Fördjupning


Joacim Blomqvist
  • Innan Saharas expansion nått Darfur var det ett av de politiskt viktigaste länderna i Afrika söder om Sahara.
Fria.Nu

Darfur - en gång Afrikas hjärta

Få av oss kan i dag föreställa sig att den krigshärjade sudanesiska regionen Darfur en gång var ett expansivt, välmående rike i Afrikas hjärta. Bilderna av brinnande byar, överfulla flyktingläger och våldtagna kvinnor skymmer som så ofta förr, både historien och orsaken till själva konflikten. Som i stora delar sammanfaller. Men liksom de europeiska historierna är den darfuriska lång och rik. För länge sedan var Darfur ett välmående land. Och innan Sahara genom växthuseffekten och öknens expansion nått dit, ett av de politiskt viktigaste läderna i Afrika, Bilad as-Sudan, söder om Sahara.

Innan stormakterna i nord med penna och linjal delade Afrika mellan sig, under konferensen i Berlin 1884-1885, såg världsdelen helt annorlunda ut. Darfur var ett av flera politiska centra bland de viktiga sudanska rikena.

Landet Darfur i den moderna statsbildningen republiken Sudan bebos sedan en lång tid av en rad olika folkgrupper. De brukade leva i relativ harmoni med varandra i tre heterogena zoner: i norr fanns arabiska och ickearabiska kamelskötare, Zaghawa och Bideyat. I den centrala zonen på båda sidor berget Jabal Marra var majoriteten ickearabiska jordbruksfolk, som Fur och Masalit; i huvudsak kultiverade de folkgrupperna jordlotter och talade sina egna språk. I söder fanns baqqara, arabisksspråkiga boskapsnomader.

Ursprungligen var detta inga homogena identiteter. En furit som framgångsrikt handlade med boskap kunde flytta över gränsen och bli en baqqara. Alla i Darfur är sedan flera hundra år muslimer och ingen del av Darfur har någonsin varit etniskt homogent.

Långt innan de vita nådde de sudanska länderna, under 1600-talet, erövrades det kristna kungariket Darfur av muslimen Solun Slimane. Det var han som grundade Keiradynastin omkring 1650, skriver historikern Ann Stamm.

Keiradynastin blev den första dynastin i det darfuriska sultanatet. Och det dominerades av furfolket. Det var ur dess elit som den härskande dynastin hade hämtats, men de styrde genom ämbetsmän hämtade ur alla de viktigare etniska gruppernas eliter. Ända in i vår tid har fur setts som ett slags aristokrati i landet.

Under 1600-talets slut och i början av 1700-talet expanderade Darfur genom Nildeltat ända till Atbarabankarna, norr om Sudans nuvarande huvudstad Khartoum. Expansionen leddes av den mytomspunna sultanen Ahmad Bokor, sonson till rikets grundare Slimane. Han var den skicklige politiker och krigare som gjorde islam till statsreligion i riket och som ökade landets välstånd genom att uppmuntra immigration från de sedan länge försvunna grannländerna Bornu och Bagirmi.

Den darfuriska expansionen fortsatte under sultanen Muhammad Tayrab som annekterade Kordofan, ett av de välmående rikena i Afrikas hjärta. I slutet av 1700-talet ledde Tayrab sin arme mot Funj, men kom inte längre än till Umm Durman, eller Omdurman, en förstad till Khartoum. Han hade stoppats av Nilen vars bredd och djup han saknade möjligheter att forcera. Men Tayrab var en envis själ. Han tillbringade månader i Omdurman, i hopp om att på något sätt kunna gå över den jättelika floden. En väntan som visade sig vara fatal, då han vid nilstranden förgiftades av sin hustru - av missnöjda generaler hotad till livet om hon inte genomförde dådet mot sin man. Därefter återvände armén med svansen mellan benen till Darfur. Och det tronföljdskrig följde som Abd al-Rahman, med tillnamnet den Rättvise, vann.

Al-Rahman satte sig via Nildalen i förbindelse med den ottomanske härskaren och med Napoleon Bonaparte, som just då stred mot Mameluckerna i Egypten. Året var 1799, och Al-Rahman skrev lyckönskningar till Napoleon för hans seger. I sitt svar önskade Bonaparte att sultanen skulle sända honom en karavan med 2 000 svarta slavar, starka och viga, och under 16 år.

Det var kanske början till slutet. 1821 förlorades Kordofan till Egypten, som höll det ockuperat under mycket lång tid. Och därmed skulle Darfurs politiska betydelse ebba ut. Landet skulle utvecklas till att bli ett egyptiskt lydrike.

Under hela sultanatets tid kunde den bofasta, huvudsakligen ickearabiska befolkningen mer eller mindre stänga ute nomaderna genom att de hade staten och därmed militären på sin sida. 1874, efter omfattande tronföljdsstrider, gick det första sultanatet under. Därefter uppstod ett politiskt vakuum, med resultatet att strider utbröt som i påfallande grad påminner om dagens konflikt, med den skillnaden att de i dag är mycket blodigare.

1899 hade egyptierna och engelsmännen genom ett kontrakt beslutat att Darfur, som ingick i Sudan, skulle bli ett konduminium (ett rike med flera härskare). Det skulle nu falla under egyptiernas och britternas herravälde. Sultanatet hade visserligen restaurerats av Ali Dinar som ägnade det mesta av sin regeringsperiod åt att kasta ut nomaderna i norr och söder från de bosattas områden tills han dödades av britterna 1916. Under Dinars tid vid makten hade det brittiska inflytandet över den politiska makten i Darfur ökat skriver historikern Tiyambe Zeleza.

När Dinar dödades ledde han i allians med Ottomanska imperiet den revolt mot britterna som under blodiga omständigheter kvästes. Darfur blev nu en perifer brittisk koloni tills det införlivades i republiken Sudan, på självständighetsdagen 1956. Britterna fortsatte i stort sett att föra Dinars politik, också de var tvungna att ständigt kasta ut nomaderna. Darfur fortsatte dock vara en politisk enhet fram till 1994 då det delades i tre regioner: Nord, Syd och Västdarfur

Som om inte kolonialismens roll i Darfurs förfall var nog, så skulle väst också vara delaktiga i det folkmord som de senaste två åren pågått i Darfur. För genom västvärldens gigantiska skogsaverkning av regnskogen och den globala uppvärmningen som industrierna i väst åstadkommit skulle torkan komma att bistå Saharaöknen i dess utbredning. Med resultatet att stora arealer odlingsbar jord förvandlades till öken. Och de redan små resurserna i Darfur krympte ytterligare. Det tvingade baqqara, de arabisktalande nomaderna, norrut. De bofasta folken tvangs försvara vattnet och jorden i allt vanligare konflikter med baqqara. Oftast kunde dessa småbråk lösas genom medling, men ibland utbröt mindre stridigheter.

Men så hittade man olja i södra Sudan. Det var en olycka för Darfur. Regeringen kunde nu sälja inmutningar till västs oljekoncerner. Och för de pengar som pumpades in i landet kunde de köpa vapen från angränsande konflikter. Det pågick redan då ett inbördeskrig mellan Nord- och Sydsudan. Mellan regeringen i Khartoum, och gerillan i SPLA/M(det Sudanesiska folkets befrielsearme/rörelse).

Under tiden hade kraven från darfurierna växt på att de skulle behandlas människovärdigt. Att deras region skulle få del av oljemiljonerna, och att regionen skulle få varra delaktig i landets politik.

De grundade flera gerillagrupper, varav de största var JEM (Rättvise och jämlikhetsrörelsen) och SLA/M (den Sudanesiska befrielsearmen/rörelsen). Och i februari 2003 anföll de garnisonen i El Fashir. Darfuriernas revolt hade börjat. Regeringen och oljemiljonärerna trodde att det fanns mycket olja i Darfur, och de ville därför ha fullständig kontroll över området.

Det var den främsta orsaken till att de uppmuntrade bildandet av Janjawidmilisen, som de tränade, beväpnade och organiserade för de nytillkomna oljemiljarderna.

Janjawid betyder Beväpnade män till häst, och brigadister som inte sitter till häst är bara vanliga män. Regeringen ville helt enkelt liksom i Rwanda, organisera en folkrörelse som kunde göra dem kvitt darfurierna och deras anspråk en gång för alla.

Fakta: 

Källor:
Human Rights Watch Sudan: Darfur destroyed
Sean O Fahey A distant genocide in Darfur
Ann Stamm Afrikas förkoloniala historia
Tiyambe Zeleza A modern economic history of Africa

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2022 Fria Tidningen