Fördjupning


Daniel Strand
  • Med 336 röster mot 273 beslöt Ordfronts extrastämma att inte ta upp uppsägningen av Björn Eklund. Därmed kvarstår uppsägningen.
Fria.Nu

Trettiofemårsjubileet som kom av sig

Historien om Ordfront är kulturvärldens svar på David och Goliat. Som småskaligt vänsterforum har man ända sedan startskottet för trettiofem år sen tvingats kämpa inte bara mot återkommande ekonomiska bekymmer, utan också mot klappjakten från kapitalet och etablerade medier. Många gånger har Ordfront varit nere för räkning, lika många gånger har man tagit sig upp. De interna splittringarna årgång -04 är dock bland de svåraste någonsin, och frågan är om man klarar sig ur dem. Den 4 september hölls en extrastämma långt ifrån den solidariska anda som födde föreningen.

Med tomma händer, en uppochnedvänd skioptikonapparat och mottot att det som ingen annan gör får man göra själv startade ett gäng ungdomar Ordfront 1969. Så börjar sagan om Ordfront som den berättas på föreningens hemsida. I 68-rörelsens första flämtande andetag ville ett gäng arga ungdomar värna tryckfriheten och få utlopp för sin vrede mot Vietnamkriget och utsugningen av tredje världen. I ett gammalt rökeri på Söder producerade man under primitiva förhållanden pamfletten Regeringen och Cabora Bassa.

Av ekonomiska skäl flyttade den sammansvetsade kretsen till småländska Eneryda, där man hankade sig fram på en diet på kålrötter. Med hjälp av en daterad tryckpress fortsatte utgivningen.

Efter att ha sett landsortens brukspatronskapitalism i vitögat återvände man 1972 till huvudstaden. Året därpå bildades Föreningen Ordfront, och ett medlemsstyrt aktiebolag startades. Tryckpressarna gick allt varmare - inte bara för förlagets egen del - utan också för ett dussin andra vänstertidskrifter. Den växande utgivningen omfattade såväl debatt som lyrik och skönlitteratur. Ekonomin var dock darrig, och Ordfront klarade livhanken tack vare medlemsbidrag, vilka så småningom översteg en miljon kronor. Genom misslyckade investeringar i tryckeriet förlorade föreningen sitt kapital i ett rasande tempo. 1988 var konkursen ett faktum, och bortsett från kronofogdens visiter ekade Ordfrontlokalen tom. Efter mycket slit räddades föreningen av Rabén och Sjögren, som gick in med en halv miljon kronor. Ett sargat Ordfront steg in i 90-talet utan blekaste aning om hur en småbutter dramatiker från Sveg skulle komma att förvandla föreningen på bara några år.

Henning Mankell hade sedan debuten på Ordfront 1973 gett ut ett tiotal romaner utan att ha nått någon större publik. Då han 1990 skrev en kriminalroman om en överviktig poliskommissarie i Ystad var det således inte särskilt många som trodde att detta skulle göra honom till en av landets viktigaste författare. Mankells exempellösa framgångar med Wallanderböckerna gav Ordfront ekonomiska resurser att etablera sig som ett av Sveriges ledande kulturforum, inte minst genom hårdsatsande Ordfront Magasin. Tack vare de goda siffrorna kunde föreningen köpa ut Rabén och Sjögren 1997.

Mot 90-talets slut hade Ordfront byggt upp en arsenal av vänsterorienterade skribenter runt sig. Internationellt erkända namn som Noam Chomsky, Edward Said och Naomi Klein stod sida vid sida med inhemska förmågor som Maria-Pia Boëthius. Genom en aggressiv marknadsföring (man hade exempelvis en av de största montrarna på bokmässan i Göteborg) blev Ordfront den största radikala tankesmedjan i den svenska samhällsdebatten. Köpet av serieförlaget Galago bidrog till en efterlängtad föryngring. Ordfront blev ett bevis på att en kombination av den unga Mac Protest-rörelsen och den mer eftertänksamma vänstern var möjlig. Framgångarna sågs dock inte lika positivt av de etablerade medierna, som önskade livet ur föreningen.

Föreningen hade dock ett klurigt problem. Vad skulle egentligen hända då Henning Mankell slutade skriva sina deckare? Man arbetade fram en post-Wallandersk plan där ett högt medlemsantal skulle garantera ekonomisk trygghet. Medlemsantalet steg till över 30 000, men verkligheten var inte så enkel. De fasta kostnaderna ökade så snabbt att medlemstillväxten inte kompenserade det ekonomiska bortfallet då Mankell lämnade förlaget 2001. De senaste åren har därför präglats av nedskärningar.

Det sista Ordfront behövde var således en politisk strid av den typ som blossade upp förra året. På Ordfront Magasin hade redaktionschefen Björn Eklund och chefredaktören Leif Ericsson arbetat sida vid sida sedan 1983. Mot slutet av 90-talet började dock en politisk spricka märkas, och resulterade flera gånger i bråk på redaktionen. Det blev ännu värre då Eklund ifrågasatte Ericssons dubbelroll som både chefredaktör och vd för Ordfront.

Sommaren 2003 rann bägaren över. Under rubriken Ljugoslavien publicerade Björn Eklund en intervju med journalisten Diana Johnstone som hävdade att kriget omgärdades av lögner och överdrifter. Johnstone ifrågasatte flera av de vedertagna sanningarna om morden i Srebrenica och konflikten i Kosovoalbanien, samt Haagtribunalens legitimitet.

I november, flera månader senare, hamnade Ljugoslavien plötsligt på tapeten. I en hetsig artikel i DN av Maciej Zaremba kallades Ordfront för 'brunvänster' och anklagades för att syssla med 'vänsternihilism' och rasism. På DNs hemsida började man skriva om 'sekt(en) utan argument'. Alla större dagstidningar hakade på, och Ordfront likställdes med förintelseförnekare, sektmedlemmar eller bara korrumperade vänsterfalangister. Insändare som tog föreningens parti refuserades.

I ett svar till DN försvarade Eklund och Ericsson artikeln. De betonade vikten av en 'öppen och tillåtande diskussion'. Påtryckningarna fortsatte dock, och efter två veckor gjorde Ericsson en helomvändning. Under rubriken Jag gjorde fel gick han ut och förklarade att intervjun aldrig borde ha publicerats. Även vd:n Gertrud Åström, ordförande Christina Hagner och styrelsen anslöt sig till kritiken.

I mitten av december publicerade ett fyrtiotal författare och journalister ett upprop. Undertecknarna hade olika syn på Ljugoslavienartikeln, men var eniga om att censur var förkastligt. Man motsatte sig att styrelsen givit efter för pressen. Det vore ödesdigert om Ordfront magasin nu låter sig skrämmas till lydnad, slutade uppropet.

I början av januari avskedades två redaktörer på magasinet. Styrelsen påstod att det var av rent ekonomiska skäl. Björn Eklund kritiserade besluten hårt och hävdade i ett öppet brev att ledningen använder den uppkomna ekonomiska krisen för att rensa ut personer med misshagliga åsikter.

Reaktionen lät inte vänta på sig. Eklund avskedades på grund av 'illojalt beteende' - en häpnadsväckande åtgärd från en förening som tidigare delat ut pris åt anställda som anklagats för det samma. Konflikten fick nu en ytterligare dimension; den fackliga. Björn Eklund och hans fackförbund krävde att uppsägningen skulle tas tillbaka.

Detta blev också den stora frågan på föreningsstämman den 15 maj, som präglades av hårda personangrepp och anklagelser. Leif Ericsson och den gamla styrelsen menade att man inte borde ta upp frågan om avskedandet, utan att det skulle lösas internt eller av arbetsdomstolen. De ansåg att ett beslut skulle bli prejudicerande så att stämman även i framtiden skulle kunna behandla personalfrågor. Majoriteten valde dock att stödja den motion som krävde att uppsägningen skulle omprövas. En ny styrelse valdes i denna anda, men i ett försök att kompromissa omvaldes Christina Hagner som ordförande.

Direkt efter stämman kritiserade Hagner besluten i DN, och efter ytterligare några veckor kom en kallelse om en extrastämma i september. Hagner hade beställt en juridisk utredning som funnit att valberedningens förslag kommit in för sent och att styrelsevalet därför ogiltigförklarades. Dessutom skulle motionen om Björn Eklunds avskedande omprövas.

På dessa i mångas ögon lösa grunder har medlemmarna väntat på extrastämman. Startsträckan har varit turbulent. De respektive sidorna har pepprat varandra via mejllistor och hemsidor. I juni kom ett brev från Noam Chomsky och fem andra utländska författare där dessa hotade att avbryta sina relationer med Ordfront. I mitten av augusti tillkännagav Björn Eklund att han tänkte stämma föreningen i arbetsdomstolen. Dagen innan stämman publicerade 26 kulturpersonligheter en artikel i DN där de uppmanade mötet att strunta i frågan om Eklund. En splittrad valberedning tog fram två olika förslag till ny styrelse som stod mot varandra. Extrastämman hade alltså förutsättningarna för att bli lika kaotisk som den ordinarie.

Klockan är bara strax efter tio på förmiddagen, men Södra Latins entré är redan proppfull av folk. Nervositeten är påtaglig, och de respektive sidorna håller tydlig distans. Då Björn Eklund och Gertrud Åström passerar varandra pressar de fram varsitt stelt leende, men säger ingenting. När dörrarna till aulan slås upp tar det flera minuter för alla att komma in. Trots att stämman i maj var den mest besökta i Ordfronts historia kan den inte mäta sig med extrastämman. Över 600 medlemmar har slutit upp.

Den hetsiga stämningen märks genast. I strid mot all mötesetik använder Christina Hagner sitt välkomstanförande till att plädera mot Björn Eklund. En efterföljande talare ifrågasätter å andra sidan stämmans legitimitet och hävdar att Hagner organiserat en kupp. 'Nu börjas det', hörs i publiken och ordförande Per Kågeson får påminna om att burop inte är tillåtna. Två timmar krävs för att fastslå dagordningen. Då stämman återupptar diskussionen om Björn Eklund blir splittringen smärtsamt tydlig. I över en timme talar å ena sidan de som anser att 'uppsägandet inte hade politiska grunder', å andra sidan de som inte förstår varför 'DN och Svenskan ska få sparka Ordfronts anställda'. Få manar till kompromiss, och applåder ekar demonstrativt från olika delar av aulan. Efter en nervös omröstning bifaller stämman med drygt 60 rösters övervikt motionen att 'inte behandla separata personalärenden'. Uppsägningen tas alltså inte tillbaka, och Björn Eklunds tid på Ordfront är över. Christina Hagner, som tidigare dolt sitt ansikte i händerna, flyger upp i podiet och uppmanar kvittrande medlemmarna att komma tillbaka efter lunch. Halva slaget är vunnet.

Bland Eklundanhängarna är det dystrare. Ett sällskap suckar sig igenom pausen på ett kafé i närheten. Bifallet av motionen bådar inte gott inför fortsättningen. De flesta oroar sig för att stämman ska välja Christina Hagner och hennes förtrogna.

Det är med tunga steg man återvänder till Södra Latin. Den splittrade valberedningen presenterar sina respektive förslag: dels en med Christina Hagner och hennes förtrogna, dels en 'opposition' med vänstersossen Stefan Carlén som ordförandekandidat. Den sistnämnde har lanserats som en 'försoningskandidat', och har inte varit inblandad i bråken. När stämman efter mycket tjafs tillåter pläderingar för kandidaterna nämns också detta flera gånger till Carléns fördel.

Precis som på förra stämman visar Hagnerlinjen ingen lust till kompromiss. De understryker att man inte ska blanda kandidaterna från listorna. När resultatet presenteras efter en mödosam rösträkning visar det sig att medlemmarna ändå gjort det. Överraskande väljs Stefan Carlén till ny ordförande, men resten av styrelsemedlemmarna kommer från Hagners lista. En förvirrad stämning sprider sig. För de ståndfasta Eklundanhängare som förberett sig på ett farväl till Ordfront är allt plötsligt inte bara svart eller vitt. Christina Hagner går utan att dölja sin besvikelse upp i talarstolen och tackar för sig utan att ens nämna Carlén.

Efter nästan åtta timmar kan mötesdeltagarna pusta ut och gå hem. Många av dem hoppas att det inte bara är dagens, utan hela årets konflikter, som de nu lämnar bakom sig.

Den första arbetsdagen efter stämman går några ur Ordfronts personal längs Bellmansgatan. 'Det avgjordes på slutspurten', säger en av dem. Att lördagens händelser kommer att diskuteras länge är säkert. Motsättningarna försvinner inte över en natt. Bakom ord som yttrandefrihet, demokrati och anställningstrygghet döljer sig två olika sätt att se på Ordfront.

Där de ena vill gnugga bort föreningens vänsterstämpel vill de andra fortsätta att pilla in naglar i högerns öga. Där de ena vill öppna Ordfront Magasin för existentiella frågor, mat och hälsa vill de andra låta tidningen förbli en utpost för journalister som sällan får chansen i andra tidningar. För den förstnämnda gruppen har Björn Eklund varit ett hot, för den andra en garant.

Det är svårt att säga vad stämmans beslut kommer att innebära i praktiken. Att tvisten om Eklund är över betyder inte att motsättningarna är det. Frågan huruvida personalen och den nya styrelsen enas med Stefan Carlén är därför avgörande. Det vilar ett tungt ansvar på hans axlar, mannen som en gång för alla ska få slut på bråket runt Ordfront. Och han är själv medveten om det - i alla fall om vi får tro hans sista beslutsamma ord under extrastämman: 'Kan styrelsen och Gertrud (Åström) samlas här utanför? Jag tror att vi har en del att tala om...'

För den som villl djupdyka ytterligare i konflikten runt Ordfront och Ljugoslavien rekommenderas www.manifest.se där Erik Wijk samlat allt som skrivits; såväl artiklar, brev, upprop som refuserade insändare.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2022 Fria Tidningen