Hopplöst strävande efter helhet
Leif Holmstrands nya diktsamling Myror är en påminnelse om det fåfänga i människors strävanden, skriver Jakob Simonson.
FRIA TIDNINGEN I Leif Holmstrands nya diktsamling Myror blir insekternas liv en allegori över människornas relationer, beteende och beroende. Holmstrand, som också arbetar som konstnär, har tidigare gett ut två diktsamlingar. Den förra, Går vidare i världen, blev jag besviken på. Jag tyckte att dikterna saknade konkretion och att jaget var undflyende och vagt på ett sätt som snarare tydde på lättja och bekvämlighet från författaren än en vilja att på allvar utmana vårt seende och upplevande av världen, något som jag för min del tycker är en av grundförutsättningarna för intressant lyrik.
Den här gången uppfyller Holmstrand faktiskt mina krav. Hans nya diktsamling hämtar sin kraft ur ett mycket mer fysiskt bildspråk och ett direkt tilltal som känns uppfriskande. Boken är knappast helgjuten men bitvis bränner det till, särskilt i de kortare dikterna:
Barnet sover under en kornblå kobbe
tryggt till slut. Föräldrarna cirklar sakta
över lillens sanning på säkra vingar.
Växelspelet mellan insekternas värld och våra basala mänskliga behov gör att den här dikten säger något helt nytt om vår bräckliga tillvaro, bilden av ett lugn mitt i stormen.
På det vackert formgivna omslaget bildar myrorna formen av en dödskalle, och den känsla som stannar hos mig efter läsningen är ett slags memento mori, en påminnelse om det fåfänga i människors strävanden. Vi rusar runt och bygger och jobbar för allt vad vi är värda, men är alla en del av den stora myrstacken, del av en helhet som vi aldrig helt kan förstå oss på. Kanske inte så upplyftande, men vem har sagt att poesi bara ska vara en snuttefilt?
Myror
Författare: Leif Holmstrand
Förlag: Albert Bonniers