Annika Giannini har deltagit i en mängd tävlingar runt om i Europa med sina tecknade filmer. Eftersom animationer är så tidskrävande, är huvudsysselsättningen och försörjningen illustrationer och tecknade serier – en passion hon delar med sin dotter.

2009 vann hon Egmonts serietecknartävling vilket ledde till uppdraget för barnserietidningen Tivoli, där Annika stått bakom huvuddelen av serierna.

Tivoli upphör nu, trots stor uppskattning från läsarna. Varför?

– Eftersom det är ett fristående förlag som inte ingår i en större kedja saknar de tyvärr distributionskanaler att nå ut. Det är ju ett par idealister som står bakom och som kämpat hårt ett par år, men fick inte kulturstöd som de hoppats på. Vi får se om det fortfarande är möjligt.

Vad innebär det för dig?

– En betydande del av inkomsten försvinner. Samtidigt har det varit oerhört mycket arbete, om än roligt. Tivoli är ju också vår dotters favorittidning, så hon sörjer nog mest.

– Som frilansare är jag van att ingenting är säkert, nu uppstår plötsligt ett hål och möjlighet att fylla med något annat av alla mina projekt som jag hela tiden har bollande. Jag tecknar ju även för vuxenserietidningen Uti vår hage, som hittills är nöjda med det jag levererar. De tillhör Egmont, ett större förlag som kan betala bättre, men det är inte bara pengarna som räknas.

Vad är skillnaden mellan att teckna för Uti vår hage och Tivoli?

– Det roliga med Tivoli var att jag hade ganska fria händer att själv utforma helsidesserierna som en sammanhängande berättelse. Där kunde jag experimentera med en hel sida. I Uti vår hage gör jag strippar – korta historier på varje rad som ska vara avslutade, vilket inte är helt lätt. Å andra sidan är både manus och karaktärerna där helt mina egna, och det är en speciell utmaning.

– Det tog ganska lång tid innan jag hittade det som passade dem. Jag tecknade olika förslag, vissa var för kryptiska, men nu har jag olika karaktärer under Folk och fä, där katten, fisken och damen är ständigt återkommande. Serien Illustrator man är en drift med reklamvärlden och den digitala mot den analoga världen.

Men du har även skapat serien Drömkompisen, som du vann med.

– Jag älskar ju att berätta i bilder, och mycket inspiration får jag från min dotter. 2009 gick jag en mastersutbildning i seriekonst på HDK i Göteborg som var fantastiskt bra för att få i gång mitt eget berättande.

– Samtidigt med heltidsutbildningen arbetade jag som bildlärare 75 procent, så det var intensivt, men så har det alltid varit för mig. Jobb samtidigt med studier, vilket jag trivs med. Men visst blir det mycket, både sena kvällar och helger.

– Nu när vi åker till Italien i sommar får jag sitta och jobba på stranden när de andra tar siesta.

Så man är aldrig ledig som frilansare?

– Nej, jag brukar klaga på det, men det är en frihet att själv kunna bestämma och kontrollera sin tid.

– Den ständiga balansgången är att få göra det man själv vill berätta – och hitta dem som vill ha det och dessutom betala för det. En viss anpassning krävs alltid, och jag lär mig samtidigt oerhört mycket på att leverera det som efterfrågas. Men man måste också kunna få göra det man själv brinner för. Annars tappar man till slut lusten.

– Jag har alltid fler projekt på gång samtidigt och så fort något är klart, hoppar jag direkt över till nästa. Ibland hopar sig allt, och sen blir det plötsligt hål.

Berätta mer om vad du har gjort.

– Eftersom jag också har undervisat i animation samt varit mentor i Eksjö, var vi ett gäng som förra året fick i uppdrag av Utbildningsradion att teckna RFSU:s informationsprogram om sex och samlevnad för ungdomar. Det var ett års arbete.

– Att göra animerad film är oerhört tidskrävande. Det rör sig om att teckna 12 till 25 bilder i sekunden, så 5 minuter film tar ett år att göra om man är ensam.

– Ett annat uppdrag som ska avslutas i sommar är för Ordet, ett förlag som gör pedagogiska hjälpmedel för ungdomar med språksvårigheter. De vill ha 500 bilder för software och cd-skiva.

– Andra uppdrag är för Studentlitteratur, där jag gjort illustrationer för kurslitteratur i skilda ämnen som språk, organisation och ledarskap, religionskunskap och tv-produktion.

Vad har du för grundutbildning?

– Jag har utbildat mig hela mitt liv, började på konstlinjen i Skellefteå, min uppväxtstad, sen konstvetenskap i Umeå och konst och litteratur i Uppsala. Jag har alltid skrivit, tecknat, målat och spelat teater.

– På Konstfack bildlärarlinjen och efter det Konstakademin i Florens i två år. Där träffade jag min nuvarande man och vi flyttade till Sverige.

– Vi bodde tidigare i Uppsala där jag arbetade på TV4 Uppland som tecknare och grafiker. Jag gjorde animationer och reklamfilm, började som självlärd, men insåg att jag behövde den klassiska grunden i animation och sökte mig till Sveriges enda högskoleutbildning i animation i Eksjö, som tyvärr är nerlagd.

Hur var det att flytta från Uppsala till Eksjö/Jönköping?

– Ganska stor skillnad, vi saknade kulturlivet där. Det tar alltid tid att knyta nya kontakter, men efter nio år i Småland börjar det sakta lossna. Fortfarande finns ju jobben i Stockholm, men vi är här för vår dotters skull. Hon trivs bra med sina kompisar.

– Jönköping är en musikstad, men när det gäller konst och illustrationer känns det fattigare. Det finns ju inte heller någon konsthögskola som kan inspirera. Om man tittar i broschyrer och utskick finns få och bara en viss slags illustrationer. Jag skulle önska en mångfald av bilder.

– I min hemstad Skellefteå var det en självklarhet att ha en fast serietecknare i dagstidningen. Tidningsteckning är en lång tradition.

– Från början hade vi kvar en del kunder från Uppsala. Men även om det går bra att jobba på distans krävs att man kryddar med ett personligt möte.

Vad är på gång framöver?

– I höst ska jag ha en kurs i serieteckning på Folkuniversitetet i Jönköping. Jag är också med på ett hörn i SPIRA-huset med uppdraget att göra och visa illustrationer och animationer live vid föreställningen Peter och Vargen. Det var en utmaning eftersom det är 30 minuter, så då gällde det att tänka smart. Jag fick pröva mig fram, improvisera och trycka fram i takt till musiken, loopar och stillbilder.

Din man arbetar också som frilansare, hur går det?

– Vi är båda vana vid det och han undervisar i dataprogram och grafik som är hans specialité. Han är otroligt duktig tekniskt, kan alla program och håller koll på det nya som kommer. Jag lär mig de program jag behöver.

– Nyligen har jag gått över till ett ritbord med digital penna istället för tushpennan. Det är smidigt och förenklar när det gäller att slippa kladdet med tusch. Men det var viktigt att hitta uttrycket jag vill uppnå med digital penna.

– Tekniken får inte vara ett hinder utan ett hjälpmedel för att frigöra tid för det konstnärliga. Ett tag höll jag på att förlora mig i tekniken, och det är inte meningen.

– Ritbordet är också smidigt att ta med överallt, fast det används inte när jag gör animerad film, då krävs lite annan utrustning.

Har du vunnit någon filmtävling?

– Jag vann publikens pris i Polen, och pris för bästa animation på ett par festivaler i Italien. Men bara att bli antagen är en stor ära och då får man ibland betalt vistelsen på plats. Danilo har en distributör i Rom som skickar ut mina filmer till tävlingar i Europa.

– Jag har också fått stöd av Svenska Filminstitutet för en film om två kvinnor med mycket, ofta svart humor.

– Animationen är en kombination av alla mina passioner – inlevelsen som krävs att gå in i varje rörelse för att kunna teckna den. Men att överleva på animation är svårt och tar lång tid.

Vad gör du i sommar?

– På somrarna är vi i Florens och Toscana. Italien betyder väldigt mycket för mig, eftersom jag förälskade mig i landet från första besöket och lärde mig språket snabbt. Italien ger alltid två perspektiv på allt, och det är väldigt stimulerande. Vi ser på italiensk tv och pratar italienska hemma. Det är bra att kunna jämföra med både fördelar och nackdelar i varje land.