Houellebecqs framgång iscensattes aldrig av något förlag. I en 'icke-auktoriserad' biografi av Denis Demonpion beskrivs Houellebecqs långa kamp för att få sin första roman, Konkurrens till Döds, publicerad. Efter att det lilla förlaget Maurice Nadeau bestämmer sig för att ge ut boken, skjuter försäljningen i luften utan minsta marknadsföring. Förklaringen ligger knappast i något nytt litterärt stilgrepp eller liknande. Enbart innehållet är av intresse hos Houellebecq. Ja, och så snusket förstås.
Refug liknar till stor del Houellebecqs tidigare romaner. Huvudpersonerna sviker och lämnar varandra för den heliga jakten på sexuell tillfredsställelse. I Houellebecqs analys är människans problem enkla att förstå, men svårare att hantera. För en tid sedan var konkurrens och ojämlikhet helt förpassat till den ekonomiska sfären. Vissa fick mat på bordet, andra inte. I dag finns samma ekonomiska konkurrens kvar, åtminstone på individnivå, men i takt med att det västerländska proletariatet göds till stupid förnöjsamhet på det materiella planet expanderar konkurrensen till själens domäner.
Konkurrens till Döds har en fransk titel - Extension du Domaine de la Lutte - som sammanfattar Houellebecqs egentliga poäng. Sedan fyrtiotalisternas 'sexuella revolution' har vi bevittnat en expansion av kampfältet. Vi värderar inte längre oss själva och varandra utifrån ekonomisk framgång i första hand. När sexualiteten 'liberaliserades' välsignades vi med en ny tävling: den om sexuell framgång. Och liksom alla andra tävlingar skapar denna mycket populära tävling vinnare och förlorare. Vissa får massor av bröd på bordet, andra tvingas onanera till våldsporr - något det, tack vare 68-rörelsens revolutionära verksamhet, knappast råder nöd på numera. Kärleken blir avhängig den fysiska attraktionen och dör följaktligen. I Houellebecqs romanvärld drabbas kvinnorna alltid hårdast och oftast tar de livet av sig. Så även i Refug.

Refugs antihjälte, Daniel, har sedan länge sett igenom denna ordning och i sin karriär som komiker gjort den till föremål för sarkastisk analys. Ändå är han en del av den. När hans son tar livet av sig känner Daniel sig befriad. Han tyckte ändå aldrig om honom. Han lämnar Isabelle, när den ungdomliga skönheten gått ur henne, för den tjugoåriga Esther. Men ingen klarar sig undan. Så småningom blir även Daniel lämnad och i fullständig skräck möter han tomheten.
I Refug uppmärksammas läsaren på problematikens universella karaktär. Även den fysiska attraktionens vinnare är förlorare. Åldern hinner alltid ifatt för att spränga förhållanden där man vägrat 'ge upp' hoppet om ogrumlad kärlek. Solidariteten bland äldre män och kvinnor är obefintlig. En ensam gamling har inget annat än själslig ensamhet att vänta sig.
Houellebecq står emellertid inte för någon freudiansk reduktionism. Det är egentligen ingen sexuell tävling i ordets strikta mening. I en intervju i Art Press (februari 1995) förklarar han varför aids inte har påverkat vårt sexuella mönster nämnvärt: 'kondomen minskar njutningen, men till skillnad från maten är det tilldragande målet inte njutning, utan erövringens narcissistiska rus.' Lika lite som börshajen drivs av ekonomiska behov är Casanovan en njutningsmänniska.

Trots att Houellebecq aktar sig för att nämna fyrtiotalisternas glömda idoler, är det svårt att inte dra paralleller till Lukács reifikationsteori. I den yttersta analysen rör det sig om det totala förtingligandet. Den andra människan som medel och objekt; aldrig som ett mål i sig. När mikrokonkurrensen röjt undan de traditionella värdena, värderar vi varandra efter ungdom, skönhet och makt - 'exakt samma värden som nazismens', skriver Houellebecq i Refug.
Det finns en moralisk indignation i Houellebecqs verk. Detta är hans största förtjänst. Hans moralism påminner om Bret Easton Ellis, men är mer uttalad. Ändå gör han det inte enkelt för sina läsare, det finns ingen tröst att hämta hos Houellebecq. Han är lika dekadent som sina romanpersoner och har i flera intervjuer gett uttryck för samma Le Pen-osande främlingsfientlighet som han tillskriver sina huvudpersoner.
Hans analys är dessutom helt förenad med en biologistisk människosyn. I Elementarpartiklarna sluter sig en av huvudpersonerna till att människan måste ersätta sig själv med en förädlad, icke-sexuell art - ett projekt som i boken förverkligas. Människans fundamentala problem bottnar i hennes biologi och enbart genetiken kan därför rädda henne från sig själv. Samma tema utvecklas och problematiseras något i Refug. Men trots en viss nedtoning av denna science fiction-utopi finns inget hopp om den mänskliga potentialen hos Houellebecq. 'Jag har distanserat mig från mänskligheten', sa han nyligen i en intervju i den franska tv-kanalen Arte. Sociala förändringar tjänar inget till. Fyrtiotalisterna öppnade Pandoras ask och nu kan inget hjälpa oss.

Det är märkligt hur en så enkel analys kan fånga en. Trots vidskeplig biologism och ett platt och avskalat språk, är det något som griper tag. Effektivt skär han igenom den fragmenterade samhällskritiken. Ändå framför Houellebecq egentligen inget nytt. 'Köp och sälj'-logikens utbredning uppmärksammades för decennier sedan av Erich Fromm i Kärlekens konst. Kärlek, godhet, ömhet, trohet - exakt de värden som Houellebecq efterlyser i Refug - bejakades tillika av radikalfeminismen som 'feminina värden' att bygga ett nytt samhälle på. Med den queerfeministiska vändningen blev det viktigare att bevisa hur dessa värden diskursivt sammankopplas med 'kvinnlighet', än att bejaka dem i sig. Revolutionära feminister skulle inte kontrastera patriarkatet med (en i sanning socialt konstruerad) femininitet. Att blanda genusattribut blev det verkligt revolutionära: för stora axelvaddar på kvinnor och högklackat på män. Kanske är det därför som dagens feminister aktar sig för 'moderligt' tal om kärlek och ömhet? Den som formulerade sig i sådana ordalag skulle genast bli beskylld för kvinnoseparatism.

In på den tomma scenen stiger således Houellebecq. Utan att bry sig om feministiska modetrender refererar han bland de pornografiska utsvävningarna till den mest extrema särartsfeminismen. Föga förvånande finner vi i den franska översättningen av Valerie Solanas SCUM-manifest ett förord av Houellebecq. I postmodernitetens tidevarv företräds den andra vågens feminism av en av de mest hatade mansschauvinisterna.
Detta är inte helt problemfritt. För även om Houellebecqs manschauvinistiska drag är överkomliga så är han en misantrop. Misantropin fungerar i hans fall både som intellektuell fotboja och som räddning i hetluften. Genom att i första meningen såga samhället jäms med fotknölarna för att i andra meningen sluta sig till sociobiologiska resonemang om naturens lagar, tar Houellebecq udden av en annars subversiv analys. Kulturetablissemanget öppnar därför porten; som djup pessimist kan man vältra sig i uppmärksamhet - man kan hoppa mellan prestigeförlag som Flammarion och Fayard, spela in mjukporr i Canal Plus och bli uppsatt på Dramaten. Attacker på fyrtiotalistgenerationens svek ger skådespelet krydda. I ett samhälle som systematiskt ursäktar sitt våld med att 'människans natur' framtvingat det, blir all acceptans av denna ideologi kontraproduktiv.
Det fanns en tid då sexualliberalismen grundades i freudomarxistiska resonemang om att människans sexuella hämningar blivit överflödiga i ett samhälle som automatiserat den nödvändigaste produktionen. Sublimering i form av arbete ansågs vara en skymf eftersom arbetet, ju längre den teknologiska utvecklingen skred, förvandlades till en absurd disciplinövning. Sextioåttornas svek ligger i att de nöjde sig med att luckra upp sexualmoralen inom ramen för en förtryckande struktur. I dag arbetar vi inte för att skapa tillväxt. Vi framstimulerar tillväxt för att skapa arbete. Den sexuella frustrationen är större än under den mörkaste medeltiden; lössläppthet, pornografi, (falsk) intimitet och sexuell rådgivning skänker - i vårt samhälle - paradoxalt nog sämre sexuell tillfredsställelse än vad det hårdaste tabut skulle göra. Med den samhälleliga acceptansen försvinner mystiken.
Kan någon vara nöjd med detta? Antagligen inte ens de som drivit igenom eländet. När gårdagens maoister inte redigerar tidningar, leker direktörer eller sitter i stiftelser kan de således ägna sig åt självkritik med Houellebecq. Hos honom hittar gamla rödskägg allt de kan önska sig: masochistisk cynism varvat med porrpauser, moralistiskt raseri med utmynning i bekväm resignation. Biologismen ursäktar allt.