Dunkla motiv bakom häxjakten mot Rousseff | Fria Tidningen
Jon Weman

Fördjupning


ANALYS: Brasilien

  • Inom kort väntas senaten rösta om huruvida president Rousseff ska ställas inför riksrätt för anklagelserna om att ha flyttat pengar från ett års statsbudget till nästa.
  • Den brasilianska protestvågen har många likheter med den amerikanska Tea party-rörelsen – och får en del av sin finansiering från samma aktörer på USA:s yttre högerkant.
  • Är det egentligen Rousseffs extremt populära föregångare Lula da Silva – som mycket väl kan tänkas ställa upp i valet 2018 – som oppositionen egentligen är ute efter? frågar sig många analytiker.
Fria Tidningen

Dunkla motiv bakom häxjakten mot Rousseff

Allt tyder på att Brasiliens president Dilma Rousseff kommer att ställas inför riksrätt och tvingas lämna makten i minst ett halvår. Processen handlar dock inte om hon brutit mot lagen eller inte – det är bara en bricka i den USA-stödda högerelitens försöka att sänka arbetarpartiet PT, skriver Jon Weman i en analys.

Brasiliens president Dilma Rousseff nådde lågvattenmärket hittills för sitt mandat under söndagskvällen, när parlamentets representanthus med god marginal nådde den två tredjedelars majoritet som krävdes för att avancera riksrättsprocessen.

Nästa anhalt är senaten, men där krävs bara enkel majoritet för att inleda rättegången, vilket innebär att Rousseff måste lämna sin post upp till 180 dagar och lämna över makten till vicepresidenten Michel Temer. Något som hennes anhängare betraktar som en statskupp. Det verkar alltså i stort sett oundvikligt att landet kommer kastas in i en djup kris.

Nästan inget är som det på ytan framstår i den brasilianska krisen. Formellt står Rousseff anklagad för att ha flyttat pengar från ett års statsbudget till nästa (en manöver flera tidigare regeringar både i Brasilien och andra länder ägnat sig åt). Men till och med bland hennes motståndare finns det de som öppet medger att det är ett svepskäl, som förre presidenten Federico Hernandez Cardoso, som kallade det ”nödvändigt för att bryta dödläget” – medan riksrättsproceduren i grundlagen reserverats för fall där presidenten begått brott i tjänsten, inte som en politisk krislösning.

Just en politisk process handlar det dock i högsta grad om, och den omedelbara anledningen till nederlaget är att Rousseff och hennes parti PT övergivits av sina allierade, i synnerhet landets största parti PMDB. Brasilien saknar spärr till parlamentet som befolkas av inte mindre än 29 partier, många av dem (däribland PMDB) med ytterst vag ideologisk profil. Majoriteten har uppenbart vänt kappan efter vinden under de senaste veckorna.

I de massdemonstrationer som sedan månader tillbaka krävt riksrätt är det säkert också ytterst få som egentligen bryr sig om den kreativa bokföringen i statsbudgeten. Istället, konstaterar exempelvis sociologen Ricardo Atunes, är dominansen av vit överklass och övre medelklass påfallande, grupper som alltid ogillat PT. En undersökning av opinionsinstitutet Datafolha konstaterade att majoriteten av deltagarna tjänar minst tio minimilöner. Bland dem är PT:s omfördelningspolitik, och inte minst åtgärder som kvoter för svarta till landets prestigeuniversitet, den verkliga drivkraften, menar Atunes.

Samtidigt verkar andra också genuint upprörda över skumraskaffärerna i Brasiliens politiska klass, som blev uppenbart när oppositionsledare som försökte ansluta sig till demonstrationerna i Sao Paulo blev bortjagade. De ger uppenbarligen Rousseff det politiska ansvaret för korruptionen, trots att hon ironiskt nog är en av få ledare som hittills aldrig anklagats för att personligen ha berikat sig.

Demonstrationerna är inte så spontana som de kan verka, påpekar exempelvis Glenn Greenwald, journalisten som blev känd för Snowden-avslöjandena men också tillbringat många år i Brasilien. Varje mobilisering har föregåtts av öppna och intensiva kampanjer i flera av landets största medier, som tv-kanalen Globo, och bakom vilka i förlängningen landets traditionella elit står. Medierna i kombination med delar av rättsväsendet är den drivande kraften bakom kampanjen för att få bort Rousseff – särskilt påtagligt när en undersökningsdomare släppte hennes avlyssnade telefonsamtal till just Globo bara timmar efter att de spelats in.

Kanske är det egentligen inte ens Rousseff som är det allra viktigaste målet för attacken, spekulerar Ricardo Atunes, utan tidigare vänsterpresidenten Ignazio ”Lula” da Silva. Han lämnade sin post med historiskt unika popularitetssiffror på nära 90 procent, är fortfarande i dag en av landets mest populära politiker, och har tydligt positionerat sig för att ställa upp i val igen 2018. Att behöva möta honom i en situation där kanhända ekonomin återigen börjat repa sig är en mardröm för oppositionen. Istället väljer man att slå till nu mot Rousseff – vars popularitet ligger under 10 procent – och hoppas att samtidigt dra in i skandalerna och sänka Lula och hela PT.

Den ekonomiska eliten, i form av landets största näringslivsfederationer, har under de senaste veckorna öppet förklarat att de föredrar Dilmas avgång. Men finns det ytterligare krafter ännu mer i bakgrunden bakom kampanjen? Analytikern Pepe Escobar konstaterar att ursprungskällan till de omfattande avslöjandena om korruption i oljebolaget Petrobras, som spelat en avgörande roll i krisen, aldrig har offentliggjorts av de domare och åklagare som utreder skandalen. Samtidigt visade Snowden-dokumenten från 2013 att amerikanska NSA utövat ett omfattande spionage mot just Petrobras. Är det möjligt, frågar han sig, att det är därifrån läckan kommit?

Pepe Escobar pekar även på att bland annat bröderna Koch, på USA:s yttre högerkant, gett stöd till flera tunga ideologer i en ny, aggressiv höger som drivit fram ett mer konfrontativt klimat i landet. Nättidningen Global Voices konstaterar också att denna nya höger inspirerats av den amerikanska Tea Party-rörelsen, med dess extrema konfrontationspolitik mot Barak Obama, och har nära kontakt med sina ideologiska fränder i USA.

Hur det än är med den saken är det uppenbart att angreppet mot Rousseff ingår i en högervåg på kontinenten, med Mauricio Macris valseger i Argentina och den venezolanska högerkoalitionens seger i parlamentsvalet, och det är svårt att tro att oppositionen i Brasilien hade vågat agera lika djärvt om den inte känt detta stöd i ryggen.

En riksrättsprocess innebär dock knappast något slut på turbulensen. Vicepresident Michel Temer, som gjort klart att han tänker byta ut regeringen och lägga om politiken i nyliberal riktning, är själv korruptionsmisstänkt och får som tänkt presidentkandidat inte mer än tre procent i opinionsundersökningar. Drygt 60 procent vill se Rousseff avgå – men nästan lika många tycker att Temer borde göra det samma. Om han nu, i en ekonomisk situation som inte visar några tecken på ljusning, ska driva igenom impopulära nedskärningar samtidigt som en betydande del av befolkningen ser honom som kuppmakare, ligger det nära till hands att tro att oroligheterna kommer fortsätta.

Fakta: 

Brasiliens största partier

PMDB (Partido do Movimento Democrático Brasileiro) – det största partiet, som har sitt ursprung i oppositionen mot militärdiktaturen men i dag rymmer ett mycket brett ideologiskt spektrum. Har sedan 1980-talet inte ställt upp med egna kandidater i presidentvalen. Nuvarande vicepresidenten Michel Temers parti.

PT (Partido dos Trabalhadores) – regeringsparti sedan 2002 och näst störst i parlamentet. Socialdemokratiskt.

PSDB (artido da Social Democracia Brasileira) – regeringsparti fram till 2002 och tredje största parti. Till namnet socialdemokratiskt, men numera nyliberalt.

PP (Partido Progressista) – ett konservativt parti, landets fjärde största.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2017 Fria Tidningen