Utställningen Barndom: lämningar och arv har samlat fotografier, leksaker, kläder och religiösa föremål från både museer och privatpersoner i Rumänien och övriga Europa. Nu har utställningen kommit till Stockholm. Kuratorerna Lila Passima och Cosmin Manolache vill erbjuda en subjektiv bild av barndomen – ”världen sedd genom en kikare” – och ta besökaren tillbaka till sin egen, eller en alternativ barndom.

Och visst kan sakerna berätta något om barn. Fotografierna är vackra och några av dem har lyckats fånga den där innerliga glädjen och spontaniteten som bara barn kan uttrycka. Kärleken till en hund, en syster, en pappa. En pojkes blick säger mer än tusen ord och landar som ett varmt välbehag i magen. Där finns igenkänningen, genuin lycka som något universellt.

Dock blir kontrasten stor när man träder in i själva samlingen. Där berättas mindre om det gemensamma och mer om det främmande och materiella. En broderad liten klänning är visserligen söt, men som betraktare kommer man inte närmare än så. Den säger att den kommer från en annan tid och ett annat samhälle, dock inget mer. Detsamma gäller en trave böcker och seriemagasin. Man kan känna igen klassiska hjältar och prinsessor, men med titlar på rumänska blir det ändå svårt att komma riktigt nära. Föremålen är svåra att penetrera och språket blir en barriär.

Det största problemet med utställningen är att det saknas översättningar. Dels i form av informerande texter (ort och datum för verken saknas helt), dels i form av sortering. Leksaker och kuriosa är spridda i rummet på ett krångligt sätt och meningsfulla kontexter lyser med sin frånvaro. Dockor och nallebjörnar samsas på golvet med konsthantverk och massproducerade plastleksaker.

Resultatet blir aningen platt – det finns inget att greppa tag i. Som besökare får man inte mycket att ta med sig hem. Inga historier, ingen ny kunskap. Leksakerna lämnas där i barnkammaren utan att ha fått berätta sin speciella historia om en alternativ barndom.