– Det har grott ganska länge, säger Emma Thorsander om idén till filmen. Dels därför att jag har en egen ingång i det, jag har själv gjort abort. Reaktionerna jag fick då av personerna i min närhet var att man inte fick prata om det.

Emma Thorsander är uppväxt på Öland och har utbildat sig vid bland annat Ölands dokumentärfilmskola och Fridhems folkhögskola. Det var först när hon kom till folkhögskolorna som hon upptäckte att hon inte var ensam i sin situation.

– Jag insåg hur många det var som gått runt och tänkt samma sak, så där föddes tanken, varför pratar vi inte mer om det här? Filmen bygger på intima berättelser med kvinnor som har gjort abort, deras upplevelser och tankar kring det. Jag vill visa på att det är så vanligt, och att det inte bara sker i tonåren, utan det är även mammor som redan har flera barn som gör abort.

Emma Thorsander har tidigare gjort ett antal dokumentära kortfilmer. Utan definition från 2011, regisserad tillsammans med Mika Gustafson, visades på Göteborgs filmfestival i fjol och vill utmana föreställningar kring kön, identitet och sexualitet. Kroppens konturer (2008), om kvinnors kroppsuppfattning, var Emmas första animerade film, en teknik som gav mersmak:

– Då kände jag att jag var ganska trött på att göra vanlig dokumentärfilm, jag ville utmana mig själv: Vad är det jag inte har gjort, kan man göra dokumentärfilm på annat sätt?

Själva animationen överlåter hon än så länge till andra.

– Jag jobbar tillsammans med fem illustratörer till just produktionen av Embryo. Det är mycket ensamarbete när man gör dokumentärfilm så det är skönt att arbeta tillsammans med ett team som består av personer som besitter annan kreativ kunskap. Det är väldigt inspirerande och utvecklade.

Var det svårt att hitta personer som ville prata om sina erfarenheter av abort?

– De i min egen ålder ställde gärna upp, men det dröjde längre innan jag hittade äldre kvinnor som ville prata om det. Men det som jag själv blev så chockad över när jag väl hade gjort alla intervjuer var att det fanns en sån skam ändå. Det finns en dubbelhet i det, alla tycker att det är en bra sak och att vi borde prata mer om det, men sen finns ett fördömande hos vissa, att alla ska inte få göra det, man ska få göra det om man blivit utsatt för våldtäkt till exempel. En del har gått in på frågan vad är ett liv, när börjar ett liv? Andra tänker, "jag skulle inte kunna ta hand om det här livet, det är ett bra val, det är rätt", men känner ändå skam och skuld för det.

Emma drar sig till minnes en artikel i DN* från i somras som tog upp en enkät som Uppsala universitet gjort. Denna visade att många kvinnor upplevde bristande stöd efter ingreppet. Enligt studien erbjuds som regel samtal med kurator men en majoritet tackar nej, ofta med argumenten att man inte vill ”belasta vården eller av rädsla för att inte bli bemött på det sätt man skulle önska".

Hur tänker du kring det?

– Att ständigt bli bedömd, granskad och ifrågasatt om detta är ett val man verkligen vill göra tär psykiskt. Att personerna har svarat så här tycker jag tyder på att den som gjort abort någon gång blivit dåligt bemött i sin kontakt med vården. Det är något även personerna som jag intervjuat har upplevt. Vissa har blivit beskyllda av personalen för att ha "legat runt" på grund av att de har bott på en ort där abortstatistiken är hög. Att de tackar nej till professionell hjälp är dystert.

Att det råder olika uppfattningar om hur eftervården fungerar blev tydligt när Emma Thorsander sökte ett stipendium från Ottarfonden, som gav henne avslag med motiveringen att hennes film var för ångestladdad.

– Det kommer tankar efteråt, men det är ingen som fångar upp dem. I dagens samhälle pratar vi öppet om sex, tidningar skriver om det och vi har en lag på sexualundervisning i skolan. Vi uppmuntras till att njuta, ha kul och utforska oss själva, både individuellt och tillsammans. Dock så finns det ingen öppenhet i att tala om abort, något som så många har varit med om. Jag har som mål att filmen ska få spridning och visas i hela världen.