Edward Goreys värld är som ingen annans. På ett plan är allt som vanligt: tider och platser man tror sig känna igen, detaljer i kläder och vardagsföremål, påminnelser om gamla filmer eller teaterstycken. Men på ett annat plan – ett över allt annat överskuggande – framträder ett universum som inte står att finna någon annanstans. Kanske förstärks känslan av en alternativ verklighet just av de små detaljerna från ”vår värld”, som om Gorey lånat dem för att kalla på vår uppmärksamhet.

Den här tillvaron befolkad av djupt allvarsamma individer rör sig i ett annat tempo. Även i de mest drastiska situationer är det som om karaktärerna ställt upp sig i regisserade poser. Oavsett om de står fast på marken eller om de är på väg fallande mot helvetets eld har de samma allvarstyngda miner. Stora mörkt blickande ögon, hopknipna streckmunnar. Tiden stannar.

När Den tvivelaktige gästen slänger klockan i havet svävar tinget i luften, när Ellen i Ett ovälkommet kall ramlar ner i djävulselden är hon stilla i fallet, som om hon inväntar rörelsen, och när alla de olyckdrabbade barnen i De försvinnande små antingen inväntar olyckan, redan drabbats av den eller befinner sig mitt i dödsögonblicket, bär även de på en stillhet.

Till alla Gorey-fans och andra tecknarfantasters stora glädje ger nu Sanatorium förlag ut ett urval av Goreys berättelser. Erik Anderssons fina översättning är träffsäker och följer Goreys känsla för den objektiva och oempatiska texten. I Jonas Ellerströms utförliga och genuint inkännande efterord framträder människan Gorey som en person beroende av sin egen värld och som en invånare i denna världs befolkning. Ellerström kastar ut ledtrådar, linjer mellan personen och bilden, och som läsare går man tillbaka, letar och ser nya saker i Goreys universum.

Det finns så mycket att säga om denne tecknarnas tecknare att det skulle krävas en hel avhandling. Hans helt igenom personliga pennstreck, de objektivt morbida texterna mot de allvarliga och samtidigt komiska figurerna, berättelsernas uppbyggnad och alltid lika katastrofala slut.

Allt detta tillsammans formar det som ändå är mest framträdande: hans förmåga (eller behov?) att skapa en egen verklighet. Det är befriande och inspirerande. Inte minst för att denna egenpåhittade tillvaro inte är en flykt undan det mörka. Tvärtom förutsätter den mörkret, liksom mörkret förutsätter humorn.

Som Ellerström skriver i sitt efterord om Goreys skildring av barndomen: ”Den har inga lyckliga slut – men emellanåt en melankoli så djup och gripande att den kanske bara kan få uttryck i denna stiliserade form, där allvaret inte märks om man inte letar efter det.”