Moderaterna står inför ett vägskäl | Fria Tidningen
Fria Tidningen

Moderaterna står inför ett vägskäl

ANALYS – Det är nu vi stakar ut vägen framåt, sa partisekreterare Kent Persson när Moderaterna höll ”Sverigemöte” i Karlstad i helgen. Men trots att 2000 moderater applåderade taktfast var det tvärtom ett parti på politisk tomgång som samlade sina trogna. Största nyheten var ett sjätte jobbskatteavdrag efter valet 2014.

Men det betyder inte att de moderata strategerna har slagit sig till ro. Bakom kulisserna grubblas över vägar att vända opinionssiffrorna som nu är de sämsta på tre år. Och förvandlingen från ett principfast nyliberalt parti till ett marknadsliberalt ”folkparti” ger strategerna ökad handlingsfrihet.

– Det finns de som säger att det behövs visioner. Jag vill varna för det, sa Fredrik Reinfeldt på moderaternas senaste stämma och sammanfattade väl partiets strategi för att bli ”statsbärande”.

Vad det än blir kommer det moderata vägvalet att för lång tid påverka samhällsklimatet. Ett exempel är invandringen. Moderaterna har aldrig framstått som förkämpar för en generös flyktingpolitik. Men de har samtidigt hållit sig för goda för att fiska röster med invandringsfientlighet som bete. Tills nu. När migrationsminister Tobias Billström med ett språkbruk som om det handlar om fruktimport talar om att ”minska volymerna” av invandrare är det något nytt och ska ses mot bakgrund av att Moderaterna är det parti som tappar mest till SD.

De moderata strategerna minns förstås hur Folkpartiet med kravretorik och språktest surfade fram till rekordresultat i valet 2002. Men det är också en riskfylld strategi, de moderata väljarna är splittrade och Billströms utspel möttes av intern kritik. Fredrik Reinfeldts olust inför främlingsfientligheten verkar äkta, men räcker den för att stå emot lockelsen att ge sig ut i grumliga vatten om regeringsmakten står på spel?

Det stod aldrig på valaffischerna, men en växande lågavlönad privat tjänstesektor är en hörnsten i den moderata sysselsättningsstrategin. Vägen dit var försämringarna i a-kassan för att få arbetslösa att ta sämre betalda jobb och försvaga facken i tjänstesektorn, rut-avdrag och fler otrygga anställningar. Men strategin har kraschat. Facken höll emot, avtalens lägstalöner har höjts mer än genomsnittslönerna och andelen låglönejobb, löner som understiger två tredjedelar av medianlönen, har inte ökat. Så nu står Moderaterna inför ett val, ge upp låglönestrategin eller hitta nya vägar att försvaga facken. Men detta är ingen valvinnarfråga, och fram till 2014 gäller säkert löftet att inte ändra arbetsrätten. Men vinner alliansen igen bör en röd varningslampa lysa hos facken i låglönebranscherna.

Ett tredje vägval gäller de offentliga finanserna. Moderaterna var tidigare emot det så kallade överskottsmålet, att de offentliga finanserna ska visa ett årligt överskott på i genomsnitt en procent av BNP. Inför valet 2006 bytte partiet dock fot för att tvätta bort den lättsinnesstämpel som budgetkaoset under Bildtregeringen givit det. I dag anser de flesta ekonomer, från höger till vänster, att överskottsmålet spelat ut sin roll, eller till och med är skadligt. Men inte politikerna. Alla riksdagspartier utom Vänsterpartiet står bakom principen. Ett avsteg från överskottsmålet skulle kallas oansvarigt. Att Fredrik Reinfeldt ändå antytt en beredskap att tumma på principen beror på att det också öppnar nya möjligheter inför nästa val. Om överskottsmålet ersätts med ett balanskrav – underskott dåliga år uppvägs av överskott under goda – så har regeringen helt plötsligt 40 miljarder mer per år att spendera. Det räcker till ett frestande smörgåsbord med både skattesänkningar och välfärdssatsningar. Att halvera statsskatten kostar exempelvis 22 miljarder per år, att öka bidragen till sjukvård eller skola med 10 procent kostar 23 miljarder vardera.

Så vart går Moderaterna? Ett mer invandrarkritiskt, anti-fackligt parti? Eller ska regeringsmakten behållas med en än mer utslätad mittenpolitik? Det vet inte ens de moderata strategerna, men de har börjat ställa frågorna.

Rekommenderade artiklar

© 2021 Fria Tidningen