Brett utbud för smal subkultur i Uppsala | Fria Tidningen
Fria.Nu

Brett utbud för smal subkultur i Uppsala

<b>Festival | Uppsala reggaefestival</b>

För sjunde året i rad arrangerades i helgen Uppsala reggaefestival, den största av sin sort i Skandinavien och en viktig samlingsplats för den svenska reggaepubliken. Listan över artister som spelar har blivit längre för varje år och festivalens musikaliska spännvidd ökar med åren.
Fortfarande är det rootsreggaens dignitärer som är de självskrivna dragplåstren. Förra året lockade The Congos, Israel Vibration och Culture en en stor publik av rootsälskare.
I år var det Bob Marleys gamle kollega Bunny Wailer och dancehallveteranen Yellowman som fick axla den manteln. Båda gjorde bra ifrån sig och gav publiken precis det de ville ha. Bunny Wailer slängde till och med in några Bob Marley- och Peter Tosh-covers på slutet. För den som lyssnat på dessa legendariska artisters bästa alster kan det dock vara ett blandat nöje att se dem live. De har skrivit fantastisk musik i sina dagar, men har inte längre röstkapacitet och energi till att göra sitt eget material rättvisa.

Med namn som Buju Banton och Capleton på affischen hade man kunnat förvänta sig ett ramaskri från RFSL och pressen om artisternas homofoba textinnehåll. Men efter de senaste årens blåsväder har ett antal europeiska konsertarrangörer gått ihop med påtryckningsgruppen OutRage och utformat The reggae compassionate act, där artisterna lovar att verka för tolerans, kärlek och förståelse och mot hat, fördomar, rasism, våld, sexism och homofobi.
Arrangörerna är trötta på bråket och man kräver att kontroversiella artister skriver under avtalet innan de spelar. Förutom de ovan nämnda två har även Sizzla och Beenie Man skrivit på avtalet. Det är föga trovärdigt att dessa artister, som läser Bibeln som en bruksanvisning, har ändrat åsikt i frågan. Signeringen vittnar snarast om att Europa är en så pass viktig marknad att jamaicanerna är villiga att kompromissa för att få spela här.

Festivalen i Uppsala är förmodligen den viktigaste träffpunkten för den svenska reggaescenen. Här får svenska artister möjlighet att spela för en stor publik, och kan på så sätt sprida sin musik. Det var inte länge sedan inhemsk reggae var någonting som puritanerna rynkade på näsan åt. Rastamusiken var förbehållen de svarta, och svennereggae kunde aldrig bli lika tung, rå och äkta som den jamaicanska. Den yngre generationen av artister och publik verkar strunta i konventionerna – de gör den musik de känner för.
Dancehallundret Million Stylez har slitit länge på den svenska scenen, men det var först när han fick en topplacering i en jamaicansk talangjakt och en hit i Tyskland som den svenska publiken tog honom till sig. Nu skriker tonårstjejerna efter honom.
Kapten Röd från Göteborg trampar i Governor Andys fotspår och gör svängig dancehall av den äldre skolan. Kaptenen hoppar över klichéerna och tar upp relevanta ämnen som kändisfixering, samhörighet och unga tjejers taskiga självkänsla utan att det blir pinsamt eller stolpigt. Publiken sjunger med och placerar därmed ännu en stjärna på den svenska reggaehimlen.

Festivalens märkligaste och tveklöst mest underhållande spelning levererades av Natural Way-veteranerna Little Bim & Liutenant Bam, det tolvåriga underbarnet Junior Natural och den toastande jämten P-Danjelsa backade av kompbandet Solomon Allstars. Över mjuka rootsrytmer toastade Junior Natural i klassisk rub-a-dubstil. Det lät inte helt olikt de första inspelningarna med barnstjärnan Beenie Man från början av 1980-talet.
P-Danjelsa gjorde sitt bästa för att se ut som en butter norrländsk bonnläpp med fårskinnsmössa, täckjacka och manchesterbyxor. Det som låter som ett dåligt skämt, eller möjligtvis ett nytt alias för Dr Bombay, är i själva verket en företeelse som har funnits länge inom reggae. Komiska gimmick-artister som Professor Nuts, Snagga Puss och Daddy Lizzard har en given plats på den jamaicanska scenen men är relativt okända utomlands. Kanske krävs det en toastande jämte som sjunger om hembränt, mygg och köer på Essingeleden för att svenskarna ska fatta vinken.
Riktigt skruvat blir det när Solomon All Stars spelar en reggaecover av Du gamla du fria, med en putslustig text (på engelska) om surströmming, folkdräkter och kräftskivor. En musikalisk kärleksförklaring till Sverige och kanske en ironisk blinkning åt Sverigedemokraterna (som knappast skulle uppskatta detta häcklande av svenska nationalsymboler).
Uppsalagänget Kollektiv Kanalisering med anarkist-toastaren Storsien kör en betydligt hårdare antinationalistisk stil. I Bränn den (där trasan) förklarar han varför svenska flaggan borde hamna på soptippen snarare än på flaggstången.

En av de bästa sakerna med festivalen är att den även upplåter scenrum åt soundsystemkulturen, som sällan får någon exponering utanför de egna kretsarna. Soundsystems är, och har alltid varit, en grundpelare inom reggaemusiken. På soundsystems lär sig unga artister att fånga publiken, här spelas de nya låtarna innan de släpps, och det utvecklas nya modetrender och danssteg.
Svenska Topaz Sound har blivit ett namn att räkna med även på den internationella arenan. I år skulle de ha clashat med Immortal från Birmingham. Tyvärr hade en del av engelsmännens väskor kommit med fel flyg och clashen fick ställas in. Istället blev det en vänskaplig spelning.
Meditative sounds från Uppsala är något av en institution inom modern rootsreggae. Med ett kraftfulla högtalare pumpar de ut tunga steppers-rytmer. Den suggestiva dubmusiken förstärks med effekter och reverb. Den kritvite sångaren Ras Peter (med dreadlocks långt ned på ryggen) sjunger hyllningar till Jah med samma inlevelse som en väckelsepastor. Och trots att dj:n Lancy Rankin uppmanar oss att röja mer, blir det loj respons från publiken som är helt uppslukad av Meditative sounds sövande steppersrytmer.

ANNONS

Rekommenderade artiklar

Rättvisemärkt hiphop

Tänk er att det plötsligt, från ingenstans, dyker upp en svart rappare som sträcker fram en hängsnara på sitt skivomslag och förespråkar lynchning av sina kollegor. Med en hemsnickrad Youtube-video har Nyoil kastat in en brandfackla i debatten om hiphopens sociala ansvar. Och han säger att det bara är början.

Fria.Nu

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

Hon besjunger livet i utkanterna

I Händelsehorisonten skildras ett samhälle som på många sätt inte alls är olikt vårt, ett samhälle som har förvisat en grupp människor till Utkanterna.

© 2021 Fria Tidningen