Fria Tidningen

Eurons framtid avgörs bakom ECB:s stängda dörrar

Klockan klämtar för euron. Inte en nyhetssändning passerar utan dystra rapporter om nya chockräntor och krismöten i Bryssel, Madrid, Aten eller Rom. Och detta är bara början.

Efter en lång natts förhandlingar kom Angela Merkel och Nicolas Sarkozy vid femtiden på morgonen den 27 oktober ut från EU:s toppmöte i Bryssel. Bleka av sömnbrist, men med leenden på läpparna. Krisen var över och euron räddad, var budskapet. Större stödfond, nya kapitalkrav på bankerna och skuldavskrivningar för Grekland var receptet. Börserna steg och tidningarna skrev att ”Europa andas ut”.

Ett par veckor senare har krispaketet kollapsat och det är åter ”hela havet stormar” på finansmarknaderna. Efter Grekland når räntorna rekordnivåer också för Italien och Spanien. Och nu börjar Europas toppolitiker få slut på vita kaniner att trolla fram ur hattarna. Vad är det som sker?

 

Finanskris, arbetslöshet och miljarder i bankstöd har skapat svarta hål i de flesta industriländers offentliga finanser. Men euroländerna är sårbarare än andra eftersom de har avstått ett viktigt verktyg i den ekonomiska politiken.

Oavsett skuldernas storlek så kan ett land i normala fall aldrig gå i konkurs om lånen tagits i den egna valutan. Förklaringen är enkel: de har ett vapen som ingen talar om men som alla finansanalytiker, regeringschefer och bankirer vet finns där – blir läget akut kan landets centralbank alltid trycka mer pengar. Det är inte oproblematiskt, men det garanterar att skulderna alltid kan betalas.

Den möjligheten har euroländerna gett upp, och för finanskapitalet är hotet att inte få tillbaka utlånat kapital en realitet. Svaret blir krav på allt högre räntor. Nu tvingas Italien och Spanien betala över sju procents ränta på nya lån, en blytung börda när inflationen ligger kring en procent och ekonomin stagnerar. Till och med Frankrike tvingas betala dubbelt så höga räntor som Tyskland.

Och inte bara dagens underskott ska finansieras till dessa räntor. Gamla lån med en ränta på 2–3 procent som förfaller ska ersättas med nya, mer än dubbelt så dyra lån. Så växer utgifterna för räntor på statsskulden i samma takt som pensioner och offentliganställdas löner sänks.

 

Det börjar bli uppenbart för alla att detta inte håller. Och nu kommer paniken krypande. Trots starkt motstånd från flera, tunga EU-länder lanserade EU-kommissionen förra veckan ett förslag om att euroländerna ska låna upp pengar gemensamt via så kallade euroobligationer, vilket skulle sänka räntorna för krisländerna genom att länder med starkare finanser går i borgen för dem. Men att förverkliga förslaget tar flera år, om det någonsin sker. Den tiden har inte eurozonen. Istället riktas blickarna mot Europeiska centralbanken, ECB.

Det blir i dess styrelserum som eurons framtid avgörs. Om ECB gör som Frankrike och flera andra länder vill och massivt köper upp krisländernas skuldobligationer kan räntorna pressas tillbaka och statsbankrutter undvikas. Om inte tyder allt på att ett antal euroländer kraschar och tvingas överge euron, eller att hela valutaunionen kollapsar. Vilka följder det får vet ingen, något liknande har aldrig skett i modern tid. Men utvecklingen reser två viktiga frågor.

Den första är om ECB kommer att agera. De har resurserna, en centralbank kan skapa obegränsat med pengar. Men har de viljan? Två saker talar emot. Det ena är att ett massivt uppköp av krisländers skulder är förbjudet i EU:s fördrag. Det skulle också innebära en risk för ökad inflation, och att hålla prisökningarna under två procent är ECB:s allt överskuggande mål. Det andra är att Tyskland motsätter sig att ECB finansierar euroländers skulder.

Så vid första ögonkastet tycks inte någon hjälp vara att vänta från ECB. Men eurokratins förmåga att trixa sig runt gällande regler är väldokumenterad, och om eurons framtid står på spel väger det tyngre än fördragets paragrafer. Och Tyskland har tidigare svängt 180 grader när eurokrisen bränt till. Angela Merkel vet att om euron kollapsar kommer krisländernas nya valutor att falla kraftigt i värde, vilket skapar problem för tysk exportindustri.

Så grundtipset är att ECB förr eller senare öppnar penningkranarna.

 

Den andra frågan är om det är bra eller dåligt. Kanske skulle krisländerna klara sig bättre utanför euron? Konsekvenserna av ett euroutträde ligger i alltför dimhöljt dunkel för att ge ett enkelt svar på den frågan.

Klart är dock att krisen inte är över även om räntorna pressas tillbaka och statsbankrutt undviks. Kvar finns en sönderkörd konkurrenskraft, underskott i utrikeshandeln och en åtstramningspolitik som dikteras av EU. Ett decennium eller mer av massarbetslöshet väntar Grekland, Spanien, Portugal och Italien om de är kvar i eurozonen.

Att återgå till egen valuta innebär å andra sidan att lån som privatpersoner och företag tagit i euro över en natt blir 60, 80 eller 100 procent dyrare, beroende på hur mycket den nya valutan faller i värde. Det skulle utlösa en våg av konkurser. Samtidigt skulle utbetalningar av pensioner och löner till offentligt anställda frysa inne när utlandslån inte förnyas.

 

Men det finns också exempel på hur en sådan kris kan öppna för nya möjligheter. År 2001 befann sig Argentina i en situation som påminner om den eurozonens krisländer upplever i dag. Då ställde man in betalningarna och släppte pesons koppling till dollarn.

Resultatet blev kaos, och den argentinska peson föll med 50 procent. Men efter något år vände utvecklingen och i dag ligger Argentina på andra plats i Latinamerika enligt FN:s utvecklingsindex.

På närmare håll finns Island, vars ekonomi kollapsade 2008. Också den isländska kronan föll med 50 procent och arbetslösheten rusade i höjden. Tre år senare ökar sysselsättningen, utrikeshandeln visar på ett överskott och Island lånar på de internationella kapitalmarknaderna till lägre räntor än eurozonens krisländer.

Fakta: 

ANALYS: Eurons framtid

Anders Nordström är frilansande ekonomireporter. Läs hans förra artikel om eurokrisen: ”Krisländer” pekas ut som syndabockar för eurons brister

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Grekisk grop grävs allt djupare

Krisen i Grekland är på väg att bli den djupaste nedgång något industriland drabbats av i modern tid. Det står klart sedan nya, dystra siffror visar att den grekiska ekonomin krympt med mer än sex procent det senaste året. Samtidigt beslutas om nya besparingar och lönesänkningar som påskyndar nedgången.

Fria Tidningen

Ingen fängelsedom efter massaker i Irak

Drygt sex år har gått sedan den uppmärksammade massakern i Haditha i Irak, då amerikanska marinsoldater dödade 24 civila. Först nu har rättsprocessen mot den officer som ledde soldaterna avslutats. Domen – degradering men inte fängelse – väcker ilska i Irak.

Fria Tidningen

Frankrike kan införa Tobinskatt

Frankrike ska bli det första större industriland som inför en skatt på finansiella transaktioner, en så kallad Tobinskatt. Det hävdar den franska presidenten Nicolas Sarkozy, och lovar att beslut om den nya skatten ska fattas redan under våren.

Fria Tidningen

EU-toppmötet löste inte eurokrisen

Kommande krisuppgörelser i eurozonen ska hålla de privata storbankerna skadeslösa. Det beslutade EU:s regeringschefer vid EU-toppmötet i Bryssel. De enades också om tuffare budgetregler, bland annat ska länder med för höga budgetunderskott automatiskt bötfällas.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu