Fallet Caster Semenya satte för ett par år sedan fokus på intersexuella elitidrottare. Den unga sydafrikanskan vann 800 meter vid VM i Berlin 2009 men hennes kroppsbyggnad och överlägsenhet väckte diskussioner. ”För mig är hon ingen kvinna”, sade till exempel loppets sexa Elisa Cusma Piccione, till Svenska dagbladet.

Semenya förbjöds att tävla under 2010 men var tillbaka 2011 då hon tog VM-silver. Det finns ingen offentlig information om villkoren för Semenyas fortsatta tävlande men det ryktas att hon tvingats att medicinera sig med kvinnligt könshormon för att få delta.

Internationella olympiska kommittén, IOK, och Internationella friidrottsförbundet har tagit fram en policy för hyperandrogenism hos kvinnliga idrottare (se faktaruta). Policyn innebär bland annat att kvinnor med mycket höga halter av det manliga könshormonet testosteron måste behandlas med östrogen för att få tävla.

Utgångspunkten för detta anges vara ”fairness in sports”, att kvinnliga idrottare inte ska tvingas tävla mot någon som har ”manligt” höga testosteronhalter. Män har oftast mer än tio gånger mer testosteron i blodet än kvinnor.

Idrottsfilosofen Claudio Tamburrini har fått medel från Centrum för idrottsforskning för att forska kring intersexuella idrottare och sexsegregation inom elitidrott.

– Min frågeställning är vad vi ska göraåt det faktum att det finns kvinnor med mycket manliga könshormoner. En underordnad fråga är att om man nu gör som IOK och behandlar kvinnor med höga testosteronhalter – vad säger det om jämställdhet inom idrotten?

Tamburrini ser allvarliga problem med IOK:s policy:

– De här kvinnorna stämplas som sjuka och många av dem själva ser sig inte som sjuka. Det innehåller ett tvångsmoment. Varför behandla individer som inte vill bli behandlade?

En annan svår nöt att knäcka är de svårare fallen av hyperandrogenism som enligt IOK:s policy kräver lång eller kraftfull behandling. Tamburrini pekar på att europeiska läkemedelsmyndigheten EMA förespråkar östrogen endast till kvinnor med svåra klimakteriebesvär, i låg dos och under så kort tid som möjligt.

Claudio Tamburrini har fått medel från Centrum för idrottsforskning för att göra en förutsättningslös studie kring olika tänkbara sätt att hantera frågan om intersexuella idrottare. Han har dock ett eget förslag till strategi som innebär att intersexuella idrottare ska få tävla fritt utan behandling. Det innebär att även kvinnor med höga testosteronhalter ska få tävla mot kvinnor utan att behöva genomgå någon hormonbehandling.

– Att man är kvinna eller man är en förlegad tanke. De upplever sig själva som kvinnor – inte som män som har klätt ut sig.

Tamburrini menar att könstillhörighet inte är en fråga om svart eller vitt utan att det handlar om en glidande skala. De flesta individer har dock en klar könstillhörighet.

Att det skulle vara orättvist att kvinnor med höga halter av testosteron får en fördel i idrott håller Claudio Tamburrini inte med om:

– Varför skulle denna tävlingsfördel vara oberättigad? Den är ju naturlig. De är vinnare i det genetiska lotteriet på samma sätt som Usain Bolt, Michael Phelps och Eero Mäntyranta.

Det Tamburrini syftar på beträffande skidåkaren Mäntyranta är att dennes släkt hade muterade gener som gav dem bättre syreupptagningsförmåga.

Ett annat, teoretiskt tänkbart, alternativ är att dela in individer i olika klasser utifrån testosteronhalter. Det kunde röra sig om en klass för män och en för kvinnor. Eller det kunde handla om flera klasser, till exempel A, B, C och D.

Tamburrini tror dock inte på det alternativet. En svaghet med en sådan klassindelning är att vissa individer har höga testosteronhalter men fel på receptorer som hanterar hormonet. Dessa personer skulle därigenom inte kunna dra fördel av sina höga halter. Ett annat problem är att vissa kvinnor skulle kunna ha höga testosteronhalter under puberteten då skelett och muskelmassa byggs upp.

Men halterna skulle kunna sjunka därefter och möjliggöra tävlande mot kvinnor som har låga testosteronhalter.

– Hon skulle då ha låga testosteronhalter men dra nytta av tidigare höga halter.

Claudio Tamburrini menar att frågan om könsindelning egentligen är större än frågan om intersexuella idrottare. På längre sikt kan han tänka sig att kvinnor tävlar med eller mot män i olika idrotter. I idrotter där muskelstyrka ger en fördel skulle kvinnorna kunna delta i samma lag som män:

– Man skulle kunna ha mixade lag i fotboll och basket, till exempel.

I andra idrotter där muskelstyrkan inte avgör skulle män och kvinnor kunna tävla mot varandra.

– Varför tävlar män och kvinnor åtskilda i sporter som skytte, konståkning och gymnastik? frågar han sig.

Tamburrini menar att på längre sikt borde idrottsvärlden uppmuntra tjejer och killar att tävla mot varandra.

– Pojkar bör uppmuntras att välja traditionellt kvinnliga sporter som konståkning och flickor borde uppmuntras att välja sporter som boxning, fotboll och rugby, säger han.