Den oregerlige fursten av harmonisk dissonans | Fria Tidningen
Fria.Nu

Den oregerlige fursten av harmonisk dissonans

Den 15 september 1907 föddes en av Sveriges mest uppskattade poeter. Både hans poesi och tillvaro gick i motsatsernas tecken, men så lyckades också Gunnar Ekelöf gå från folkskygg till folkkär.

Debuten Sent på jorden är höglitterär och ångestfylld. Den då 25-årige börsmäklarsonen beskriver den som en självmordsbok. I dikten Böljeslag framträder en misogyn diktare som föredrar havet framför människan:

blå är mina önskningar, blå är himlens och havets önskningar
för hårt är människornas liv för mig, jag trivs bland
musslorna och tången

Snart präglas han av en för sin tid ovanlig radikalitet parad med en djupt borgerlig bildning. Filosofi, österländsk religion och kulturhistoria är ämnen som kommer att följa honom och hans verk. Livets förgänglighet och det primitiva, naturnära livet är andra käpphästar.

Gunnar Ekelöf var respektlös mot auktoriteter, särskilt mot språkets självutnämnda småpåvar, men kunde samtidigt vara närmast svärmisk när det handlade om en sådan auktoritet som religionen. Men det handlade om ett livslångt sökande efter tillvarons mening med inspiration i österländsk visdom, inte om en blind tro på högre makter.
Hans poetik, ja hela tillvaron, gick i motsatsernas tecken. Faderlös vid åtta års ålder, övergiven av modern och tidvis uppvuxen i barnpensionat. Från välbärgad till fattig. I börskraschen 1929 förlorade han större delen av sina tillgångar och han levde tidvis under mycket knappa förhållanden.
Hans produktion omfattar ett tjugotal diktsamlingar, tre prosaböcker och ett flertal översättningar. Bland annat introducerade han symbolisten Arthur Rimbaud för en svensk publik. Det allra mesta i hans omfattande produktion är livskraftigt än i dag.

Genombrottet kom med Färjesång 1941, i vilken en av hans mesta kända dikter Eufori ingår. Mitt i brinnande krig ville Ekelöf en stunds vila, reflektion i stormen:

Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.
Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar
strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,
havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnattsdunklet,
inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,
löven så stilla mot himlen . . . Och aspen som prasslar i stiltjen:
Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.

Livet, en ständig balansgång. Mellan ensamhet och uppgång i världsalltet. Mellan dag och natt, närhet och avlägsenhet, natur och kultur. Ekelöf sjunger om sin längtan efter ett ursprungligt tillstånd. Resan dit är svår att beskriva, men det är diktarens uppgift. Han vill lotsa läsaren till det avlägsna landet, dit man kommer “genom att lämna sig efter sig efter sig/mil efter mil efter mil“.
Under sin diktarbana balanserar Ekelöf ständigt mellan mysticism och rationalism, starkt påverkad av Edith Södergran, Rimbaud och T S Eliot. Poesi är magi, en bra dikt har förmågan att ta en människa i besittning på samma sätt som en besvärjelse, menar han.
Stor humor och självinsikt ryms också i hans verk. “Jag är visst kommen på fel halvklot!“ skriver han i dikten Jag ser på detta spjäll. Och persongalleriet i “spedeskålet“ Fagerölunken, en “merdon Mödsimmarnottsdram“ är en orgie i ordlekar: “A. Löngren-Gherbert, en ung röflekare“, “N. Rune Getfalk, en bög“, “Unge Kanelröf“ och så vidare.

Varför har Gunnar Ekelöf kommit att klassas som en av våra främsta poeter? Kanske för att hans livsverk rymmer så mycket människa. Bidragande till det goda eftermälet är att Ekelöf likt den i somras bortgångne “nationalpoeten“ Lars Forssell kunde vara både högstämd och grov, tilltala både eliten och den stora massan.
Betydande är också att hans dikter innehåller ett spänningsförhållande mellan orden, enligt honom själv avgörande för om en dikt är bra. “Att verkligen kunna handskas med orden fordrar en nästan apotekarmässig avvägningsförmåga“, skrev Ekelöf i artikeln Från en lyrikers verkstad 1951. Och den förmågan ägde han sedan debuten. Under åren kom den bara att finslipas ytterligare.

Han kände sig vilse i det politiska och religiösa livet och förblev en outsider i hela sitt liv. Längtade från stad till land, från konstlade manér till uppriktighet. I dikten Till den folkhemske visar han sitt avståndstagande från vår tids sociala arkitekter, de som vill göra “molnen fyrkantiga“. Det välorganiserade, allomfattande folkhemmet var lika illa som borgerliga krav och ideal. Hans perspektiv var ere- mitens, den ensamme luffarens:

Varje dag blir det kväll och könlösa vitaminarbetare
kommer i årsklasser avtalsvis svärmande hem
till sitt privatliv, Svea, hormonernas drottning
noga vaktad av förtroendeingivande utkastare.
Och det blir natt och tyst.
Bara sophelikoptern
surrar i sakta mak från port till port
förd av en framtida utstött, en anarkist och poet
livsdömd att bortkasta allt fantasisnusk.
Den liknar på avstånd en jättelik svärmarfjäril
brummande framför morgonens klase av skär kaprifol
högt, o högt över härliga frisksportarskogar
där aldrig mer någon luffare någonsin luffar.

Han får aldrig Nobelpriset, men 1958 blir han invald i Svenska akademien. Men han går sällan till akademiens möten, under invigningstalet är han kraftigt berusad. Han hör inte hemma i finrummen. Hellre sitter han på Trosa stadshotell, intar en sup och äter maträtter lagade på 1700-talsvis!
Tio år senare, den 16 mars 1968, går han en smärtfylld död till mötes. Supandet och rökandet tar till slut ut sin rätt och Ekelöf avlider i strupcancer.
Men han är inte bortglömd. Bonniers återutger nu en 600-sidig samlingsvolym och en självbiografi sammanställd av frun Ingrid Ekman. Och i november arrangeras ett vetenskapligt Ekelöfsymposium på Stockholms universitet. En sådan mönstring av dikten skulle dock Ekelöf, som ansåg sig besläktad med autodidakterna och såg med skepsis på universitetsvärlden, förmodligen ha förkastat.

Ska det finnas en kanon i skolan är dock Gunnar Ekelöf, av många ansedd som 1900-talets största svenska lyriker, självskriven. Få skildrar bättre det svenska vemodet. Få känner så väl vår längtan efter ett avlägset land.

Fakta: 

Av och om Ekelöf
Några diktsamlingar: Sent på jorden (1932), Dedikation (1934), Köp den blindes sång (1938), Färjesång (1941), Non serviam (1945), Strountes (1955), En Mölna-elegi (1960), Diwan över Fursten av Emgión (1965), Sagan om Fatumeh (1966) och Vägvisare till underjorden (1967).
Om Gunnar Ekelöf: Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma, Olof Lagercrantz; Poeten och sophelikoptern, David Andersson; Gunnar Ekelöf. En biografi, Carl Olov Sommar.
Gunnar Ekelöf-sällskapet: www.gunnarekelof.se.

ANNONS

Rekommenderade artiklar

© 2021 Fria Tidningen