”Otroligt mycket kvar att göra”
Två av tre personer i specialidrottsförbundens styrelser är män. Organiserade nätverk för kvinnor är ett sätt att öka andelen kvinnor i ledande positioner inom idrotten. Fria möter Kristina Landgren, sportchef och före detta ledare för innebandylandslag på herr- och damsidan.
Det första nätverket för kvinnliga idrottsledare startade för omkring tio år sedan i Sverige. Då fanns ett stort behov av att stödja varandra, utbyta erfarenheter och på sikt förändra strukturerna.
Nu tio år senare har nätverket vuxit från 33 till omkring 250 deltagare, men ojämlikheten kvarstår.
Statistik från Riksidrottsförbundet visar att enbart var tredje person i specialidrottsförbundens huvudstyrelser är kvinna. I omkring 10 av totalt 67 förbund är det en kvinnlig ordförande i huvudstyrelsen.
Kristina Landgren, själv sportchef för Pixbos herr- och damsektion i innebandy och samordnare för västsveriges nätverk för kvinnliga idrottsledare, vittnar om att utvecklingen går trögt.
–Vi behöver hela tiden jobba med det här, det behöver diskuteras på alla nivåer i föreningarna, och inte enbart finnas med i enstaka projekt. Som det är nu missar vi många duktiga kvinnor, säger hon.
Innan hon själv tackade ja till att bli sportchef i Pixbo Wallenstam innebandyklubb förde hon fram ett krav: att leda både dam- och herrsidan.
– Det var för att säkerställa att vi verkligen ger lika förutsättningar för dam och herrlaget vad gäller resurser, material och träningstider. Annars är det lätt att herrarna priviligieras, säger hon.
Hon tycker att just innebandyn sticker ut och är mer jämställd än många andra idrotter.
– Resurserna på landslagsnivå har exempelvis gått till det lag – dam eller herr – som haft VM-år, säger hon.
Kristina Landgren har varit landslagstränare för både dam och herrlandslaget i innebandy och kan vittna om att det finns ett hårt motstånd mot kvinnor som leder herrlag på toppnivå.
– Det är otroligt svårt att komma fram som tjej och leda ett herrlag. Fortfarande har vi ju få exempel på att detta händer. Men är du väl huvudtränare går det att glida på att herridrotten är otroligt hierarkiskt uppbyggd. Den som är tränare är den som bestämmer. Det gjorde att killarna inte såg mig som den kvinnliga tränaren, utan som just ledaren. Det är mer i den vidare kretsen motståndet finns. Där finns jargongen ”tar du order av en tjej?”, berättar hon.
Enligt Kristina Landgren är det förutfattade meningar som gör att en förändring mot en mer jämställd idrott går långsamt.
– Nu är jag 45 år. När jag är 60 hoppas jag vi ser en skillnad. Men för det krävs ett hårt jobb, säger hon.
Catarina Bergström, idrottspsykologisk rådgivare på Riksidrottsförbundet var den som startade det kvinnliga landslagsledarnätverket för tio år sedan.
– Många vittnade om att det är kämpigt och att du blir ensam som kvinnlig ledare. Män hjälper enklare varandra, konstaterar hon.
Hon säger också att problemet inte enbart är idrottens, utan hela samhällets problem.
– Det är utbildning på alla fronter i jämställdhet som gäller. Det finns otroligt mycket kvar att göra, säger hon.