Marina och Bella, två kvinnor i 20-årsåldern, lever i en grekisk fabriksstad vid havet. Deras liv kretsar kring avsaknad och frånvaro. Det råder brist på vänner, lust, närhet. Bella har ytliga sexuella relationer för att få bekräftelse medan Marina aldrig känt sig upphetsad av vare sig män eller kvinnor. Även staden de bor i tycks avskuren, begränsad, omgiven av kala bergssluttningar, havet och fabriksbyggnader röda av rost.

För att testa gränser och roller iscensätter de unga kvinnorna komprimerade dramer som växlar mellan att vara passionerade och teatrala. De prövar att tungkyssa varandra och leker att de är djur. De står i ett fönster med Medelhavet framför sig och har spottävling, som om de prövande avvisar skönheten i landskapet.

En scen som återkommer i olika versioner är hur tjejerna går längs en stenlagd gång iförda klänningar. Varje gång prövar de en ny gångart – unisona steg, dans, viftande med benen eller djurlika gester. Denna parad mynnar till slut ut i att de håller händerna kring skrevet, höjer benen högt och väser kattlikt åt varandra.

Filmens genomgående tema är ett skavande mot konventioner, försök att hitta nya uttryckssätt, möjliga hållningar till livet.

Här solar man med kläderna på, kukar liknas vid små djur i David Attenborough-filmer och när en tjej och en kille spelar fotbollsspel gör de det utan att välja lag. De har båda tillgång till alla spakarna.

Attenberg innehåller flera underbara, humoristiska sekvenser, som när Marina och hennes far, som är döende i cancer, leker djur i sängen. De hoppar runt som gorillor, utstöter ljud, kryper ihop och fräser och skuttar i ring. Det blir så mycket mer absurt och rörande av att dottern faktiskt är 23 år och inte något litet barn.

I en annan scen ska Marina ha sex för första gången, men killen blir inte upphetsad för att hon pratar konstant och kommenterar allt som händer.

Attenberg ger en befriande känsla, den bygger upp en rymd. Filmen har en lekfullhet i uttryckssättet och tänjer på gränserna för hur människor kan gestaltas. Den tycks säga – titta här, och här, och se. Så här trodde du inte att man kan bete sig, va?