Hårda strider väntar i avtalsrörelsen | Fria Tidningen
Fria Tidningen

Hårda strider väntar i avtalsrörelsen

Förra årets löneökningar var de lägsta på 55 år. När tre miljoner svenskar nu ska få nya löner vill facken ta tillbaka en del av vad som förlorats under krisåren och laddar för en tuff avtalsrörelse. Och det är kring kraven på låglönesatsningar och minskade löneskillnader mellan kvinnor och män som den hårdaste striden kommer att stå.

Kommentar
Avtalsrörelsen 

Arbetsköparna står eniga och avvisar kategoriskt de fackliga kraven i dessa frågor. Svenskt Näringslivs vice vd Christer Ågren hävdade nyligen att kraven på jämställdhetssatsningar var ett ”samhällsproblem” och förklarade att han ”inte köper fackets resonemang om att en stor grupp kvinnor är felavlönade”. Och Almega, som representerar tjänsteföretagen, kräver att avtalens lägstalöner ska frysas i 10 år.

På den fackliga sidan är enigheten inte lika stor. LO:s styrelse har beslutat att tre krav ska stå i fokus – lönelyft på i genomsnitt 3,5 procent eller minst 890 kronor per person, begränsning av företagens möjligheter att använda tidsbegränsade anställningar samt en extra jämställdhetspott på 100 kronor per person på de områden där genomsnittslönen är lägre än 22 000 kronor i månaden (i praktiken kvinnodominerade sektorer som handel och vård).

Det sista är ett krav som LO drivit i flera avtalsrörelser, med följd att löneskillnaderna mellan män och kvinnor sakta minskat. I dag tjänar en kvinnlig LO-medlem 88 procent av en manlig genomsnittslön, en procentenhet mer än för fyra år sedan. Med den takten dröjer det 48 år innan skillnaden är borta.

Denna gång sa dock tre viktiga LO-förbund, IF Metall, Livs och GS, nej till en jämställdhetspott och ställde sig utanför de övriga LO-förbundens samordning. Motivet är att kvinnorna i de egna förbunden inte får del av potten eftersom dessa förbunds genomsnittslön ligger över gränsen på 22 000 kronor.

Att dessa industriförbund står utanför samordningen försvagar den fackliga fronten. I tidigare avtalsrörelser har industriförbunden kunnat ge draghjälp åt exempelvis Kommunal, som har en svagare förhandlingsposition. En strejk inom Kommunals område leder ju inte till lägre vinster för privata kapitalägare, utan innebär istället minskade utgifter för kommunerna.

Även TCO och Saco förväntar sig löneökningar i storleksordningen 3,5–4 procent, och en utveckling mot mindre löneskillnader mellan män och kvinnor. Däremot står de inte bakom kravet på låglönesatsningar. Särskilt Saco delar istället arbetsgivarnas syn att löneskillnaderna generellt sett bör öka. Varken TCO eller Saco har emellertid formulerat några specifika avtalskrav eftersom de numera inte har någon direkt roll i löneförhandlingarna, dessa sköts direkt av medlemsförbunden.

Arbetsköparnas svar på de fackliga kraven har inte bara varit nej, nej – de har också presenterat kärva motkrav. Det viktigaste är att det lokalt ska gå att komma överens om löner och arbetsvillkor som är sämre än vad som slås fast i de centrala avtalen. Något som 

i dag är omöjligt. Andra krav är rätt att kräva mer övertid och ökade möjligheter till tidsbegränsade anställningar.

Men det finns en fråga där såväl arbetsköparna som IF Metall, Livs, GS och tjänstemännens fack inom industrin är helt överens, löneökningarna i industrin ska vara ”normerande”. Det innebär i klartext att inga andra löntagargrupper ska få större löneökningar än de industrianställda. Något som försvårar arbetet för mer jämställda löner.

Motivet för att industrin ska sätta ramarna för löneökningar också på andra områden är att skydda den internationella konkurrenskraften. Den ståndpunkten blir dock allt oftare ifrågasatt av fackliga organisationer inom offentlig sektor och handel.

Svensk industris konkurrenskraft är i dag mycket god. Ett tecken på det är att vinstandelen ligger på historiskt höga 37 procent, vilket innebär att av 100 kronors överskott som skapas går 37 kronor till kapitalägarna i form av vinster eller räntor och resterande 63 kronor till löntagarna. Ett annat är att Sverige i år exporterar för 215 miljarder kronor mer än vad som importeras, vilket motsvarar hela sex procent av BNP.

Det viktigaste skälet till att industrins löneledande roll kan ifrågasättas är emellertid den svenska valutapolitiken. I ett land med fast växelkurs har löneutvecklingen i industrin en direkt effekt på konkurrenskraften. Men Sverige har i dag en flytande växelkurs, vilket innebär att kronkursen bestäms dag för dag på valutamarknaderna. Då är det normalt att kronan rör sig upp eller ned med fyra, fem eller sex procent per år. Och en procents ändrad kronkurs påverkar konkurrenskraften lika mycket som en procents förändring av de industrianställdas löner.

Om lönerna i ett land som Sverige med flytande växelkurs stiger betydligt mer än i konkurrensländerna så leder detta oftast till högre inflation, men efter en tid också till att valutan sjunker i värde vilket återställer den konkurrenskraft som förlorats. 

Fakta: 

Anders Nordström
är frilansjournalist 
med inriktning på
ekonomi och
arbetsmarknad.

Läs även:
Tuffa förhandlingar
för GS-facket

Rekommenderade artiklar

© 2021 Fria Tidningen