I början av 2010 drog Wisconsins republikanske guvernör Scott Walker igång en politisk strid som skulle få konsekvenser i hela USA. Han ville förbjuda de offentliganställdas fackförbund att teckna kollektivavtal.

Medborgarna i Wisconsin skulle inte behöva lida under den ekonomiska börda det innebar att lärare, sjuksköterskor och brandmän hade fördelen av gemensam representation i förhandlingar med sin arbetsgivare.

Utvecklingen i Wisconsin hänger ihop med det politiska läget i hela USA. Scott Walker var en Tea Party-kandidat, han valdes på ett mandat att göra allt han kunde för att skära i delstatens budget.

Stora delar av det republikanska partiet har gått högerut i ekonomiska frågor. Fackföreningsrörelsen har, ännu mer än tidigare, blivit en symbol för ”enskilda intressens” grepp om den offentliga ekonomin.

Ungefär samtidigt som Walker lade fram sitt lagförslag diskuterades liknande åtgärder i delstater som Michigan, Ohio och Florida. Inom två månader fanns nära ett hundratal liknande lagförslag, i politiska församlingar över hela landet, som attackerade de offentliganställdas fackliga rättigheter.

För fackföreningsrörelsen är det här en fråga om överlevnad. Den fackförening som inte kan representera sina medlemmar i förhandling med arbetsgivaren har inget existensberättigande. Inför lagförslagets klubbande organiserade facket en flera veckor lång protest i Wisconsins huvudstad Madison. Flera demokratiska politiker, som i många fall fått ekonomiska bidrag från fackföreningsrörelsen, lämnade delstaten så att delstatskongressen inte skulle kunna ta ett beslut.

Allt var förgäves, till slut klubbades lagen igenom.

I november 2011 hade fackföreningsrörelsen en framgång i den stora och viktiga delstaten Ohio, när man vann en folkomröstning som gällde samma sorts lagändring som i Wisconsin. Samtidigt organiserade facken och demokraterna i Wisconsin en framgångsrik kampanj för att driva fram ett omval till guvernörsposten.

Mycket stod på spel när Wisconsins väljare gick till valurnorna den 5 juni i år. Hela USA hade engagerats. Utomstående högerallierade grupper, framför allt de så kallade Super-PAC:s som kan skänka obegränsat med pengar till en kandidat eller kampanj, tömde resurser i Scott Walkers återval. Den sittande guvernören hade sju gånger mer pengar att spendera än sin motståndare. Det gav resultat. Walker vann en klar seger.

För fackföreningarna handlade valet om att försöka stoppa en utveckling som hotade deras ställning i hela landet. Om Scott Walker kunde besegras vore det en varning till politiker runt om i USA, ett talande exempel på vad det kostar att försöka undergräva löntagarorganisationernas ställning.

I stället blev Wisconsin ett exempel på att det går att ta konflikten med löntagarna och vinna. Att man till och med i delstater som är relativt vänligt inställda till facket kan vända upp och ned på deras förmåga att organisera sig.

Det som hände i Wisconsin var en stor förlust för fackföreningsrörelsen menar Gary Chaison, professor i arbetsmarknadsrelationer vid Clark University i Massachussetts.

– Det kommer att stärka politiker i andra delstater. Det har stärkt privata arbetsgivare att kräva större eftergifter och det kommer att skada medlemsrekryteringen därför att det har svärtat ned fackens rykte som ett effektivt sätt att organisera sig, säger han till New York Times.

För många analytiker är det här en varning om vad som kommer att hända framöver. Facket har helt enkelt inte de ekonomiska resurserna att bemöta deras motståndares attacker.

För Scott Walker har konflikten varit en karriärframgång. Det är en gynnsam tid för högerpolitiker som vill ta strid mot de fackanslutna offentliganställdas privilegier. Många delstater och städer går på knäna ekonomiskt och enligt ett republikanskt mantra som går från kust till kust beror det på att facken har pressat det offentliga till alldeles för höga löner. Walker har fått beröm av republikanernas inofficiella chefsstrateg Karl Rove. Majoritetsledaren i representanthuset, John Boehner, har pekat ut Walker som en framtida ledare för det republikanska partiet och han har hyllats av presidentkandidaten Mitt Romney.

Wisconsin blev också en testarena för den nya modell för kampanjfinansiering som kommit till sedan Högsta domstolen beslutade i det så kallade Citizens United-fallet.

Numera kan alltså företag och organisationer spendera hur mycket pengar de vill på politiska kampanjer, genom att använda sig av Super-PAC:s. Utöver mer eller mindre anonyma donationer fick Scott Walker ett kraftigt ekonomiskt stöd av de libertarianska mångmiljardärerna Charles och David Koch, som länge har haft fackföreningarna i skottgluggen för sin politiska verksamhet och på egen hand har varit Tea Party-rörelsens finansiella motor. 60 procent av pengarna som Scott Walker samlade in till sin återvalskampanj kom från organisationer och individer som befann sig utanför Wisconsin. Wisconsin blev en spelplan för en nationell konflikt mellan höger och vänster.

Scott Walker kallar anklagelserna om att han styrs av utomstående intressen för ”ett stort skämt”. Wisconsin är traditionellt inte en delstat där det råder fientlighet mot löntagarorganisationer, så Scott Walker har lindat in sin argumentation i ett resonemang om rationella och nödvändiga beslut. Han har arbetat i offentlig administration, han vet att facken gör det omöjligt att balansera budgeten. Fackföreningsrörelsen pekar på att Charles Koch har sagt att hans stöd till Walker är en del av en större strid för att begränsa fackets makt och man använder den sortens uttalanden för att mobilisera sina gräsrötter.

Men allting är inte svart eller vitt i den här konflikten, det är inte alltid så att facket står tillsammans med demokraterna mot arbetsgivarna och republikanerna. I början av september gick lärarfacket i Chicago ut i strejk efter flera månader av förhandlingar om lön och anställningstrygghet. Stadens demokratiske borgmästare Rahm Emanuel valde öppen konflikt med facket och deklarerade att han inte ville slåss med lärarna, men att ”fackpampar” hade tillskansat sig för mycket makt över stadens budget. Det är en retorik som påminner om den som republikanska politiker använder. Till slut nådde lärarfacket och Chicagos skolsystem en överenskommelse, men på sikt kan konflikten ha rivit upp ett sår mellan det demokratiska partiet och lärarorganisationer över hela landet. Lärarna är en av de mest välorganiserade yrkesgrupperna i USA och har traditionellt en god relation med Demokraterna.

I Wisconsin finns en facklig besvikelse över att Barack Obama inte gjorde mer för att stötta den demokratiska motkandidaten i sommarens omval. Obama valde att inte åka till delstaten, sannolikt för att det bedömdes som politiskt ofördelaktigt att förknippas med en så uppslitande politisk konflikt under ett valår. Entusiasmen för att hjälpa en demokratisk president sjönk när han visade sig ovillig att lägga tyngd bakom de ideal som facket gett honom sitt stöd för.

Samtidigt har Citizen United-beslutet gett fackföreningarna större frihet att spendera medlemmarnas pengar i politiska kampanjer. Även om facket inte är i närheten av att kunna matcha det ekonomiska övertag som innehas av de som vill kringskära fackliga rättigheter, innebär det ändå att delar av fackföreningsrörelsen satsar ännu mer på Obamas omvalskampanj än de gjorde för fyra år sedan.

United Steelworkers, facket för industriarbetare och ett av de förbund som är närmast allierat med Demokraterna, betraktar händelseförloppet i Wisconsin som en varning om vad som väntar i ett republikanskt dominerat USA.

Förbundet räknar med att mobilisera hundratusentals medlemmar under valkampanjens sista veckor, för att nå både medlemmar och icke medlemmar i de delstater där valet avgörs. Samlingsorganisationen AFL-CIO, med 12 miljoner medlemmar i 56 förbund, säger att man ska nå fler än de 25 miljoner väljare som fackets kampanj berörde 2008.

Konflikten mellan politiker och fackföreningar är hetare än någonsin. På valdagen har både South Dakota, Idaho och Michigan folkomröstningar om lärares villkor och fackliga rättigheter. Den konservativa vågen av attacker på fackliga rättigheter fortsätter över hela USA. För fackföreningsrörelsen kan de närmaste åren vara helt avgörande för den långsiktiga möjligheten att organisera medlemmar och utöva politiskt inflytande.