjänsteman. (18)

När Sverige 2008 skulle ställa en interventionsstyrka till EU:s förfogande hyrde försvarsledningen ett norskt militärt ledningssystem. Omkring 2 miljarder kronor hade investerats i projekteringen av det nya nätverksbaserade försvaret, men något nätverk som gick att använda syntes inte till. ”Oerhört genant”, sade Håkan Juholt, socialdemokraternas företrädare i försvarsutskottet. Allan Widman höll med: 

”Vi har inte råd att bedriva en sådan omfattande experimentverkstad. När det inte givit någon nytta för förbanden måste projektet ifrågasättas.”

Sommaren 2009 beslöt den svenska regeringen i tysthet att avbryta arbetet. (19)

SAIC tecknar hotbilder

Men samarbetet med SAIC handlade inte bara om spaningsballonger och smarta puckar i kustbandet. De utdömda tekniska lösningarna var utanverk i omläggningen av utrikes- och säkerhetspolitiken. Uppmuntrat av konsulterna från USA hade Högkvarteret föreslagit regeringen att skicka de sista resterna av invasionsförsvaret till skroten. Inför millennieskiftet vände sig generalerna till samma konsulter och till Försvarets forskningsinstitut, FOI, för att reda ut vilka nya uppgifter den svenska krigsmakten stod inför. (20) Forskare, experter och före detta överbefälhavare från olika länder knöts till undersökningen, och i oktober 2000 for Johan Kihl till USA för att diskutera världsläge och hotbilder med referensgruppen. (21)

John Shalikashvili, USA:s överbefälhavare 1993–97, presenterade i Stockholm senare samma år en rapport från SAIC om det svenska försvarets framtida inriktning.

Invasionsförsvaret tillhörde det förgångna, ansåg konsulterna. Omvälvningarna i Europa hade minskat risken för ett storskaligt militärt angrepp, men nya faror hopade sig: ”Hoten är mer komplexa, mer asymmetriska, mer frekventa och mindre förutsägbara”, skrev konsulterna. Det handlade om befolkningstillväxt, migrationsströmmar, ”kulturella sammanstötningar” och miljöproblem. Stater kunde i jakt på knappa resurser utlösa konflikter, och icke statliga aktörer utgjorde ”allvarliga nya hot” när de med med hjälp av terrorism, kriminalitet och cyberattacker sökte nå sina mål. (22)

Gränslösa säkerhetsintressen

Sveriges säkerhetsintressen sträckte sig därför, förklarade SAIC i rapporten, över Östersjön till Baltikum och vidare ut i Europa, i synnerhet till ”områden med pågående eller potentiella väpnade konflikter”. Krigsmakten skulle också rusta sig för globala insatser ”särskilt i de världsdelar där Sverige har vitala ekonomiska och/eller politiska intressen” och där svenska styrkor stationerats för ”fredsbevarande, humanitära eller andra uppgifter”. (23)

Den utvidgade intressesfären krävde ett närmande till starkare militära aktörer, slog konsulterna fast: ”Den svenska krigsmakten kommer inte att kunna säkerställa Sveriges försvar och skyddet av vitala svenska intressen utomlands utan ett nära samarbete med partner i olika delar av världen”. (24)

För en regering som försäkrade sina väljare att den ännu höll fast vid alliansfriheten var formuleringen känslig, men i praktiken var samordningen med de västliga stormakterna redan långt gången. ”Sverige är ordförandeland i EU, försvarsindustrin är till stor del utlandsägd och samarbetar med andra europeiska länder, Nato:s termer används vid internationella insatser och så vidare. Det handlar inte bara om ny teknik och nya hot utan också om en ny roll för Sverige i världen”, skrev Johan Kihl i anslutning till rapporten. (25)

Det preventiva kriget

Owe Wiktorin hade som ÖB inlett samarbetet med SAIC. Nu tillhörde han liksom John Shalikashvili referensgruppen till projektet. I ett anförande om rapporten såg han den svenska krigsmakten som en medverkande partner i större militära operationer. Sverige skulle med sitt nya, nätverksbaserade försvar ”få förmågor som är eftertraktade i en koalition”: ”Vi ska lösa problemen där de inträffar innan konsekvenserna når Sverige.” (26)

Det var Sveriges nya säkerhetspolitiska doktrin. ”Den första försvarsbarriären ligger numera utomlands och ofta utanför det europeiska närområdet”, skrev Ove Bring, professor i folkrätt, senare. (27) Sverige skulle liksom USA förbehålla sig rätten att ingripa militärt i främmande länder för att skydda sig mot möjliga framtida hot mot den egna säkerheten.

Det gällde inte längre att förbereda landet för en avgränsad militär konflikt. Det preventiva kriget mot de nya farorna hade ingen ände i tid och rum. ”I ett historiskt perspektiv har motsättningarna varit mellan stater”, förklarade Johan Kihl. ”Nu är spelplanen global och lokal.” Den sträckte sig från Kosovo och Hindukush till minneskretsarna i våra telefoner och datorer. Generallöjtnanten såg framför sig ett samarbete mellan militären och polisen och andra civila organ. ”Vi kommer att ha bättre övervakningssystem än de civila myndigheterna.” (28)

Massövervakningen central

Försvarets radioanstalt, FRA, var enligt egen uppgift aldrig inblandat i projektet. Men för SAIC var underrättelsetjänsten central i konceptet. Liksom senare vid OS i Aten skulle upplysningar i massomfattning filtreras ur virtuell värld och fysiska omgivningar:

”Sveriges omfattande och växande säkerhetsintressen runtom i världen kommer att kräva en mycket hög grad av så gott som omedelbar, tillförlitlig information. Det kommer i sin tur att påkalla närmare samordning mellan Sveriges militära och civila underrättelseorgan, utvecklingen av nya informationskällor, och ett behov av effektivare informationsutbyte mellan Sverige och dess samarbetspartner.” (29)

FRA:s samarbete med NSA, SAIC:s främsta uppdragsgivare, var redan långt gånget. ”Många länder med nätverkscentrerade förmågor använder dem snävt och försummar eller underutnyttjar dem ofta inom områden som inre säkerhet”, förklarade Johan Kihl. (30) Men FRA kunde se fram emot vidgade befogenheter och tillhör i dag den innersta kretsen i den massövervakning av internet och telekommunikationer som NSA organiserat.

En galopperande utveckling

Johan Kihl funderade i FOA-tidningen 1999 kring utsikterna. Den största svårigheten var ”att få politikernas acceptans för ett så omfattande militärt övervakningssystem”:

”Det finns flera saker i detta system som kan tolkas som att 'storebror ser dig'. De små helikoptrarna kan flyga lite hur som helst och med de magiska puckarna har man koll på allt. Och hur blir det i framtiden om det går att göra Uaver/drönare/ små som insekter? Vem bestämmer över dem? /…/ Informationskrig är nog läskigare än vad vi kan föreställa oss. Det är visserligen svårt att tänka framåt ... men bara tanken på att kunna gå in i register och till exempel peka ut en person som kriminell. Hur ska en enskild människa kunna få upprättelse i ett sådant system. Till slut kanske det går, men då kan det vara för sent.”

Utvecklingen gick emellertid i ”galoppsprång” och alternativet var sämre, ansåg han: ”vem vill bo i ett samhälle där trädgårdarna är minerade, där vapnen förvaras hemma och alla är militärer?” Det nya försvaret skulle därför bejakas: ”För att kunna känna sig någorlunda trygg som medborgare måste man vara beredd att göra avkall på en del av sin personliga integritet och frågan är var den gränsen går.” (31)

Ett par år senare, när kriget mot terrorismen inletts, var den politiska acceptansen inget bekymmer längre. För att upprätta en första försvarsbarriär marscherade krigsmakten in i främmande länder, för att bygga en andra invaderade underrättelseorganen i hemlighet medborgarnas privata skrymslen.

För generallöjtnanten gick det inte lika smidigt. År 2004 aspirerade Johan Kihl utan framgång på posten som ny ÖB. 58 år gammal gick han i pension och inledde en karriär som konsult åt den svenska vapenindustrin som tjänat pengar på SAIC-projektet.

Ex-generalen framför kritik

Fem år senare, 2009, publicerade Johan Kihl en kritik av gällande försvarsinriktning. Sverige hade valt ”att abdikera från sitt historiska nordiska ansvar och fokusera helt på solidaritet med EU och på nya globala hotbilder som terrorism, miljöförstöring och pandemier”, skrev han i Svenska Dagbladet: ”Försvaret klarar inte angrepp på Sverige. Förbanden i den svenska försvarsmakten är i dag för få. Dessutom är de inte inriktade på, utrustade för eller övade för försvar av Sverige. Ett lite bättre utrustat hemvärn är vad svenska folket erbjuds.” (32)

Artikeln tolkades som en avbön. Men han förordade ingen återgång till neutralitetsförsvaret, och hans spelplan var som förut global. Invändningen rörde prioritetsordningen. ”Sverige, närområdet, Europa, världen” skulle det vara. (33) I närområdet, skrev han, ”bör Sverige skapa förmågor som avhåller från angrepp på grannländerna och ger möjligheter till insatser tillsammans med andra vid angrepp”. Hotet var rysk nationalism. (34)

Så låter det nu från flera håll i försvarsdebatten efter krisen i Ukraina. Stabiliteten i Norden tycks plötsligt vara i fara och Sverige utsatt. Men utsattheten är i hög grad självförvållad, en produkt av den nya säkerhetspolitik Sverige med de amerikanska konsulternas bistånd utvecklade i 1900-talets slutskede.

Självförvållad utsatthet

Doktrinen om den första försvarsbarriären löser upp det system för kollektiv säkerhet som formaliserades i FN-stadgan efter andra världskriget. Om svenskar och nordamerikaner placerar sin första försvarslinje i Afghanistan, var ska afghaner som fruktar attacker från drönare och specialförband placera sin? Rätten till preventivt krig för att avvärja hot eller främja ädla ändamål ger starkare stater privilegier gentemot svagare. Om Nato hade rätt att med våld avskilja delar av Jugoslavien, vad förmenar Ryssland samma rätt i Ukraina?

Frågorna bekymrar inte den svenska regeringen, men för krigarna från Hindukush och strategerna i Kreml är de påträngande. Så tenderar den rätt USA, Nato och EU tar sig på den globala spelplanen att framkalla sina egna förevändningar. Drönarattackerna producerar nya terrorister, fredsframtvingandet i Kosovo blir prejudikat för Ryssland i Sydossetien, Abchazien och Krim.

Risken att det smäller ökar, och skulle det smälla på nära håll har regering och riksdag ordnat så att vi med stor sannolikhet blir indragna. 2009 utfäste sig Sverige ensidigt att komma Nato- och EU-länderna i närområdet till undsättning vid en militär konflikt med Ryssland. Det kallades solidaritetsförklaring. (35)

Ordet anknöt till en tidigare politisk tradition men markerade avstånd. Solidaritetsförklaringen var Carl Bildts triumf över Palmelinjen inom socialdemokratin, slutet för statsledningens eftergifter för opinionerna från 1960- och 70-talen. Sverige skulle inte längre som alliansfritt land försvara små länders rättigheter mot stormakterna. Det skulle i förbund med stormakter främja sina intressen i närområdet och på den globala spelplanen.

Slagfältet växer

I dag är Sverige i allt utom det formella anslutet till Nato. Alliansens stridsflygplan far över Norrlands inland i bombövningar, tyska fallskärmssoldater tränar invasion på Gotland och svenska officerare är observatörer vid Natos staber. Specialförbanden, som Johan Kihl var chef för i början av 2000-talet, genomför hemliga operationer med president Obamas dödspatruller, och vi tillhör de mest villiga i de koalitioner av villiga som USA och stormakterna i EU samlar för sina preventiva krigsaktioner.

När det var Libyens tur ropade också revolutionära svenska socialister efter JAS Gripen. Även om det som i Aten 2004 hade kört ihop sig i den operativa delen, kunde konsulterna från SAIC och deras uppdragsgivare därför betrakta sina ansträngningar som en framgång. Det svenska försvaret, det som återstod av det, var till sist lösgjort ur alliansfrihetens doktriner.

Amerikanerna lämnade Sverige för nya lönsamma projekt i den växande säkerhetsindustrin. Den totala kontroll över slagfältet som hägrat i Högkvarteret på Lidingövägen hägrar ännu i de forsknings- och utvecklingsprojekt som Pentagon driver tillsammans med privata företag. Men ju mer förfinad tekniken blir, desto större blir slagfältet som ska övervakas. I Utah bygger NSA en datacentral som ska kunna lagra motsvarande 500 000 biljoner sidor personliga informationer. För att i detta material lokalisera de potentiella hoten, människorna som ska följas i realtid eller preventivt avlivas på order av presidenten, fordras utöver avancerade datorer och sökalgoritmer stora mängder mänsklig arbetskraft. Bland nätverksingenjörer, säkerhetsanalytiker och systemadministratörer också experter på det svenska språket.

En hotbild försvarsberedningen knappast kommer att beröra.