Hur möter man en stad i förvandling? Hur ser framtiden ut? Vad behöver vi? Frågorna ställs, diskuteras och dissekeras i utställning, filmer, föreläsningar, debatter och workshops under vintern och våren. ”Och finns det egentligen någon som har en övergripande koll på helheten…?” står det på Färgfabrikens hemsida. En träffande fråga. Som besökare till utställningen hamnar man i ett slags paradox av å ena sidan utställarnas intention av att ge besökaren just koll, och å andra sidan den känsla som uppstår av att det helt enkelt inte är möjligt.

Det första som möter är en jättelik vit vägg. En tankekarta, infrastrukturen översatt i begrepp. I böljande vågor står de tre orden: ”Kommunikation”, ”Flöden”, ”Beroenden” (sträckande över hela väggen och större till format än övrig text). Bakom väggen myllrar infrastrukturens alla delar, presenterat i funktioner, tid och rum. Framtiden står i fokus genom att fem tänkta scenarier presenteras. Vad händer till exempel med staden om det tillkommer 100 000 nya invånare på en dag? Hur förbereder man sig för det oväntade?

Känslan av att ha trätt in i en lärobok tar ibland överhanden. Det didaktiska tilltalet och mängden text över stora vita fonder eller ljud genom filmer snarast förstärker förvirringen. Men ur mängden av parallella röster sticker två delar ut. Jag dras direkt (när jag rundat den jättelika tankekartan) mot utställningens ”Tyck till”-vägg. Att döma av den stora mängden lappar med önskningar, idéer och protester som täcker väggen är det fler än jag som upplevt denna dragning. Lapparna har under den korta tid utställningen pågått blivit så många att en pärm redan är fylld. Väl genomtänkta idéer (”Låt Årstafältet förbli en landskapspark. Täck över Huddingevägen. Bygg bostäder-hyres…”) varvas med rena känslouttryck. (”Riv Ingenting!”) eller grundläggande frågor (”Vad gör att man trivs i en stad?”) samt dialoger mellan olika deltagare (”Mera båtar i kollektivtrafiken” ”Håller med!” ”JA!” ”JA!”).

Den andra favoriten upptäcker jag först på vägen ut. I tre glasmontrar infällda i en vägg visas en annan form av infrastrukturer. I den första montern syns en modell av den så kallade biorock-tekniken som används för att bilda nya, eller reparera skadade, korallrev. I monter nummer två finns en skulpturmodell av skördemyrornas underjordiska gångar och kamrar. I den tredje montern visas bostäder för pollinatörer: en för fjärilar, en för humlor och en för solitära bin. Informationstexten berättar att det i vår kommer att hållas en workshop där deltagarna ska få tillverka liknande hus. Husen kommer sedan att placeras ut staden.

När jag står där framför montrarna kommer jag plötsligt att tänka på Färgfabrikens kreative ledare Joachim Granits inledande mening i utställningskatalogen: ”Infrastruktur – en organsim som verkar ha ett eget liv, en pulserande kropp”. Med blicken fäst på de vackert skulpterade djursamhällena blir meningen inte bara upplysande utan rent poetisk. Och först då, i den tanken, och i visualiseringen av det grundläggande behovet av ett hem och en struktur, blir utställningen greppbar.