Det första jag lägger märket till när jag läser innehållsförteckningen till Krokodilen som bjöd på te är vilken otrolig bredd Torsten Ekboms essäistik rymmer. Från myternas kraft och svenskt dadaistisk poesi till Mozart och kosmologi. Essäerna ligger insorterade i avsnitt som Inrikes-post, Utrikes-post, Ryska-posten, Posthorn och Fjärrskrivare. Torsten Ekbom, tidigare kritiker i DN, har under flera decennier producerat en rad essäsamlingar, dessvärre en nedprioriterad genre hos förlagen.

Samlingen tar avstamp i upplysningen och det franska uppslagsverket Encyclopédie, ou dictionnaire raisonné des sciences, des arts et des métiers (1751–1772), ett jätteverk på 28 band som bidrog till den franska revolutionen 1789 genom sina verbala attacker mot kyrkan och kungahuset och sin strävan efter revolt och förnuft.

Torsten Ekbom sätter upplysningen i förgrunden i hela essäsamlingen. Trots att de flesta essäerna behandlar de modernistiska strömningarna i 1900-talets litteratur och musik så återkommer han ständigt till upplysningen som referenspunkt.

Kanske inte så konstigt, upplysningen har ofta setts som början på moderniteten och i Torsten Ekboms projekt finns helt klart något upplysande eller folkbildande. Idén om det rationella och förnuftiga genomsyrar texterna.

Det har sina fördelar, men Ekbom förhåller sig något okritisk till denna epok och detta tankesätt och glömmer alla brott mot mänskligheten, från imperialism till chauvinism, som det förnuftiga tänkandet har legitimerat. Belysande nog lyser kvinnor med sin frånvaro; av 43 essäer handlar endast 4 om kvinnor.

Jag läser emellertid essäerna med intresse, framför allt de som handlar om musik – Mozart, Beethoven, Béla Bartók, kanske för att det är det område jag vet minst om. Men det är tydligt att alla är genomgående initierade. Framför allt har Ekboms stil en ovanlig lätthet som jag kan avundas. Ett exempel återfinns i essän om Mozarts brevsamling, där Ekbom gör ett djärvt försök att rekonstruera hur Mozart skrev en sonat samtidigt som han får in en rad intressanta fakta om kompositören:

”Låt oss försöka föreställa oss Walfgang Amadé Mozart – han kallade sig så, Amadeus är eftervärldens påhitt – i färd med att skriva ner ett av sina 626 Köchelnummer. Vi väljer pianosonaten i D-dur K. 311, komponerad i november 1777. (21 år.)

Mozart befinner sig i Mannheim där han konserterar flitigt han behöver alltså en utåtriktad, energisk virtuost upplagd konsertsonat för sina framträdanden. Det är troligt att han sätter sig vid pulpeten först frampå småtimmarna och att själva utskriften går snabbt och problemfritt utan retuscheringar. Mozart har redan, med sitt fotografiska minne, hela sonaten i huvudet. Så doppar han pennan och börjar skriva.”

Essäerna liksom flyter fram och känns aldrig tungrodda.

Men det finns något här, ett genomgående konservativt drag, som jag ogillar. Det är de stora, manliga tänkarna och författarna som hamnar i fokus, och ofta deras liv snarare än litteraturen som de ger upphov till. Ekbom företräder en auktoritativ litteratursyn snarare än en demokratisk, där läsaren är medskapare och omgörare. Trots det kan jag inte tycka illa om Krokodilen som bjöd på te, det finns för många små pärlor i den.