Berättelse från en sluten värld | Fria Tidningen
  • Förvaren i Sverige är platser dit få har tillträde. Många vet inte ens om att de existerar.
  • Anna Persson och Shaon Chakraborty har arbetat med filmen i mer än fyra år. Det handlar om tid och närvaro, enligt Anna Persson. Man måste skapa förtroende.
  • Aina och Sami är huvudpersoner i filmen. De berättar om Förvaret och hoppas kunna förändra för dem som kommer efter.
  • Aina satt i förvar i nio månader. Under den tiden var hon skild från sin familj. De blev sedan utvisade till Ryssland.
Fria Tidningen

Berättelse från en sluten värld

Förvaret är en unik film inifrån Migrationsverkets låsta förvar där människor frihetsberövas i väntan på utvisning.

– Vår film handlar inte om att skildra missförhållanden. Den handlar inte om lagbrott, utan istället visar den hur vi följer lagen och hur vi göra våra jobb, säger Anna Persson, som gjort filmen tillsammans med Shaon Chakraborty.

På den här platsen frihetsberövas människor i väntan på tvångsutvisning.

Så inleds dokumentärfilmen Förvaret. Två av dessa frihetsberövade människor är Sami, en ung man som levt halva sitt liv i Sverige men som nu fått ett utvisningsbeslut, och Aina, som skilts från sina barn och hålls inlåst medan polisen arbetar för att kunna verkställa avvisningsbeslutet.

Förvaren är ofta belägna utanför städer. Det är få som vet att de överhuvudtaget existerar. När Anna Persson och Shaon Chakraborty berättade om sin film för människor de träffade var det många som inte visste någonting om denna verksamhet. Många kände inte till att det fanns en plats som hette förvar, eller att det fanns en myndighet som arbetade med dessa frågor.

– Att göra en dold plats synlig var kanske det mest uppenbara syftet med filmen. Det är få berättelser som kommer ut från förvaret. De som frihetsberövas utvisas ofta, och de som släpps ut återgår ofta till en tillvaro som papperslös, fortfarande med utvisningshot vilande över sig. Röster från dessa grupper i samhället hörs inte i samhället.

Anna Persson var tidigare aktiv i asylrättsrörelsen och kom då i kontakt med många personer som var i förvar. Hennes föreställning om förvaret var att det var en mörk plats i vårt samhälle, kanske den mörkaste.

– Här frihetsberövas människor utan att de begått något egentligt brott, och de utvisas mot sin vilja. Den bilden hade jag med mig när jag började arbetet med filmen.

Tidigare har Anna Persson gjort dokumentärfilmen Handläggaren, som handlar om en ung kvinnlig handläggare vid Migrationsverket. Hon ska utreda om människor får stanna i Sverige, och för henne är det ett vardagsbeslut. För familjen är det livsavgörande. När Anna Persson behövde en stillbildsfotograf i slutarbetet av filmen, vände hon sig till Shaon Chakraborty.

– Det var då vi började mötas på allvar kring migrationsfrågor. Och vi kände ganska snart att vi ville jobba tillsammans.

Arbetet med Förvaret har pågått i över fyra år. Nyckelorden som Anna Persson använder för att beskriva arbetet är tid och närvaro. Den första utmaningen var att få tillåtelse från Migrationsverket att göra filmen. Anna Persson berättar att de krav som ställdes var att de inte skulle filma någon utan den personens medgivande.

– När man gör en sådan här film måste en även ha godkännande från personalen som jobbar förvaret där vi filmade, och från dem som lever på förvaret. Det har handlat om att skapa förtroende på många olika nivåer.

Anna Persson och Shaon Chakraborty flyttade till Flen under inspelningsperioden och var i stort sett på förvaret hela tiden. Under denna tid lärde de känna platsen och de ”förvarstagna”. När vi varit där i några månader började folk fråga när vi skulle börja filma egentligen – ”ta fram kameran bara!”. Då kändes det som att tiden var mogen.

– Jag tror att vår närvaro betydde mycket för dem. Mycket av att vara på förvar handlar om att inte bli sedd eller lyssnad till, och att ingen ser ens rädslor och ens behov. Ingen lyssnar på ens drömmar. När vi var där och filmade fick vi en viktig roll att skildra allt detta.

Aina och Sami utkristalliserade sig snart som medverkande i filmen.

– Det är ett stort beslut att ta att delta i en dokumentärfilm. De som är med i filmen vill vara med och berätta om förvaret. Jag tror inte att de vill vara med i filmen för sin egen skull, utan mer för att försöka förändra något för dem som kommer efter, säger Anna Persson.

Aina var förvarstagen i nio månader. Under denna tid var hon skild från sin man och sina fyra barn.

– Hennes dotter var gravid under den här tiden, och Aina kunde inte finnas där för henne. När vi visade filmen för Aina och hennes man tog det en hel dag. Varje situation i filmen väckte mycket så mycket känslor och minnen. Det var svårt för henne att se filmen och återse den tiden på förvaret.

Aina och hennes familj blev utvisade till Ryssland. Anna Persson berättar att de fortfarande har god kontakt med Aina.

– De lever i ett svårt socialt utanförskap. Nästan som ett fortsatt flyktingskap kan man säga.

Trots tankarna på förvaret som den mörkaste platsen i vårt samhälle var det viktigt för Anna Persson och Shaon Chakraborty att filmen ska stimulera kraft och motstånd.

– Första tiden på förvaret var svår för mig. Men efter hand växte det fram någonting. Jag fann att livet fanns även där inne. Men vår film är bara en skärva. På den här platsen finns människor som mår dåligt och som går under. De som är med i filmen, Aina, Sami, Sophie och Solveig, är undantag. De har hopp, och de lyckas se andra. De är väldigt starka personer.

Ett mål med filmen är att synliggöra konsekvenserna av den rådande politiken. Anna Persson återkommer under vårt samtal till om hur hon ser på förvaret som en logisk konsekvens av den migrationspolitisk som förs i Sverige och i Europa.

– Vår film handlar inte om att skildra missförhållanden. Den handlar inte om lagbrott, istället visar den hur vi följer lagen och hur vi göra våra jobb. För oss handlade det om att lyfta upp detta, göra det synligt. Det är i sig chockerande, säger Anna Persson.

– Förvaren ser jag som ett öppet sår. Många vill inte kännas vid de följder som den här politiken får. Hur samhället tar till tvång och frihetsberövande för att utvisa individer som ofta har starka skäl till att inte återvända till sina hemland. Genom att vi visar vad människor går igenom på förvaret, och att vi kan göra folk medvetna om att det finns en institution som frihetsberövar människor som inte har begått ett brott, hoppas vi på att de ska uppstå diskussioner och att fler vågar berätta sina egna historier.

Orden skydd och vård är synonymer till förvar, men dessa ords ombesörjande konnotationer känns långt borta när det handlar om att befinna sig i ett av Migrationsverkets förvar. Sophie och Solveig, som är de båda anställda som följs i filmen, älskar sitt jobb på förvaret, men får svårt att sköta sitt arbete på det sättet de vill. De blir av sina chefer tillsagda att hålla distans och inte engagera sig så mycket med de intagna.

Anna Persson tycker att den här människosynen ofta avspeglas i samhällsdebatten.

– Vi blir reducerade till olika roller, som tjänsteman, flykting eller Sverigedemokrat. Istället borde vi se varandra som människor. Vi har ett starkt kärleksbudskap i filmen. Det är nästan som en revolutionär handling att visa medmänsklighet, att se varandra som människor i den tid vi lever i, där så mycket handlar om att skapa ett ”vi och dem”.

Filmen hade sin premiär på dokumentärfilmfestivalen Tempo i mars. Närmast väntar biopremiär. Förhoppningen är att filmen lyckas nå en stor publik och att den skapar debatt.

– I bästa fall kan vi påverka beslutsfattare. Vi vill lyfta upp frågan om förvaret på dagordningen. Tyvärr är den något av en ickefråga. Vi vill på ett större plan visa att det här är en historisk konstruktion. Det finns förvar i dag, det har inte alltid funnits förvar, och det kommer inte alltid finnas förvar. Det är ett symptom på något sjukt i vårt samhälle. Jag frågar mig hur det kan komma sig att vissa människor får låsa in andra människor för att de inte har rätt att vara på den här delen av jorden. Vilka är vi, och hur kan vi ta denna rätt?

Redan nu finns funderingar på ett nytt projekt, berättar Anna Persson. Men det kommer att ta tid att påbörja nästa film.

– Det har varit så livsomvälvande med den här filmen. På många sätt har tiden på förvaret förändrat våra liv i grunden. Vi lärde känna så många människor som nu blivit viktiga personer i våra liv. Innan jag ger mig i nästa projekt måste jag ta mig tid att bearbeta det jag varit med om.

Förvaret har biopremiär 10 april.

Rekommenderade artiklar

Hon ger ut sin egen poesi

Louise Halvardsson gav ut sin diktsamling Hejdå tonårsångest - 35 dikter innan 35 på eget förlag. Nu har hon nominerats till Selmapriset.

Feministisk sf-klassiker blir musik

Hur låter en bok? Kompositören Erik Dahl ger svaret då han stiger in i Ursula Le Guins litterära universum för att tolka klassikern Mörkrets vänstra hand.

© 2018 Fria Tidningen