Det venezolanska socialistpartiet PSUV var mer eller mindre dödförklarat inför oktobers regionalval, men förbluffade alla genom att ta hem 18 av 23 guvernörsposter. Som ett resultat är högeroppositionen mer splittrad än någonsin inför de kommunala valen den 10 december, och en ny regeringsseger högst trolig.

Oppositionskoalitionen MUD hade förväntat sig att ta hem en majoritet, om inte en klar majoritet, av alla delstater, och när valresultatet utropades spred det chockvågor genom alliansen. Som efter i stort sett alla val de förlorat, reagerade oppositionen till att börja med genom anklagelser om valfusk: ”Det venezolanska folket och omvärlden kommer inte låta sig luras”, förklarade exempelvis Gerardo Blyde, MUD:s kampanjgeneral.

Utanför landets gränser har det påståendet fått stort gensvar. USA slog i början av november till med skärpta sanktioner som bland annat förbjuder långivare till Venezuela att förhandla med regeringen om ändrade villkor; motivet som angavs var just påstått valfusk.

”USA kommer inte att stå passivt medan Maduro-regimen förstör den venezolanska demokratin”, förklarade finansministern Steven Mnuchin. Amerikanska samarbetsorganisationen OAS generalsekreterare har också kallat Venezuela en ”diktatur”.

Washington Post publicerade 20 oktober en längre analys som utmynnar i påståendet att läsarna ”bör vara skeptiska” till valresultatet. För det första är det orimligt att sittande regering går framåt mitt i en djup ekonomisk och social kris, menar skribenten Anthony Faiola. För det andra pekade opinionsundersökningar före valet på en oppositionsmajoritet och mycket låga popularitetssiffror för president Nicolas Maduro och hans parti. Opinionsundersökningar i Latinamerika är dock kända för att vara väldigt osäkra och de institut Faiola citerar, exempelvis Datanalisis, är klart kopplade till oppositionen.

Efter de inledande anklagelserna dagarna efter valet har dock inga konkreta belägg på fusk framförts, förutom i delstaten Bolivar där en revision pågår. Flera oppositionsanhängare medger tvärtom att valet tekniskt sett var korrekt. Fyra av de fem oppositionsguvernörer som vann sina val har också accepterat valet och besatt sina poster. I den återstående, Zulia, görs valet om i samband med lokalvalen på söndag.

För att regeringspartiet ska kunna lida nederlag krävs det samtidigt att oppositionen segrar. Andra analyser av valet, exempelvis av Latinamerikaexperten James Petras, pekar på att oppositionens våldsamma gatuprotester, dess stöd för de utländska sanktionerna mot Venezuela och ovilja att använda sin parlamentsmajoritet sedan 2015 för annat än att försöka störta presidenten, också är starkt impopulära. Just Datanalisis rapporterar exempelvis att 65 procent av alla venezolaner är emot sanktionerna.

Till det ska läggas splittring – en av de tre större fraktionerna inom MUD uppmanade till bojkott av valet, medan de övriga valde att delta – som får förmodas ha sänkt valdeltagande bland oppositionssympatisörer.

Resultatet har i varje fall blivit en fördjupad splittring och demoralisering av högeroppositionen. Inför söndagens lokalval är det två fraktioner som uppmanar till bojkott och bara en som ställer upp kandidater, vilket praktiskt taget garanterar en ny PSUV-seger. De som ställer upp, som tidigare presidentkandidaten Manuel Rosales som vill bli guvernör i Zulia, har av sina tidigare kamrater blivit skarpt fördömda. ”Han har sålt ut sig totalt”, säger exempelvis MUD-aktivisten Juan Carlos Rivero till Voice of America.

Vänsteroppositionen Marea Socialista ställer också upp i valet, trots att de är kritiska till hur det organiseras, och på flera håll i landet har gräsrotsgrupper inom PSUV med varierande framgång försökt lansera egna kandidater, motarbetade av partiapparaten.

Den stora frågan är förstås: kan Maduro-regeringen, stärkt av den oväntade valframgången och oppositionens förvirring, också vända landets nedåtgående ekonomiska spiral? Tvärtemot många prognoser har Venezuela än så länge inte ställt in betalningarna och Ryssland och Kina har fortsatt att backa regeringen finansiellt. Nya program med matpaket till fattiga familjer tycks fungera bättre än modellen med prissubventioner som utvecklats till en katastrof. Men det är i sig bara faktorer som kan bromsa, men knappast vända, krisen.

Med installationen av den ”konstituerande församlingen” tidigare i år har chavismen stora formella möjligheter att omdana landets ekonomiska system. Med valsegrar i ryggen kan den nu också peka på ett demokratiskt mandat för det.

De flesta vänsterkommentatorer som analyserat Venezuelas nedgång och kris efter Chavez död har föreslagit en av två vägar. Vänsterekonomen Mark Weisbrot menar exempelvis att det avgörande är att avskaffa prissubventionerna, som skapat en svart marknad för bland annat livsmedel och bensin av gigantiska proportioner, liksom den kontrollerade växelkursen och låta valutan flyta fritt.

Den kommunistiska gruppen Lucha de Clases menar å andra sidan att enda vägen framåt är genom omfattande exproprieringar av de privata företag som ägnar sig åt hamstring, spekulation och svart export och ta steget fullt ut mot en socialistisk ekonomi.

Någon kombination av sådana åtgärder skulle åtminstone ha en chans att vända utvecklingen. Att det ännu inte prövats kan knappast ha annan förklaring än att delar av det styrande skiktet profiterar på svartaffärerna och inte vill ta sig ur det misslyckade systemet.

Nyligen greps ett antal högt uppsatta tjänstemän i det statliga oljebolaget, anklagade för korruption. Om det är början till en upprensning bland maffiaelement i byråkratin, skulle det kunna leda vidare till en nödvändig omläggning av den ekonomiska politiken, av en regering som för tillfället tagit tillbaka det politiska initiativet. Men om den verkligen har viljan till det återstår att se.