Pakistanska flyktingar återvänder till minerad mark | Fria Tidningen

Fördjupning


Zofeen Ebrahim/IPS
  • Manzoor Pashteen är en av ledarna för nybildade rörelsen Pashtun Tahafuz Movement. Här talar han vid en demonstration i Lahore den 22 april.

Pakistanska flyktingar återvänder till minerad mark

Efter att den pakistanska armén lyckats driva bort talibanerna från den våldsdrabbade provinsen Fata har över en halv miljon internflyktingar fått klartecken att kunna återvända till sina hem. Men på många platser är förödelsen stor och flyktingarna tvekar.

Min familj skulle vara de första att återvända om vi bara blev övertygade om att minorna hade röjts undan i min hemby, berättar 54-årige Mohammad Mumtaz Khan.

Han kommer från byn Patwelai i södra Waziristan, som ligger i den nordpakistanska regionen Fata, vid gränsen mot Afghanistan.

För tio år sedan tvingades han att fly över till grannprovinsen tillsammans med sin hustru och deras sex barn. Med sig fick de bara kläderna de hade på sig. 

Flykten föranleddes av att den pakistanska armén inledde en stor offensiv mot de områden där talibaner hade förskansat sig.

Militärens kampanj mot talibaner och andra extremister kom att pågå över hela Fata fram till 2016, då militärledningen deklarerade att de lyckats uppnå sitt mål. I samband med det meddelades att över en halv miljon människor som tvingats på flykt från Fata nu skulle kunde återvända till sina hem.

När beskedet kom bestämde sig Mohammad Mumtaz Khan och några vänner att först åka tillbaka till hembyn utan sina familjer, för att se över situationen. Han var precis på väg att gå in i sitt hus när en landmina plötsligt detonerade under honom.

– Det smällde bara till och innan jag förstått vad som hade hänt såg jag hur min vänstra fot var alldeles blodig. Jag hade dock tur som inte skadades svårare än så. Nästa gång kan det gå ännu värre, säger Mohammad Mumtaz Khan vars fot inte gick att rädda.

Mohammad Mumtaz Khan berättar hur det kändes att återse sin hemby Patwelai för första gången efter att ha levt som internflykting så länge.

– Det var som en spökstad. Inte ett enda hus var helt. Antingen hade väggarna fallit samman eller taket rasat in. Våra hem hade blivit plundrade, berättar han.

Till och med vägen till byn var förstörd. När han trampat på minan följde en lång och mödosam resa till det närmaste sjukhuset, som inleddes med att en släkting tvingades bära honom på sin rygg i närmare två timmar. Sammanlagt kom det att dröja nio timmar innan han fick vård för sina skador. Nu tror han sig aldrig kunna återvända till sin hemby igen.

Hans oro delas av Raza Shah som arbetar för fredsorganisationen Spado.

– Även om de militanta grupperna har tvingats bort från området så förblir det svårt för många att röra sig fritt eftersom regionen är full med landminor, säger Raza Shah.

Tidigare i år genomförde en stor grupp från de pashtunska klanområdena Fata en lång marsch mot huvudstaden Islamabad med krav på att minorna i deras hemregion ska röjas undan, något som landets myndigheter nu har lovat att göra.

Samtidigt har mordet på en pashtunsk butiksägare i den sydpakistanska staden Karachi utlöst en våg av ilska från många av de pashtuner som anser att de blivit illa behandlade av den pakistanska staten under många decennier. Butiksägaren dödades av den lokala polisen i vad som beskrivits som en arrangerad uppgörelse.

Denna ilska har lett till framväxten av en pashtunsk rörelse som går under namnetPashtun Tahafuz Movement.Mona Naseer, som varit med och grundat en lokal kvinnoorganisation, menar att den långa protestmarschen visade upp en annan bild av Fata och dess invånare.

– Den visade att det handlar om mer än om drönare och militanta grupper och har gett en röst till klanbefolkningarnas lidande, säger hon.

Journalisten Gohar Mehsud från södra Waziristan berättar att många av de flyktingar som har återvänt till sina hembyar nu tvingas bo i tält utanför sina hus, eftersom byggnaderna är förstörda. Han säger att flyktingarna blivit lovade kompensation av staten – men att de summor som betalas ut inte på långa vägar är tillräckliga för att reparera de skador som husen utsatts för.

– Politiker och höga tjänstemän besöker aldrig områdena för att ta reda på varför pashtunerna är arga. Inte ens medierna är här och rapporterar. Lokalbefolkningens enda kontakter sker med lokala administratörer och arméofficerare, varav de senare styr som kungar, säger Gohar Mehsud.

Mohsin Dawar är en av medlemmarna av den nybildade rörelsen Pashtun Tahafuz Movement, som varje dag växer i styrka.

– Militären borde ha röjt minområdena innan befolkningen fick återvända. Jag bryr mig inte om vem som planterade ut dessa bomber, men det var militären som genomförde insatser på vårt territorium och jag anser att det är deras ansvar att röja undan dem, säger Mohsin Dawar.

Raza Shah vid organisationen Spado berättar att minorna i Fata kan ha lagts ut av både militären och militanta grupper.

– De hittas på skolområden, i människors hem och ute på åkrar.

Enligt Spado dödades minst 153 människor av landminor i Pakistan under förra året medan ytterligare 316 personer skadades. Fata var den region som var hårdast drabbad.

– Men de siffror som Spado lyckats samla in bygger endast på fall som rapporterats i medierna och utgör sannolikt bara toppen av ett isberg, säger Raza Shah.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2018 Fria Tidningen