• Shooting Dogs (bilden) och Hotel Rwanda är filmer som med rätta berättar historien om stormakternas svek. Men bidrar de samtidigt till att underbygga
Fria.Nu

Det nya försvaret - i civilisationens tjänst?

Samtidigt som det nya insatsförsvaret tagit form under de senaste åren har västvärldens svek under folkmordet i Rwanda 1994 uppmärksammats i en rad böcker och filmer. Vetskapen om att några tusen soldater kunde ha förhindrat mordet på närmare en miljon människor har bidragit till att jordmånen är god för det enkla budskapet i försvarets reklamkampanj: Världen är hemsk, men om vi vågar utnyttja vår militära styrka så kan vi göra något åt det.

Tv-reklamen för det nya försvaret visar en grupp människor som fraktas på ett lastbilsflak genom en afrikansk stadsmiljö där varje form av lag och ordning lyser med sin frånvaro. Skildringen av hur människorna på lastbilen tvingas passera genom en uppretad folksamling som attackerar flakets sidor med käppar och andra tillhyggen för tankarna till en liknande episod i en mycket stark film som för inte länge sedan gick på svenska biografer: i Hotel Rwanda är det Tutsi-flyktingar i en lastbilskonvoj som attackeras av en rasande mobb beväpnad med machetes.
Terry Georges film från 2004 om Paul Rusesabagina, hotelldirektören som gav skydd åt över tusen flyktingar under det pågående folkmordet, är en svidande uppgörelse med västvärldens passivitet. En ganska typisk recension uttrycker de tankar som filmen väckt hos många: 'Hotel Rwanda är något så ovanligt i dag som en film som får en att börja tänka, grubbla och kanske gråta också. Hur kunde en etnisk rensning genomföras, när om- världen visste vad som hände, men ingen gjorde någonting? Inte ens FN. Varför är vissa länder värda att hjälpa, medan andra inte betyder ett dugg? Varför är världen så fruktansvärt hemsk?' (Ur film.nu.)
Om Hotel Rwanda framkallade känslor av ilska, skuld och frustration, så erbjuder försvarets reklam ett lugnande budskap. I filmen står de svenska soldaterna lugnt och behärskat mitt i det omgivande kaoset och beskyddar en vallokal. Fruktan och vanmakt byts i stolthet och glädje när människorna i filmen äntligen får lägga sin röst. På så sätt gör det nya insatsförsvaret det möjligt för demokratin att slå rot i hjärtat av det mörkaste Afrika - och resten av oss kan återgå till vardagen med lite lättare samvete.
Eller kan vi? Som en påminnelse om att Afrikas konflikter sällan varit enbart interna har vi den senaste tiden kunnat läsa i tidningarna om USA:s stöd till härjande krigsherrar i Somalia. I juninumret av Ordfront kan vi också läsa om de utländska gruvbolagens roll i den blodiga konflikten i Kongo. Där, som på många andra håll i världen, har vinstmaximering och krig visat sig gå hand i hand. Men om offren för gruvbolagens girighet - eller de miljontals anonyma offren för IMF:s och Världsbankens åtstramningsprogram som påtvingats många av de fattiga länder där inbördeskrig senare brutit ut - görs det få filmer.
Ungefär samtidigt som försvarets reklamkampanj drogs igång hade istället ännu en film om Rwanda - Shooting Dogs - premiär på svenska biografer. Historien om stormakternas svek förtjänar utan tvekan att berättas om och om igen.
Men vi bör också fråga oss varför folkmordet i Rwanda intagit en särställning bland alla berättelser om mänskligt lidande i globaliseringens tidevarv. Beror det bara på att det är unikt i dess ofattbara grymhet - som ägde rum inför omvärldens öppna ögon? Eller beror det också delvis på att filmer som Hotel Rwanda, även när de är skarpa i sin kritik mot fega västerländska politiker, bidrar till att underbygga föreställningen att de rika länderna kan och bör utnyttja sin styrka till att skapa ordning där det råder kaos, och forma resten av världen till sin avbild?
Sådana idéer har vunnit alltmer mark sedan det kalla krigets slut och fått såväl ett vilset Nato som det nedläggningsdrabbade svenska försvaret att vädra morgonluft och söka sig nya uppgifter. Samtidigt diskuteras alltmer sällan orsakerna till våldsamma konflikter, och vår egen del i dem. Det knystas inte heller mycket om alla 'fredsskapande' operationer som misslyckats, antingen för att de i slutändan lämnat mekanismerna och strukturerna bakom våldet oförändrade, eller för att de förvandlats till redskap för stormakternas geopolitiska ambitioner.
Viljan och förmågan att lära av historien tycks fortfarande begränsad. Risken finns därför att de som frestas att tro på den sköna nya värld som nu sägs vänta runt hörnet snart får anledning att säga som Paul Rusesabagina i Hotel Rwanda, när han till slut inser att den utländska intervention han väntat på inte kommer: 'Jag är en dåre - jag har inget minne, ingen historia.'

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Umeå skriver kvinnohistoria

I samband med kulturhuvudstadsåret i Umeå 2014 öppnar Sveriges första kvinnohistoriska museum. Men redan nu tjuvstartar museet med utställningen Helt sjukt, om jakten på makt och inflytande inom vårdsektorn.

Fria Tidningen

Fundamentalisternas spegelbild

SD varnar för västerlandets undergång och ser fienden överallt. Det har blivit dags att dra fram Sverigedemokraternas paranoida idéer om civilisationskrig i ljuset, skriver Per Björklund.

Fria Tidningen

Ideologidebatten slår i budgettaket

Uppståndelsen kring Vänsterpartiets nygamla kritik av den strikta budgetdisciplinen visar hur mycket partiernas ”taktiska” val påverkar förutsättningarna för det politiska samtalet, skriver Per Björklund.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu