I Norrköping är det Pride som står bakom manifestationen klockan 13 på polishusets parkering. Initiativtagaren Desireé Ljungcrantz tyckte att det var självklart att engagera sig.

– Det kommer fram fler och fler berättelser i sociala medier och massmedia om institutionaliserad rasism i kollektivtrafiken i Stockholm och Malmö som skapar rädsla och osäkerhet. Jag frågade mig: är det här ett samhälle som jag vill leva i? Och kan jag göra något åt det?

De andra bakom Norrköping Pride ställde helhjärtat upp på idén om en manifestation.

– Vi arbetar intersektionellt. Vi lyfter olika former av ojämlikhet i samhället, inte bara när det gäller kön och sexualitet. Jag ser det också som ett feministiskt statement, ett sätt att synliggöra maktutövning och ojämlikhet, kritisera det och försöka att förändra det.

Desireé Ljungcrantz betonar att det inte främst är polisen som manifestationen riktar sig mot, utan de politiker som gett och fortsätter att stödja uppdraget.

– Det är oacceptabelt att människor misstänkliggörs på grund av sin hudfärg och att det dessutom sker i statens regi. Institutionaliserad rasism är inget nytt i Sveriges historia men det här är ett tydligt exempel på vad som pågår just nu.

I stället för fler inre utlänningskontroller skulle hon vilja se en konstruktiv, seriös politisk diskussion om asylpolitiken och varför papperslösa måste gömma sig i Sverige.

– Det handlar om ett system som skyddas genom att man ger sig på papperslösa. Jag vill att vi ska börja att prata om solidaritet igen. Det handlar om strukturella frågor, om hur vi ser på nationer – och på människor.

Ett av Desireé Ljungcrantz mål är att inspirera fler runt om i landet.

– En manifestation i Norrköping kanske ses som en liten sak, men jag hoppas att fler tar efter. Många i mindre städer kanske tänker ”inte behöver vi göra något”, men jag tror att protester behövs oavsett var man bor.