På jakt efter en annan syn på manlighet

Publicerad:   •  Uppdaterad:

Vad hände egentligen med den mansrörelse som på 70-talet hävdade mannens rätt att vara mjuk? Velourpappor och mjukismän är föremål för avhandlingen Befria mannen! skriven av Helena Hill, idéhistoriker vid institutionen för historiska studier vid Umeå universitet.

Kultur

Till följd av de framgångar som kvinnorörelsen erfarit på 1960- och 70-talen försökte män i mitten av 1970-talet skapa en motsvarande mansrörelse. Perspektivet var könsrollsteoretiskt och man menade att män likaväl som kvinnor var hindrade att utveckla sina individuella personligheter på grund av förtryckande könsroller. Seminarier, läger och mansgrupper startades och även föreningen Befria mannen. Nu var det dags för män att förnya sig, ta ett större ansvar för barn och hem, lära sig prata om känslor och relatera till beröring av andra mäns kroppar på ett naturligt sätt.
Mansrörelsen genomgick dock en stor förändring under 80-talet när särartstänkandet fick sitt fäste och retoriken inom mansrörelsen förändrades från en strävan att få vara mänsklig till en strävan att få vara manlig.

Mansrörelsen har kallats kvinnorörelsens lillebror. Den var inte stor till antalet – Hill uppskattar antalet delaktiga män i den organiserade rörelsen till runt 200 personer – men genomslagskraften i media var relativt stor, och åtminstone under den första hälften av tiden övervägande positiv.
Inte alla var lika imponerade förstås. Jan Guillous rapportering från ett av manslägren kan i dag ses som ett relativt patetiskt och iögonfallande homofobt och manschauvinistiskt inlägg som mest slår tillbaka mot honom själv, men när det begav sig hade orden en slagkraft som förmodligen innebar en väsentlig push mot den könskonserverande vändpunkt som skulle komma. Guillou beskriver de övriga männen som antingen klent byggda eller överviktiga, utan handlingskraft, och saknade på lägret en utlösning för ilska. Han uppskattade inte heller de fysiska övningar som gick ut på att män skulle lära sig att röra andra män med ömhet utan beskrev lägren som ett tillfälle att smeka folk i stjärten.
Hill undersöker vad som sker när samhällets normativa genuspositioner utmanas, och har som syfte att analysera varför utvecklingen inom mansrörelsen gick från profeministisk till mer eller mindre antifeministisk. Det är mycket intressant läsning och påminner mig om hur intressant och meningsfull historieundervisningen i skolan hade kunnat vara om den på ett liknande sätt innehållit ett tydligt analytiskt perspektiv på kön, klass, etnicitet med mera.
Helena Hill är mycket försiktig när det gäller att lyfta fram den subversiva potentialen hos mannens frigörelsekamp, vilket känns lite synd, och det skulle också ha varit mycket intressant om hon dragit paralleller till senare tids alternativa manlighetsgrupper, exempelvis Fjollfront och Feministkillarna, men det blir förhoppningsvis framtida dokumentationers uppgift.
Befria mannen bidrar hur som helst med ett nytt viktigt kapitel till den svenska historieskrivningen, ett där mannen för en gång skull analyseras som man, och inte som Människan.

Fakta: 

Befria mannen! Idéer om förtryck, frigörelse och förändring hos en svensk mansrörels
Författare: Helena Hill
Förlag: h:ström

Fria.Nu