Fria.Nu

Dagen efter

Irina McGovern, lagom framgångsrik illustratör och sedan tio år tillsammans med den träige Lawrence, ställs en kväll inför ett val: ska hon stanna kvar i sitt trygga, rutinerade sambotillvaro eller ta chansen att leva ut sin passion till snookerspelaren Ramsey?

En kyss delar upp Irinas värld i två och Shriver låter läsaren följa de båda möjliga konsekvenserna - i vartannat kapitel stannar Irina kvar hos Lawrence och i vartannat har hon lämnat honom för snookerspelaren.

”Och ingen av dem är riktigt den hon tror”, står det i baksidestexten, en rad som väckte min nyfikenhet fastän resten av texten mest påminde om Sliding Doors. Tyvärr visade sig Shrivers karaktärer vara lika grovt tillyxade som persongalleriet i en romantisk komedi.

Att de två männen ska föreställa varandras motsatser förstår man snabbt. Där den bildade terrorismexperten Lawrence är tråkig, snål och stabil är Ramsey spännande och spontan, men labil och svartsjuk. Det enda de två verkar ha gemensamt är sin självupptagenhet.

Irina däremot verkar inte ha några särskilda egenskaper alls. Hon framstår mest som en dörrmatta som anpassar sig efter den man som för tillfället finns i hennes liv.

De två världar Shriver byggt upp åt Irina är även de varandras absoluta, klichéartade, motsatser. Det passionerade, stormiga, grälsjuka ställs mot en fridfull men långtråkig trygghet som bara rullar på. Jag kommer på mig själv med att tycka synd om Irina som bara verkar ha att välja mellan pest eller kolera.

Det är tröttsam att läsa Shrivers onyanserade föreställningar om kvinnor och män. Hon låter Irina vara tillsammans antingen med en man som konstant är nedlåtande och aldrig skrattar åt hennes skämt eller med en omogen 40-åring som hon inte har någonting gemensamt med och som kallar henne 'gullet'. Någon mer än jag som känner sig attraherad?

Är det okunnighet eller oförmåga från Shrivers sida som gör att karaktärerna är så platta och könsstereotypa? Är denna klichékavalkad hennes syn på kvinnor och män?

Hade Shriver medvetet gått in för att skriva en roman som belyste förutsägbarheten i de flesta böcker och filmer som handlar om kärlek skulle jag ha hyllat denna roman som ett mästerverk. Nu är tyvärr inte så fallet.

Jag skulle kunna säga att detta är en bok som, utan att moralisera, visar på det meningslösa i de val vi gör. En bok som, utan att vara deterministisk, handlar om omöjligheten i att kontrollera och forma sitt liv. Om att det är svårt att få saker att bli som man har tänkt sig.

Men jag skulle också kunna säga att man inte behöver plöja sig igenom 600 sidor av plattityder för komma fram till denna välkända insikt.

Fakta:

Lionel Shriver slog igenom med den kritikerrosade publiksuccén Vi måste prata om Kevin. Dagen efter är hennes åttonde roman.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Per Johansson tänjer på verkligheten

Den Göteborgsbaserade författaren Per Johansson är aktuell med sin andra roman ”Cancersurfare”, som handlar om en man som arbetar i hemtjänsten och som när ett tvångsmässigt intresse för cancer.

Fria Tidningen

Osentimentalt om kvinnliga öden

Dolores Johnson har en hemlighet som hon har burit med sig i drygt sjuttio år. Strax ska hon fylla 85 år och firas av barn och barnbarn med ett stort kalas. Men det finns händelser som inte kan tystas ner och glömmas bort.

Fria Tidningen

Människan Bang fortfarande gåtfull

”Bara Bang kan berätta om människan Bang”, skriver dottern Ruffa Alving i förordet till denna brev- och dagbokssamling som publiceras samma år som journalisten Barbro Alving skulle ha fyllt 100 år.

Vill stilla ”manligt begär”

Susanne Dodillets avhandling Är sex arbete? har redan hunnit bli omdebatterad i media. Konstigt vore väl annars. Dodillet lyfter nämligen ett ämne som är kontroversiellt och infekterat, inte minst inom den svenska feminismen.

© 2024 Fria.Nu