Lundgren bryter med kulturmaffian | Fria Tidningen
Fria.Nu

Lundgren bryter med kulturmaffian

<b>Litteratur | Myggor och tigrar</b>

“Vi måste hitta på ett annat namn för detta dokument än roman, för kallar vi det roman blir damer och herrar kritiker upprörda: roman får inte bli en slaskbeteckning för vad som helst. De har rätt: en roman har en intrig, och framför allt: den är fiktiv.“
Maja Lundgren vet att förväntningarna från hennes förra succéroman Pompeji är högt ställda, något som läsaren får svart på vitt när hon diskuterar denna bok vi precis håller på att läsa med förläggaren. Metatext ända in i redaktionskammaren, således. Hon får försvara sin “antiestetiska“ profil mot Magnus Bergh på Bonniers, som liksom andra karaktärer i denna bok benämns med riktiga namn.
Carina Rydberg gjorde samma sak tio år tidigare med Den högsta kasten. Och de kom undan/kommer förmodligen undan för att de lämnade ut sig själva minst lika mycket, förmodligen mer, än de utpekade människorna (oftast män). Carl-Johan Vallgren (“ungkarlsulv“), Björn Ranelid (“bufflig“), Tomas Lappalainen (en “Valmont“), Anders Paulrud (“kvinnohatare“) och Håkan Jaensson (dito) framställs i olika grad av löjlighet med hävdande av manliga maktstrategier. De två sistnämnda kallas manipulativa spermarävar som Lundgren ska hälla kaustiksoda i käften på om de inte skärper sig vad gäller sexismen. Stor ilska. Men skrivet ändå med ett slags mildhet.
Lundgren har försvarat denna vendetta med att dessa män får väl dra sina vapen – pennan – och försvara sig, det är de duktiga på. Ranelid har redan replikerat: att han skulle låta en oförrätt passera obemärkt är lika osannolikt som om en pavlovsk hund inte skulle reagera på stimuli.

Myggor och tigrar – ett citat från Vilhelm Ekelund – börjar som ett resereportage, blir sedan en barndomsberättelse för att sedan transformeras till en dagbok, en dagbok som främst knyter samman camorran i Neapel med kulturmaffian i Stockholm. Tigrarna är maffian i den syditalienska staden, som Lundgren observerar som en “Krimturist på gangsterzoo“. Tigern biter henne svårt. Men bara en gång. De små myggsticken i Stockholms knottbesudlade kultursfär är värre, tycks hon vilja säga. Det sticks och huggs ideligen i ryggen av människor man inte trodde om detta, surret kring henne tystnar aldrig. Eller är Lundgren överkänslig? Hennes tolkningar av de så kallade verbala och textmässiga attackerna på henne kanske bara är paranoia.

Nåja, det är ju faktiskt en författares rätt att skriva vad man vill, nästan. Och har man de feministiska glasögonen på sig blir skildringarna från kulturredaktioner och litterära kotterier ganska hemsk läsning. Är det så jävligt av illa dolt kvinnoförakt? Ja, kanske. Jag befinner mig bara i periferin av denna värld. “Mitt vittnesmål riktar sig till alla goda läsare som kan få behöva veta vad som händer bakom kulisserna i kulturvärlden.“ Det direkta tilltalet: vi och dem. Lundgren vill inte tillhöra dessa kulturmafiosos. Och hon bränner sina broar: “Så småningom ställs man inför ett val: antingen hänga ut försåtlighetens mästare i nackskinnet, eller att bli galen.“

Alla recensioner jag läst hittills har kallat Myggor och tigrar för en roman; nja. Egentligen struntar jag i om det är sant när det gäller bedömningen av boken. Jag tror inte att sanning kan korresponderas på detta sätt, men boken är intressant i så motto att “sanning“ verkligen kan konstrueras i olika grad av subjektet, något Lundgren är ganska tydlig med. Hon är tämligen redovisande när det gäller hennes paranoia, hennes tolkningar av allt som skrivs och sägs – en sjuka som författare och litteratörer lätt hamnar i, tolkning är ju det vi sysslar med.
Men låt oss anta att allt i boken skulle vara sant, varför är det ingen som tar upp att Lundgren faktiskt blir våldtagen i Neapel av en gangster? Denna händelse är den mest vidriga i boken, den som berör mig mest och som får mig att vilja kräkas, mer än alla påhopp hon utsätts för av manschauvinister i kulturvärlden. Detta förtigs av de stora tidningarnas recensenter som just diskuterar fiktion och verklighet. Man kan undra varför.
Men faktiskt handlar boken mest om Neapel och camorran, det snaskiga skvallret utgör bara en liten del. Men det är väl det sistnämnda som kommer att sälja boken. Och Maja Lundgrens författarturistande blir trots allt ganska ointressant i längden. Det är tämligen fragmentariskt, rätt segt och underhållande om vartannat. Denna bok kommer förmodligen intressera litteratursociologer om femtio år, knappast litteraturvetare; kontexten gör denna bok aktuell i dag och förmodligen bortglömd i morgon, till skillnad från den mästerliga Pompeji.

Fakta: 

Myggor och tigrar
Författare: Maja Lundgren
Förlag: Bonniers

ANNONS

Rekommenderade artiklar

Svartsynt med Nick Cave

Bunny Munro är en synnerligen otrevlig karaktär. När han upptäcker att hans fru begått självmord så tänker han där hon hänger att hon i alla fall hade fina bröst.

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

Hon besjunger livet i utkanterna

I Händelsehorisonten skildras ett samhälle som på många sätt inte alls är olikt vårt, ett samhälle som har förvisat en grupp människor till Utkanterna.

© 2021 Fria Tidningen