När jag träffar Katarina Lundgren intill Fagersjötoppen, en av de tre Högdalstopparna, är himlen grå. Det blåser råa vindar, inga andra människor syns till. Kring tistlarna som växer i sluttningarna svärmar en flock med grönfinkar. Vi går uppför en brant, lerig stig till den högsta toppen. Däruppe finns en stor plan yta som en gång i tiden anlades för att användas som skridskobana. I slänten åt nordost kan man skönja konturerna av en rodelbana bland ogräs och buskar. Topparna känns vildvuxna och nötta, lämnade åt sitt öde, men när de planlades på 1950-talet var det med en genomarbetad tanke, både vad gäller funktion och form.

Katarina Lundgren blev inbjuden att delta i utställningen Tensta museum, och började gå igenom arkiv för att lära sig mer om hur stadsbyggnadsprocessen i Tensta hade sett ut. Till slut fastnade hon för Granholmstoppen på Järvafältet.

– Jag insåg att Granholmstoppen inte var ensam, att det fanns ett helt gäng. Jag började gräva mer i topparnas historia och länka samman dem, och då kom deras gemensamma historia fram, säger Katarina Lundgren.

Den centrala gestalten i topparnas historia är stadsträdgårdsmästare Holger Blom.

– I och med de stora omdaningarna i city och rivningarna, men också byggnationer av förorter och t-bana, stod man helt plötsligt med gigantiska rivningsmassor. Frågan var man skulle göra av detta bollades runt på stadsförvaltningen, det var inte riktigt någon som ville ta i den. Men till slut hamnade det på Holger Bloms bord och han kom på idén att använda materialet för att skulptera toppar.

Tanken var att topparna skulle bli rekreationsområden med fokus på friluftsliv, men Blom hade även en estetisk idé. Hans vision var att de skulle göra ett artificiellt intryck, stå ut från det omgivande landskapet.

– Det roliga med Holger Blom är att han såg topparna som gigantiska skulpturer och han bjöd också in konstnärer att vara delaktiga i den här processen. Konstnärerna fick skulptera fram modeller till topparna i plastelina, en slags modellera. De första ritningarna jag sett av Holger Blom som beskriver de här platserna är från 1950-talet och de första topparna stod klara på 1960-talet. Man anlade de här områdena och började tippa schaktmassor som man sedan formade. Så tanken var hela tiden att man skulle gå från tipp till topp.

Stockholms tippar och toppar, Katarina Lundgrens utställning på Stadsmuseet, är en del av den pågående utställningen Tensta museum: Rapporter från nya Sverige. Den består av fyra fotografier, en affisch och en modell av Granholmstoppen.

– Det var roligt att göra Granholmstoppen eftersom Holger Blom ville att topparna skulle vara så artificiella som möjligt. Men Granholmstoppen har inte den karaktären, och det beror på att toppen ligger i det som tidigare var ett träsk, så marken var inte stabil. Dessutom kommer massorna från byggandet av Tensta och Rinkeby där det är mycket lerjord, så det gick inte att forma de här massorna till en hög topp. Det var tänkt att bli en skidbacke, men den fick ta en mycket mer utbredd form, med lite dalar och sänkor och olika platåer, berättar Katarina Lundgren.

Vad finns det för värde i de här topparna?

– Det är lätt att tänka på det som bara rivningsmassor eller schaktmassor, säger Katarina Lundgren. Men jag tänker på det som ett material av stort värde, det finns både ett historiskt och kulturellt arv i de här topparna. För mig är det här en del av stadens transformation, man använder ett material som man inte vet vad man ska ha det till och omformar det till något nytt. Jag tycker att det är en process som är väldigt spännande.

Har du någon personlig relation till topparna?

– Jag är uppvuxen i Sollentuna, och lärde mig åka skidor i Väsjöbacken. Det var en sådan där backe som man klättrade upp på i sin ungdom bara för att titta på utsikten. Och jag tror att många har en relation till just sin specifika topp, även om man kanske inte ser länken mellan dem. Men om man kliver upp på en topp kan man nästan alltid se en annan därifrån.