Fria Tidningen

Eurons sista suck

I två nya böcker spårar journalisten Björn Elmbrant och ekonomen Stefan de Vylder eurokrisens rötter och reder ut många frågetecken kring ekonomins tillstånd. Men frågan varför kapitalet benhårt håller fast vid ett misslyckat valutaexperiment står ännu obesvarad, skriver Anders Nordström.

Nyligen landade EU-kommissionens elektroniska nyhetsbrev i inkorgen. Det braskande budskapet var att tillväxt och sysselsättning ska ges högsta prioritet för unionen även 2013. Samma dag visar ny statistik att 25,7 miljoner människor i EU är arbetslösa. Ett Europa som slits sönder socialt och en politisk elit som instängd i en glaskula tror att man är på rätt väg. Hur hamnade vi där?

Eurokrisen sätter nu på allvar avtryck i bokfloden, och de senaste månaderna har flera författare gett sig i kast med den frågan. Den flitige Björn Elmbrant kommer med sin andra bok om Europa på mindre än ett år. Men om den förra, Europas stålbad, mest handlade om ekonomi står de demokratiska frågeställningarna i centrum för den nya boken Det skulle bli så bra.

Sedan eurokrisen bröt ut har varje val i eurozonen resulterat i regeringsskifte, men ingenstans har den förda politiken lagts om. Europeiska centralbanken, ECB, får inte ta emot direktiv från valda politiker, men inget tycks hindra dess oavsättliga tjänstemän att ge regeringar direktiv om vad som ska göras. Vad händer med demokratin om folket tillåts byta regering men aldrig politik? frågar Elmbrant.

Inrikespolitiskt intressant är kapitlet om hur Göran Persson länge ifrågasatte EMU. Hade han hållit fast vid den hållningen hade han blivit legendarisk, den enda regeringschefen i Europa som insåg vad som väntade. Nu kröp Göran Persson till korset till slut. Varför vet ingen, men Elmbrant tror att ”förnuftet länge säger nej, men känslan säger ja, särskilt när han mer och mer smälter in i kretsen av de andra trevliga grabbarna i London och Berlin”.

En annan som gett sig i kast med att spåra krisens rötter är Stefan de Vylder. Men där Elmbrant är den undersökande journalisten som också låter de demonstranter, politiker och pensionärer som lever mitt i krisen komma till tals är de Vylder ekonomen som föreläser och förklarar. Ledigt analyseras krisens rötter samtidigt som vi får en historielektion om tidigare valutaunioner och en snabbkurs i ekonomisk teori.

Huvudtesen är att eurokrisen inte orsakats av skulder eller underskott. Och åtstramningspolitiken har förvisso fördjupat krisen, men inte skapat den. Istället visar de Vylder med siffror, diagram och argument hur eurokrisen förklaras av att valutaunionen lett till att krisländerna tappat i konkurrenskraft, framför allt gentemot Tyskland.

Och slutsatsen blir självklar. Vägen ut ur krisen förutsätter att krisländerna vinner tillbaka vad de förlorat. Det kan ske genom att överge euron och låta en ny valuta falla i värde, samtidigt som reformer som rättvisare skattesystem och bättre utbildning genomförs.

Men de Vylder är också klar med vad som sker om euron inte överges. Då blir stora lönesänkningar ofrånkomliga. Antingen sker det genom politiska beslut, eller så leder den svaga konkurrenskraften till så hög arbetslöshet att löntagarnas förhandlingsposition försvagas och lönerna successivt pressas ned. Strejker och demonstrationer kan fördröja den processen, men inte stoppa den. Det är förstås orättvist, ja rentav otillständigt. Det var ju inte löntagarna som skapade krisen. Men det är så det är.

Bland svenska eurokritiker är den analysen kanske inte så kontroversiell. I ett europeiskt perspektiv är den däremot rena dynamiten. Alla större vänsterpartier i euroländerna är emot åtstramningspolitiken, men inte mot euron. ”Låt det inte råda några tvivel, min rörelse – Syriza – är fast besluten att behålla Grekland i eurozonen”, skrev vänsterledaren Alexis Tsipras i Financial Times i somras. Har Stefan de Vylder rätt i sin analys står Syriza inför ett smärtsamt vägval om de vinner det nyval många tror snart kommer i Grekland.

Två bra böcker som rätar ut många frågetecken kring eurokrisen. Men inte alla. Även efter de drygt 500 förklarande boksidorna saknas viktiga pusselbitar. En är förklaringen till det kompakta stödet för euron i krisländerna.

För det är ju så att trots alla demonstrationer visar alla opinionsmätningar att 70 procent eller mer av alla greker, spanjorer eller portugiser är för euron. Detta är åtstramningsprotesternas akilleshäl. EU säger till regeringarna att ”detta måste ni göra, annars kan ni inte ha kvar euron”. Sedan säger regeringarna detsamma till folket, som till slut accepterar. Om denna kedja någon gång bröts och svaret blev att ”sorry, då blir priset för euron för högt, då lämnar vi” skulle det politiska spelbrädet i Europa slås över ända. Men det sker aldrig. Varför?

En annan är varför kapitalet benhårt håller fast vid ett misslyckat valutaexperiment. I den enklare vänsterretoriken ses åtstramningspolitiken som ett sätt att sätta löntagarna på plats. En del ligger det förstås i det, men kapitalisterna är ju också förlorare. Den som tvivlar kan titta i företagens resultaträkningar hur vinsterna sjunker i takt med att nedskärningarna får effekt.

Tills vidare får vi kanske nöja oss med Stefan de Vylders svar när frågan ställdes under en diskussion kring hans bok: ”Jag tror att dumheten är en kraftigt underskattad kraft i politiken.”

Fakta: 

Euro-läsning i juldagarna

• Björn Elmbrant, Det skulle bli så bra. Euron och hotet mot demokratin (Atlas, 2012).

• Björn Elmbrant, Europas stålbad. Krisen som slukar välfärden och skakar euron (Atlas, 2012). Elmbrant diskuterar krisens orsaker, träffar nyfattiga greker och resonerar kring valutasamarbetets framtid.

• Costas Lapavitsas, Crisis in the eurozone (Verso, 2012). En typisk ekonombok, kräver ett specialintresse för att ta sig igenom.

• Johan Norberg, Eurokrasch. En tragedi i tre akter (Hydra, 2012). Eurokritik från höger. Den nyliberale debattören Johan Norberg ger sin syn på eurokrisen och vad den beror på.

• Kris. Texter om den europeiska krisen (Astor, 2012). Fyra skribenter från Grekland, Spanien, Portugal och Italien skildrar hur eurokrisen har drabbat deras respektive länder. Förord av Kajsa Ekis Ekman.

• Paul Krugman, Bankrutt? Den stora vanföreställningen om krisens orsaker och hur den ska lösas (Leopard, 2012). Den amerikanska ekonomen, vänsterdebattören och nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman tar sig an krisen i världsekonomin. Utvecklingen i eurozonen ägnas särskild uppmärksamhet i några intressanta kapitel.

• Stefan de Vylder, Eurokrisen (Ordfront, 2012).

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Ett julevangelium för alla

Judasevangeliet upptäcktes i en grotta vid Nilen 1978 och offentliggjordes 2006. Sedan tycks det ha glömts bort. Per Gahrton hoppas på dess återuppståndelse i offentligheten, då det ger hopp om en mindre blodbesudlad jul.

Fria Tidningen

Scensuccén i Landskrona lever vidare

I september satte Scenariot upp sin första föreställning på Landskrona teater, ungdomspjäsen Och däremellan lever vi. Föreställningen bygger på teatergruppens gamla dagböcker och ifrågasätter bland annat normer om genus, sex och normalitet. Nu ska den förhoppningsvis visas på fler ställen – och gruppen jobbar även vidare med nya verk.

Skånes Fria

Tusen serier i tusen rum

Nya lokaler, en vandringsutställning och bokplaner. Det har hänt en hel del inom mångfaldsprojektet Tusen serier sedan Skånes Fria Tidning sist skrev om det i november.

Skånes Fria

Svensk-ugandisk filmstafett en succé

Under året har skolelever i Mbale och Malmö gjort filmer tillsammans i ett projekt som gått över förväntan. Den här omgången har nyligen avslutats men det blir troligen fler filmstafetter mellan länderna framöver.

Skånes Fria

”Förvånad att hen var så het potatis”

Författaren Jesper Lundqvist gav i början av året ut Sveriges första barnbok med könsneutrala pronomen. Nu ser han tillbaka på ett år fyllt av debatt, medieuppmärksamhet och glädje.

Skånes Fria

© 2024 Fria.Nu