Sent på kvällen den 11 mars lämnade furir Robert Bales den amerikanska militärbasen Camp Belamby i Panjwaidistriktet i Kandahar, den afghanska provins som beskrivits som talibanernas vagga. Med sig hade han en M4-karbin, en kortare och lättare variant av den mer berömda släktingen M16, anpassad för strid i trånga utrymmen. När Bales några timmar senare återvände till militärbasen hade hans automateld skördat 17 liv i byarna Alkozai och Najebaan. Ännu fler skadades. Merparten av offren var kvinnor och barn.

Massakern kom i ett politiskt känsligt läge, kort efter det att soldater på den amerikanska flygbasen Bagram bränt Koranen och parallellt med att USA inlett trevande förlikningsförhandlingar med talibanerna. De efterföljande ursäkterna var lika förutsägbara som banala. USA och Isaf försäkrade att dess trupper var där för att skydda civilbefolkningen, det talades om ett ”tragiskt vansinnesdåd” begått av en ensam gärningsman som lidit ett ”mentalt sammanbrott”.

Att det aldrig talats om vansinnesdåd, utan uteslutande om terrorism, när afghanska soldater vänt vapnen mot sina amerikanska allierade är en logisk konsekvens av krigets politiska retorik. Men genom sin brådska att isolera Bales dåd i en kontext av psykisk instabilitet satte USA samtidigt ett annat aktuellt problem under blixtbelysning – det faktum att soldater i obalans är som osäkrade granater, säkerhetsrisker för sig själva såväl som andra.

Kort efter massakern framkom att veteranen Bales, som redan tjänstgjort under tre utlandsstationeringar i Irak och Afghanistan och ådragit sig allvarliga skador, hade motsatt sig att skickas iväg en fjärde gång. Uppgifterna väckte flera frågor. Borde den amerikanska arméns psykologer ha upptäckt att Bales var en säkerhetsrisk och dragit i nödbromsen? Eller var det rent av så att armén såg mellan fingrarna på psykiska problem för att kunna fylla sina soldatkvoter?

Officiella siffror visade att hela 71 176 amerikanska soldater diagnostiserats med posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, mellan år 2000 och 2011. Samtidigt framkom att en stor andel av dessa sänt tillbaka till krig efter att ha fått diagnosen. Exakt hur stor denna andel var förblir oklart, eftersom armén enligt egen utsago inte för denna typ av statistik.

Utåt försvarade armén sin praxis.

– Folk förstår inte att man kan behandla PTSD, sade militärpsykologen Heidi Kraft till nyhetsbyrån AP.

– Det finns en missuppfattning där ute om att du alltid kommer att vara handikappad om du har den här diagnosen, och det stämmer helt enkelt inte.

Att PTSD kan behandlas råder inget tvivel om. Men att med utgångspunkt i detta faktum argumentera för att sända traumatiserade soldater i strid var en taktik som inte lyckades övertyga vare sig medier eller den amerikanska allmänheten. Upprördheten var stor, och letade sig även in i svenska dagstidningar. I DN lugnade dock Försvarsmaktens informatör Kristina Åstrand Bohman de som oroade sig för de svenska soldaternas välbefinnande.

– Upptäcker man något sådant (som PTSD) får de inte åka ner. Och skulle man upptäcka att de blir dåliga där nere skickar man hem dem.

Frågan är dock vad Försvarsmaktens försäkran är värd. I DN ställs inga följdfrågor om hur stor sannolikheten att upptäcka psykisk ohälsa är, ingen annan röst än myndighetens pressansvariga kommer till tals, och artikeln avslutas med det förtroendeingivande konstaterandet att Försvarsmakten ”gör noggranna undersökningar av soldaternas hälsa innan de åker ner till Afghanistan, och det görs även uppföljningar när de kommer hem”.

Bakom den lugna fasad Försvarsmakten väljer att visa upp finns dock en annan, mer oroande, berättelse.

Sommaren 2009 skakades USA:s militära självbild av beskedet att landet sedan invasionen 2001 förlorat 761 soldater i strid i Afghanistan, samtidigt som hela 817 soldater i aktiv tjänst begått självmord under samma period. De mentala trauman trupperna utsattes för var alltså – kvantitativt – dödligare än fiendens kulor.

På Försvarsmedicincentrum i Göteborg uppmärksammade psykiatrikern Helena Prochazka att någon liknande statistik inte förts i Sverige. Inte heller har det – trots att Sverige sedan 19561 bidragit med över 100 000 trupper till militära insatser utomlands – förts statistik över stressjukdomar, depressionssjukdomar, traumasjukdomar eller missbruk. Hon drog slutsatsen att ”man över huvud taget inte kan uttala sig om veteranernas psykiska hälsa”.

– Det som hände var att jag konstaterade att man inte ens visste hur många veteraner man har i Sverige, säger hon till Fria.

Sedan dess har en del hänt. Ett forskningsprojekt som ska jämföra veteranpopulationen med det nationella självmordsregistret har initieras vid Karolinska Institutet i Stockholm och Försvarsmakten började 2009 att screena soldater som vände hem från Afghanistan.

Frågan är varför detta tagit så lång tid. Helena Prochazka pekar ut bristen på data som en anledning till den bristande uppföljningen av soldaternas hälsotillstånd.

– Det som varit ett problem är att vi inte har militär sjukvård i Sverige, samtidigt som vi inte har tillgång till journaler från den civila sidan.

Men de praktiska svårigheterna är bara en delförklaring. Inget har hindrat Försvarsmakten från att utföra egna undersökningar.

För två år sedan tog Christer Westfahl, reservofficer och vårdlärare knuten till Försvarsmedicincentrum själv initiativ till en studie – den första i sitt slag – om förekomsten av posttraumatiskt stressyndrom bland svenska utlandssoldater. Ett initiativ som inledningsvis bemöttes med viss skepticism.

– Det var så jag kände när jag presenterade detta på högkvarteret för psykologerna där uppe. Jag fick känslan att de blev lite tagna på sängen, och de sade inte omedelbart ja.

Sedan Försvarsmedicincentrum på detta sätt pressat myndigheten framför sig har Försvarsmakten ägnat veteranfrågan större uppmärksamhet. Christer Westfahl tror att trögheten till viss del berott på föreställningen att svenska utlandssoldater historiskt sett befunnit sig på ett tillräckligt avstånd från stridens hetta, och därmed varit skyddade mot psykiska trauman.

– Försvarsmakten har fått för sig att det inte skulle finnas något behov, men jag har själv gjort ett antal utlandsmissioner och sett att alla inte mår bra efteråt. Det behöver inte vara ett resultat av stridssituationer, det kan också vara att inte händer någonting. De som fått en bild av hur det ska vara och sedan varit på helspänn i ett halvår mår lika dåligt.

Även från ledningshåll medger myndigheten att det systematiska studiet av utlandstjänstgöringens konsekvenser har släpat efter.

– Så är det ju, forskning och statistik har vi varit ganska dåliga på i Norden, men där är vi också igång nu. Jag tror att man har haft för dålig grundkunskap, det har inte varit prioriterat helt enkelt, säger överstelöjtnant Anders Stach, chef för Försvarsmaktens nyligen inrättade veteranavdelning.

Det är lätt att argumentera för att det mest ansvarsfulla hade varit att dokumentera personalens hälsa även efter missioner med lägre konfliktnivå. Men det oaktat är det relevant att påminna om att den svenska insatsen i Afghanistan i väsentliga delar skiljer sig från tidigare FN-uppdrag. De svenska soldaterna är stationerade i landets norra, lugnare, delar. Historiskt sett har svenska utlandssoldater främst haft fredsbevarande funktioner på platser där parter enats om eldupphör. I Afghanistan har de istället ett fredsframtvingande uppdrag, vilket innebär ett mer långtgående mandat att med militära medel aktivt gripa in i en pågående konflikt. De är dessutom underställda den multinationella men USA-dominerade Isafstyrkan. Insatsen har skördat fem svenska soldaters liv och resulterat i flera allvarliga skador. Strider och påskjutningar är inte vardagsmat, men inte heller ovanliga. Det må vara ett lågintensivt krig, men krig är det likafullt.

Och att krig traumatiserar råder det inget tvivel om. En lång rad studier har visat att veteraner löper förhöjd risk att drabbas av stress- och depressionssjukdomar och att fastna i självdestruktiva mönster av kriminalitet eller missbruk. Självmordsfrekvensen ökar, både på kort och lång sikt. För många blir erfarenheterna en livslång börda, som till slut – ibland åratal efter traumat – kan bli för tung att bära.

– Än i dag är det Vietnamveteraner som tar livet av sig, säger Christer Westfahl.

Inte heller bör det, trots att frågan sällan uppmärksammas, råda något tvivel om att svenska soldater traumatiseras av insatsen i Afghanistan. På Armébloggen, ett öppet forum för anställda inom Försvarsmakten, publicerade skyttegruppschefen Fredrik Blomberg nyligen en självutlämnande berättelse om vad som hände honom sommaren 2011:

”Fan, jag är ju i Afghanistan! Det måste vara den där granatkastaren de briefade oss om innan vi åkte ut. Fan! Jag sitter ju fast i myggnätshelvetet! Fan också, snart kommer granat nummer två. Fan också, jag kommer dö nu, invirad i ett jävla fisknät!

FAN OCKSÅ JAG KOMMER ATT DÖ i ETT JÄVLA FISKNÄT!”

Trots utbildning och månader av förberedelser greps Blomberg av förlamande panik under en granatattack. Han evakuerades och flögs sedermera hem. Men att lämna konfliktzonen är inte detsamma som att lämna traumat bakom sig.

”Det tar ca tre veckor efter hemkomsten innan de riktiga problemen kommer. SKULDKÄNSLORNA!

Jag får reda på att plutonen gått på en IED [en vägbomb, reds. anm.] och det finns skadade. Jag har aldrig känt mig som en sämre människa i hela mitt liv. Varför är jag inte där? Jag blev hemskickad för att jag var rädd, men mina vänner kommer hem med riktiga skador.”

Skyttegruppschefen konstaterar att ”vi hör väldigt lite om svenska soldater som drabbas” av psykisk ohälsa och frågar sig om det är ”ett tabubelagt ämne och iså fall varför?”

Att döma av reaktionerna på hans redogörelse tycks det finnas ett uppdämt behov av att diskutera frågorna. Hundratals visar Blomberg sitt stöd och i kommentarsfältet vittnar många om liknande upplevelser. När försvarets HR-centrum, som genomför personaluppföljningen efter hemkomst, tar tillfället i akt att informera om vart den som mår dåligt kan vända sig för hjälp låter reaktionerna emellertid inte vänta på sig:

”När jag mådde som sämst behövde jag inte ett telefonnummer att ringa (jag kastade ju varenda 6 månaders undersökning som skickades ut), jag behövde någon som ringde mig”, skriver signaturen ”Jan”.

Signaturen Frida skriver att det tog ”mig 9 år innan jag klarade av att säga så pass mycket att jag fick ett avlastningssamtal”.

Detta är ett problem som återkommer i diskussionen om Försvarsmaktens uppföljningsarbete, att den uppsökande delen inte är tillräckligt stark.

Inför varje personalrotation besöker psykologer och personalvetare från HR-centrum insatsområdet för att identifiera om det finns något särskilt behov av stöd. Väl hemma screenas därefter soldaterna, en process som består i en hälsoenkät och ett samtal med en psykolog. Tre till sex månader efter hemkomsten genomförs en andra uppföljning med handledarledda gruppsamtal.

Enligt de knapphändiga data som hittills finns att redovisa – statistiken sträcker sig ju bara tillbaka till 2009 – söker omkring tio procent av veteranerna stöd under det första året efter hemkomsten. Merparten är drabbade av vad HR-centrum beskriver som lindrigare problem – ”oro, trötthet och irritation” – men runt två procent beskriver svårare symptom. Hur många som utvecklar symptom på längre sikt saknar Försvarsmakten helt kunskap om, men internationella erfarenheter ger fog för onda aningar.

– Det här är inget man löser i samband med att personalen kommer hem, säger Christer Westfahl. Man kan fånga upp ett antal genom att screena dem, men det kommer att vara många som får symptomen långt senare.

En berättigad fråga är hur många traumatiserade soldater som är ett rimligt pris att betala för en insats. Men en förutsättning för att över huvud taget kunna besvara den är att det finns ett tillförlitligt faktaunderlag. Huruvida den screening som utförs faktiskt utgör ett sådant är dock tveksamt. Dels för att problemen kan inträda långt senare, men också för att den enkät soldaterna fyller i är en självskattning. Sakkunniga som Fria talat med menar att mörkertalet när det kommer till psykisk ohälsa sannolikt är stort. Något som har att göra både med den stigmatiserande bilden av mentala problem och med rädslan för att inte få fortsatt förtroende i fält.

– Vi är medvetna om att det finns många som inte vill erkänna att det mår dåligt, och det är mycket som spelar in i det här, säger Lave Lavesson, ansvarig för veteranorganisationen Fredsbaskrarnas stöd till utlandssoldater. Grabbar är rädda för att de inte ska få åka ut mer om de berättar att de mår dåligt. Sedan finns det också biten att ”varför ska jag visa att jag mår dåligt, jag är ju karl?”

– Om man vill åka på mission igen så vill man inte söka hjälp, säger Helena Prochazka. Dessutom är det pinsamt som elitsoldat att erkänna att du inte mår bra. Det problemet finns alltid i de yrken där man ska vara lite tuff, det är samma sak med brandmän eller ambulanspersonal.

Men om en soldat som vill åka på mission lider av exempelvis posttraumatiskt stressyndrom måste väl militären vara kapabel att fånga upp och stoppa denna? Den kontrollprocess som sker innan soldaterna skickas iväg till Afghanistan är väl säker? Det gjorde ju Försvarsmakten klart när DN frågade.

Tja, sanningen är nog snarare att det beror på vem man frågar. Överstelöjtnant Anders Stach på Veteranavdelningen menar att vägen fram till en utlandsinsats är lång. Och att processen kvalitetssäkrats ytterligare i och med omställningen till ett yrkesförsvar.

– Det går naturligtvis alltid att missa att fånga upp problem när man bemannar befattningar, men som det är upplagt har vi en rekryteringsprocess där man genomför både fysisk och psykisk genomlysning innan man bemannar. Nästa del är träning med ett förband innan insatsen, där finns det ju också möjlighet att se och fånga upp problem. Med insatsförsvaret kommer man också att vara anställd en längre tid, även de som har en civil arbetsgivare ska vara inne frekvent, det leder också till bättre kännedom om hur personalen mår.

Helena Prochazka håller med om att situationen förbättrats, men menar att nätet alltjämt är grovmaskigt.

– När man sökte till mission tidigare fick man fylla i ett formulär, och kryssa ”ja” eller ”nej” på frågan om man hade psykiska problem. Vi hade inte möjlighet att kolla det. Diabetes kan man ta urinprov på, men ett urinprov kan inte visa om du varit deprimerad. Det har inte varit en psykiatriker som kollat de här killarna innan, säger hon.

– Fortfarande görs inga individuella utvärderingar när de skickas ut på utlandstjänst, utan det är meningen att försvarspsykologerna ska fånga upp dem som mår dåligt när de kommer hem.

När Fria talar med soldater som tjänstgjort i utlandet framhåller flera att kamratstöd inom bataljonerna ofta fångar upp kollegor som mår dåligt, men uttrycker sig mer skeptiskt om Försvarsmaktens formella kontroller.

– Det är meningen att man ska vara ärlig och säga till om man har problem, men det är nog ganska lätt att bluffa sig igenom, säger en erfaren skyttesoldat som tjänstgjort under flera missioner i Afghanistan.

Att USA har haft problem med att värva soldater till sina alltmer impopulära krig är allmänt känt, liksom att dessa problem lett till etiskt tveksamma rekryteringsmetoder. Invandrare har erbjudits medborgarskap i utbyte mot militärtjänstgöring utomlands, och på hemmaplan har rekryteringsansträngningarna riktats mot mindre bemedlade ungdomar som fri universitetsutbildning.

Det framstår som logiskt att det i denna kontext skapas en press på medicinskt ansvariga att tumma på reglerna och skicka tillbaka instabila soldater till kriget. Men även den svenska Försvarsmakten har behov av att bemanna, och har efter att värnplikten slopades inte längre något naturligt inflöde av ny personal.

Detta har tagit sig uttryck i påkostade reklamkampanjer, informationsdagar på gymnasieskolor samt i en intern diskussion om att sänka behörighetskraven för antagning till grundmilitär utbildning, från godkända gymnasiebetyg till dito från grundskolan. Idéerna fick hård kritik från Officersförbundet och något beslut har inte fattats. Enligt Försvarsmakten är något sådan inte heller aktuellt på kort sikt, men förslaget ”finns och diskuteras”.

Det går på intet vis en rät linje från en diskussion om sänkta behörighetskrav till en situation där psykiskt sjuka soldater på grund av bristande personalresurser sänds ut i krig. Men diskussionen är ändå signifikativ. Alliansregeringens ambition inför innevarande mandatperiod var att genomföra reformer som ”kraftigt stärker Sveriges försvarsförmåga och dubblerar förmågan till internationella insatser”, och Sverige har mycket riktigt blivit mer aktivt i militära aktioner utomlands. Det är en logisk utveckling av omställningen från ett invasionsförsvar baserat på värnplikt till ett insatsförsvar med anställda soldater.

Men med denna nya verklighet följer också de problem som andra militärmakter upplevt. Liksom en ökad produktion av utlandsveteraner.

2011 trädde en ny veteranförordning i kraft, enligt vilken Försvarsmakten har ett livslångt ansvar för soldater som ådragit sig psykisk ohälsa i tjänsten. Innan dess hade ansvaret sträckt sig fem år efter avslutad mission. Innan 1992, då Sverige redan deltagit i internationella insatser i närmare 40 år, fanns inget lagstadgat ansvar alls. Myndighetens ledning framhåller gärna den utveckling som skett på senare år, då bland annat vissa personalkategorier stärkts, och får även visst beröm av de organisationer som sedan lång tid verkat för att veteranfrågan ska tillmätas större betydelse.

– Försvarsmakten tog åt sig redan innan lagen trädde i kraft och anställde bland annat 22 psykologer över hela landet. Men lagen har gjort skillnad vad gäller Försvarsmaktens ambitioner, i dag får den som erkänner att den mår dåligt jättebra hjälp, säger Lave Lavesson.

Och även på forskningsfronten ser läget en aning ljusare ut än tidigare.

– Intentionen har blivit bättre, men det återstår mycket i praktiken, säger Helena Prochazka.

Kanske har den internationella diskussionen om soldatlivets dolda faror slutligen gjort intryck även på svenska befälhavare. Kanske är det den nya politiska verklighet som insatsförsvarets verkar i, där soldater plötsligt dör och lemlästas under utlandstjänstgöring, som fått Försvarsmakten att agera. När de mänskliga insatserna höjs finns det anledning att tro att frågorna om myndighetens ansvar för soldaterna kommer att aktualiseras i högre utsträckning än tidigare, och ett proaktivt agerande från skulle kunna betraktas som en strategi i striden om opinionen på hemmaplan.

Huruvida Sverige alls ska delta i internationella militära insatser, och i sådana fall under vilka former, är en högst relevant fråga. Men om Sverige nu deltar innebär det att det offentliga blir en arbetsköpare, med det ansvar som därmed kommer för de anställdas – soldaternas såväl som civilisternas – psykiska hälsa och välbefinnande. Det är en yrvaken försvarsmakt som nu tycks ha insett det. Och som medan den gnuggar sömnen ur ögonen försäkrar att allting är i sin ordning. Trots att det tog nära ett halvt sekel innan det första forskningsprojektet om veteraners hälsa inleddes.