Riksbankens Nobelkommitté har de senaste 40 åren tilldelat Nobelpriset i ekonomi 25 gånger till företrädare för en och samma universitet i USA, den så kallade Chicago school. Chicagoskolan anses vara den nyliberala eller neoklassiska ekonomins ideologiska hjärta.

Det är en skola och ett ekonomiskt synsätt som sedan 1980-talet blivit helt dominerande på världens handelshögskolor. Flera generationer ekonomer och beslutsfattare har socialiserats i deras tankesätt så att det i dag framstår som den enda ekonomiska sanningen.

Denna skola har haft mycket stort inflytande på världens politiska utveckling. I och med nyliberalismens segertåg under 1970- och 80-talen förlorade socialdemokratin sitt berättigande och välfärdssamhället sin ideologiska grund.

Ett av nyliberalismens grundantaganden är att ekonomin i grunden handlar om byteshandel: Tillgång och efterfrågan finner automatiskt en optimal balans. Detta antagande gäller för alla marknader, även arbetsmarknaden. Så länge stater och fackföreningar håller sig utanför denna naturliga process hamnar vi per automatik i neoliberalernas ”nirvana” av perfekt ekonomisk balans, utveckling och allmänt välstånd.

I denna modell av den ekonomiska verkligheten spelar banker, skulder och pengar ingen roll. Enligt neoklassisk verklighetsbeskrivning är banker enbart mellanhänder mellan inlåning och utlåning. Pengar är en neutral faktor, ett smörjmedel som möjliggör byteshandeln.

Men denna beskrivning är helt felaktig. Flera stora centralbanker, bland annat den tyska, amerikanska och senast den engelska, kände sig tvungna att klargöra i officiella dokument att banker inte är mellanhänder. De behöver ingen inlåning för att låna ut pengar. Bank of England skrev i en pressrelease 2014: ”Närhelst en bank ger en kredit, skapar den samtidigt en matchande inlåning på låntagarens bankkonto och skapar därmed nya pengar.” Riksbanken skriver själv i sin finansmarknadsrapport 2014: ”I Sverige ökar penningmängden främst på grund av affärsbankernas utlåning.” Närmare bestämt: 96 procent av penningmängden!

Att banker är mellanhänder och behöver inlåning för att låna ut är helt enkelt en saga för allmänheten – som jultomten. Istället är det alltså förvirrande nog precis tvärtom: Bankerna skapar en fiktiv inlåning ur intet när en utlåning beviljas. Dessa fiktiva inlåningar hos banken blir kundens nya ”pengar på banken” och är nya betalmedel. Därmed fallerar neoliberalernas verklighetsbeskrivning. Det är inte kundernas efterfrågan och producenternas anbud som driver ekonomin.

Istället är det primärt bankernas kreditgivning som skapar ny köpkraft, efterfrågan och därmed nya arbetsplatser och större välfärd. Vi lever i en skulddriven ekonomi. Bankernas penningskapande har därför en central roll i samhällsekonomin och i samhällets maktstruktur.

Faktum är att det utvecklades en gigantisk finansindustri i skuggan av neoliberalernas felaktiga verklighetsbeskrivning. Bankernas ohejdade penningskapande leder till stora prisökningar av fastigheter och aktier vilket regelbundet leder till farliga spekulativa bubblor.

De stora kriserna skapas då bankerna slutar ge kredit för att låntagarna inte längre kan betala sina räntor och amorteringar och bankerna måste avskriva större kreditutfall som under åren efter 2008. Bankerna hamnar då i obestånd och hela betalsystemet hotas.

När bankerna slutar ge lån minskar även penningmängden och vi hamnar i en skulddeflation som under 30-talet med arbetslöshet och accelererande kris som följd. De sociala konsekvenserna är ökad extremism och politisk instabilitet.

Även under 1930-talet var liberalismen den dominerande ekonomiska ideologin. Intressant nog visste man då att bankernas penningskapande roll var orsaken till krisen. Den så kallade Chicagoplanen ville råda bot på detta genom att ta ifrån bankerna deras makt att skapa pengar.

I dag är kunskapen om bankernas penningskapande roll närmast helt frånvarande bland ekonomer och beslutsfattare. Därför blev man komplett överraskad av den finanskris som drabbade världen 2008. Skulder och bankernas penningskapande funktion i ekonomin fanns helt enkelt inte med i våra ekonomers modeller. Och riktigt förödande är: Samma felaktiga ekonomiska modell som ledde till krisen används för att försöka lösa den!

Att den nyliberala doktrinen har stora brister och risker påtalades och påtalas av många ekonomer utan att de får gehör från makthavarna. Det finns tydligen politiska krafter som lever bra på en vilseledande ekonomisk verklighetsbeskrivning.

Nu kan man undra hur det kom sig att vår riksbank, en demokratiskt oberoende institution under kontroll av riksdagen, genom sin Nobelkommitté kunnat ”adla” ett sådant bristfälligt teoribygge 25 gånger de senaste 40 åren.

Om det finns en institution i Sverige som borde veta hur pengar skapas, så är det Riksbanken. Dess främsta uppgift är ju att påverka bankernas kreditgivning och därmed indirekt penningmängden. Man borde alltså ha vetat att neoliberalernas modell är byggd på felaktiga grunder. En sådan blunder kan knappast upprepas så många gånger utan politiska avsikter.

Hur komMER det sig att Riksbankens Nobelkommitté aktivt tog politiskt ställning i en ideologisk strid och stärkte ryggen åt en uppenbart bristfällig teori?

En teori som förespråkade privatisering, avreglering och minskat fackligt och statligt inflytande? Varför valde en oberoende demokratisk institution att stärka kapitalägarnas och finansindustrins makt i hela världen? Hur kunde man främja en ideologi som ledde till dagens ytterst extrema inkomstfördelning? Frågan är om det fanns politiska påtryckningar och i så fall från vilket håll.

Det är dags att riksdagen som Riksbankens kontrollorgan undersöker dessa frågor för att återskapa förtroendet. Riksbanken måste sluta att stå för Nobelpriset i ekonomi för att bevara sin status som oberoende demokratisk institution.

Föreningen Positiva pengar