Reallöneökningen kan gå upp i rök | Fria Tidningen
Fria Tidningen

Reallöneökningen kan gå upp i rök

ANALYS Deltidspension, bättre föräldraförsäkring och en låglönesatsning var viktiga krav som industrifacken fick gehör för i det nya industriavtalet. Men trots det innebär det nya avtalet magra lönelyft under tre år. Att arbetsgivarna pratar om “för höga nivåer” är en del av spelet.

Det blir reallöneökningar, förklarade de fackliga företrädarna nöjt efter att ha skrivit på det nya industriavtalet för en halv miljon arbetare och tjänstemän. Men sanningen är att de inte har en aning om det stämmer eller inte. Avtalet ger 6,8 procent på tre år, men av dessa sätts 0,5 procent av till deltidspension. Då återstår 6,3 procent i löneökningar. Samtidigt är Riksbankens mål att hålla inflationen på två procent. Lyckas det går reallöneökningarna upp i rök. Dessutom krävs att reallönerna ökar i takt med produktiviteten, alltså produktionen per arbetad timme, för att fördelningen mellan arbete och kapital ska vara oförändrad. Och produktiviteten i näringslivet beräknas enligt Konjunkturinstitutet stiga med 1,6 respektive 1,8 procent 2014 och 2015. Om Riksbanken samtidigt når inflationsmålet skulle lönerna behöva stiga med 3,6 respektive 3,8 procent dessa båda år för att löntagarnas andel av produktionsresultatet inte ska minska.

Att arbetsgivarna ser buttra ut framför tv-kamerorna och talar om ”för höga nivåer” hör till spelet. Innerst inne vet de att även om prognoser över produktivitet och inflation alltid är osäkra så är detta ett avtal som med största sannolikhet bäddar för högre företagsvinster. Men det betyder inte att facken gått lottlösa från förhandlingsbordet. Den rätt till delpension från 60 års ålder som nu blir verklighet är efterlängtad av många äldre löntagare som upplever kraven på arbetsmarknaden som allt tuffare. Ökningen från fem till sex månader med föräldraersättning motsvarande 90 procent av lönen hjälper dagens och morgondagens småbarnsföräldrar. Och IF Metall höll sitt löfte till de övriga LO-förbunden om att löneökningarna ska räknas i kronor och inte i procent, och att lägstalönerna ska höjas i takt med övriga löner. Det är en principiellt viktig framgång, som när industriavtalet nu blir riktmärke för övriga branscher innebär en låglönesatsning eftersom samma påslag i kronor ger högre procentuell löneökning för den som tjänar lite.

Förutom låga löneökningar och en eftertraktad treårig avtalsperiod kan arbetsgivarna räkna hem större frihet när det gäller att lokalt förlägga arbetstid och övertid. Däremot slutade försöken att luckra upp de centrala kollektivavtalens ställning med totalt nederlag. Inför avtalsrörelsen krävde Teknikföretagen att det skulle bli möjligt för företagen att sluta lokala avtal med sämre löne- och arbetsvillkor än de centrala avtalen. Något som skulle ha ställt lokala fack i en svår utpressningssituation när konjunkturen är svag – skriv under för sänkta löner eller så blir det avskedanden.

Hade detta krav gått igenom hade svensk arbetsmarknad förändrats i grunden. Men när de opartiska ordförande som parterna själva utsett som medlare tog över taktpinnen försvann arbetsgivarnas krav snabbt från förhandlingsbordet. Och arbetsgivarna insåg att den totalkonfrontation med facken som skulle krävas för att få igenom kravet var de inte tillräckligt starka för. Den här gången.

Rekommenderade artiklar

© 2021 Fria Tidningen