Små träd döljer stor misär
Regn, hagel, regn. Vancouver är Kanadas hippaste stad. Ett vått Alpes-Maritimes. Med 160 regndagar om året måste det också vara en av de våtaste på den här sidan om tropikerna.
Kineser, kineser, kineser, vart jag än tittar. Många kom från Hong Kong innan Kina tog över, men de fortsätter att flytta hit med massor av pengar. Hippa nybyggda skyskrapor, jättelika villor. Och nu bygger man också inför vinter-OS.
Jag äter kinesiskt varje dag i tre veckor, utan att tröttna. Det kinesiska köket har en oerhörd mångfald. På menyn finns visserligen varken fyra små rätter eller friterade bananer med glass men man kan äta fantastisk hot pot och tapioka. När det gäller mat är Vancouver staden med de låga priserna och den höga kvalitén.
Till stadens charm hör också fiken som alla har en personlig touch – här har inte de amerikanska kafékedjorna tagit över. Man får sked istället för träpinne, och kaffet serveras i kopp, inte i en mugg, som hos barbarerna på andra sidan gränsen. Jag skulle kunna prata om kaffebönornas kvalitet, om de blommande japanska körsbärsträden, om marknaden på Grandville Island, eller om att stan faktiskt har många riktigt bra boklådor.
Men när jag letar efter en fransk bokhandel på Hastings Street stöter jag på det andra Vancouver. Plötsligt har jag promenerat in i vad som bäst kan beskrivas som en zombiefilm. Hemlösa, alkolister och narkomaner sitter utmed husväggarna, står och surrar i cirklar eller hasar fram utmed trottoaren. 99 procent av alla jag möter ser – i bästa fall – ut som gubbarna som hänger utanför Stockholms Central.
Här finns så många gubbar med amputerade ben, mörkröda ansikten och trasiga byxor att jag ett ögonblick undrar om jag hallucinerar. De små snabbköpen har kedjor för dörrarna till kyldisken och det luktar urin. Här slår man alla OS-rekord i misär. Här kan man köpa droger, eller prostituerade med heroinlook, men inga franska böcker.
Jag har blandat ihop East och West Hastings Street. Det är på västra sidan som den franska bokhandeln finns. East Hastings Street har den värsta misären jag har sett sedan jag besökte dominikanska kaffebönder nära den haitiska gränsen. Där fanns inga droger, men barnen hade svullna magar och samma tomma blickar som trashankarna i Vancouver. West Hastings Street är däremot en av stans hippaste adresser.
Vancouver är staden där små körsbärsträd döljer en stor misär. b