Diskussion om vem som äger vatten avslutade WSF
Motstånd mot privatisering av vatten var en av många frågor som behandlades på den femte upplagan av World Social Forum i Brasilien som avslutades sista januari. Människor från hela världen samlades i hamnstaden Porto Alegre för att debattera och utbyta erfarenheter kring frågan "Vem äger vattnet?".
Bland deltagarna fanns Lulu Gimenez från Cordillera-provinsen i Filippinerna.
-- Privatiseras vattnet i Cordillera blir det omöjligt för människorna att leva där, säger hon. För oss är det en kamp för livet.
Lulu Gimenez kamp handlar om gruvbolaget Benguet Corporation. När Cordilleras guldresurser var uttömda i mitten på 1990-talet, insåg företaget att också vatten är guld värt. De planerar att leda 300 000 kubikmeter grundvatten om dagen, genom de gamla gruvgångarna ner till staden Baguio. Där ska det säljas som kranvatten till stadsborna.
Det betyder att ursprungsbefolkningarna, som bor ovanför gruvan, inte längre kommer att ha tillräckligt med vatten för att bedriva jordbruk. Det rör sig om ungefär 25 000 familjer.
– De flesta är bönder, och kommer att förlora sin inkomst, säger Lulu Gimenez. Dessutom måste vi börja att betala för dricksvattnet som vi tar ur källor vi använt i generationer. Det är absurt.
Cordilleras bönder står inte ensamma mot vattenprivatiseringen. Det globala nätverket Friends of the Convention arbetar för att FN ska anta en konvention, som slår fast att vatten är en rättighet som inte kan privatiseras.
Maude Barlow från Kanada representerade nätverket i Porto Alegre.
– När FN-stadgarna skrevs på fyrtiotalet var vattenbrist inget problem, säger hon. Det är det i dag och därför behövs en ny konvention.
Under de senaste sex decennierna har förändringar i industrin och jordbruket medfört att de förbrukar alltmer vatten. Enligt FNs bedömning kommer efterfrågan på vatten att överstiga tillgången med 56 procent år 2025.
– Landminor var inte heller ett stort problem när de ursprungliga FN-stadgarna skrevs, säger Maude Barlow. I dag tar vi det för självklart att de är förbjudna av FN. På samma sätt kommer vi att få dem att anta en konvention mot vattenprivatisering.
Friends of the Convention har funnits i drygt ett år och arbetar med lobbying lokalt, nationellt och internationellt.
I höstas höll Uruguay, som första land i världen, en folkomröstning om huruvida rätten till vatten skulle skrivas in i grundlagen. Nätverket var där för att hjälpa de lokala organisationerna att skapa opinion. Och förslaget gick igenom.
– Jag tror vi hade del i det, säger Maude Barlow. Jag var med i tidningarna hela tiden som exempel på en medborgare från ett rikt land som har en väl fungerande offentlig vattensektor.
Över en miljard människor lever i dag utan tillgång till rent vatten, och 97 procent av allt vatten i världen sköts av offentliga institutioner. Kan det inte vara så att privata aktörer faktiskt kan erbjuda bättre service?
– Nej, säger Maude Barlow. Dåliga regeringar ska inte ersättas av dåliga företag. Och är du fattig ska du ändå kunna ha tillgång till rent vatten. Privat vatten är alltid dyrare eftersom du både betalar vad vattnet faktiskt kostar, och företagets vinst.
Förespråkare för vattenprivatisering menar att privata bolag har större drivkraft att utvidga vattennätet, eftersom de faktiskt tjänar pengar på att förse människor med vatten. Ett annat argument för privatisering är att många fattiga länder saknar nödvändig kunskap för att kunna bedriva vattendistributionen effektivt, kunskap som stora företag har.
Tony Clarke från kanadensiska Polaris Institute håller inte med om det.
– Företagen är vinstdrivande, vilket betyder att de inte har någon som helst anledning att utvidga vattennätet till fattiga som kanske inte kan betala. Och om länder behöver kunskap kan de få det andra sätt än att stora företag kommer med den.
För Lulu Gimenez börjar striden för vattnet snart på allvar. I sju år har bondeorganisationen Ápit Tacó, som hon tillhör, försökt stoppa Benguet Corporation på laglig väg. Men de har misslyckats och i vår börjar företaget leda bort vattnet.
Filippinernas vattenlagstiftning är en av världens mest liberala. För att få licens att sälja vatten krävs två saker – man ska vara filippinsk medborgare, och ha pengar att betala licensen med. Det finns inga restriktioner för vattnets användning.
Nu ska Ápit Tacó i stället börja med direkta aktioner mot företaget.
– Gruvföretagen har förtryckt oss i hundra år, säger Lulu Gimenez. Nu får det vara nog.
I Bolivia vägrade Världsbanken att förnya ett lån på 25 miljoner dollar om inte vattenmarknaden privatiserades. Amerikanska Bechtel fick kontrakt på va-servicen i staden Cochabamba 1999, priserna steg och leveransavbrott blev vanliga.
Efter folkliga protester som avlutades med en generalstrejk lämnade företaget landet, men har stämt Bolivias regering på 25 miljoner dollar i ersättning för förlorade inkomster.
1997 överlät Indonesien, efter påtryckningar från Världsbanken, vattendistributionen i Jakarta till franska Suez och brittiska Thames. Sedan dess har priserna mer än fördubblats och företagen har inte uppfyllt löftet att alla skulle ha drickbart kranvatten 2005.
Det 25-åriga kontraktet fastslår att om staten säger upp avtalet måste den ersätta alla investerings- och försäkringskostnader Suez och Thames haft, samt betala deras förväntade inkomst för hälften av de återstående åren. Därmed gör de vinst oavsett hur de sköter sitt uppdrag.
De två största privata vattenföretagen är Suez och Vivendi Universal, båda baserade i Frankrike. Tillsammans kontrollerar de 70 procent av världens privata vattenmarknad.
17–20 mars hålls Alternative World Water Forum i Genève. Där samlas parlamentariker och organisationer från hela världen och diskuterar strategier för att få FN att anta vattenkonventionen.
Källor: Polaris Institute, Corporate Europe Observatory, Indonesian Forum on Globalisation, Timbro
